Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 4 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I D U N 73
konstnärliga plank. Nej, tvärtom: det är
en tanke att hedra!
Nu kom en grupp de ståtligaste preus-
siska officerare ridande med solen i pickel-
hufvorna och uniformen stram. »Ser du,
Ruffen,» sa jag förtjust. »Främlingarna har
redan kommit.»
»Det är ju polisen, vet jag.»
»Vår polis, vår svenska polis!» sa jag.
Vi var nu framme vid nya bron, som
jag inte hann se på en smul.
»Har ni biljetterna?» afbröt jag hastigt.
»Knäfveln så dyrt,» sa Ruffen och tog
fram sin biljett, »10 kronor!»
»Ja, nog hade 5 kronor––––» sa Johan
och tog fram sin. »
»Basch,» sa jag; »ni kan väl inte begära,
att de ska servera biljetter i halfportioner
heller ! »
Det var mitt sista ord på den här sidan
Rubikon. (Det finns visst en å, som heter
Rubikon, och som har den egenskapen, att
när man gått öfver den, blir man alldeles
omvänd mot hvad man varit förut?)
På andra sidan — framför en hvitglän-
sande port, som såg ut att vara af dragant,
stod en hel här »Preussare», utbredd »i
kedja».
»Hvad ficktjufvar de måtte vänta,» sa
jag! »Knäpp ihop rocken, Ruffen — —
var inte rädd Johan — —; håll bara ihop
med — —»
»Jag ska nog se efter kusin Gustaf, jag, »
sa Johan.
»Tack» — sa jag snäft, »men tappar han
bort sig, får han nog ligga där som schalen,
och —»
»Biljetten.»
Det var en af preussarna, som talade.
»Jag är Lovisa Petterkvist, » sa jagförnämt.
Karlen såg så dum ut, att pickelhufvan
riktigt tycktes klä honom.
»Vid pressen,» tilläde jag än förnämare.
»Äh, hör på gumman!» skrek en pojkröst.
»Hon ligger i pressen!»
»Syns inte på’na!» skrek en ann.
Nog tycker jag, att Kungl. Majestät borde
hålla sina pojkar instängda de dagar det
är fråga om ang-tu-si-asmen och fosterländ-
ska känslor ! ! !
Nu var vi emellertid inom poliskedjan.
»Kom,» hviskade jag ifrigt, »sår gå vi
genast in!»
Nu gick vi till en ingång, vaktad af en
ljusblå vaktare i uniform; jag naturligtvis
med min storhets insegel, min älskade press-
bok i handen.
»Den där gäller inte,» sa vaktaren barskt.
»Gäller den inte?» sa jag. »Hvad gäller
då, om jag får fråga?»
»Det vet jag inte: men den där gäller
inte ! »
»Ja, då försöker vi väl vid en ann port,
då,» sa jag. »Kom Ruffen!»
Så gick vi till en ann port.
»Ursäkta,» sa jag, »men gäller pressen
något här!»
Vaktaren, också ljusblå, såg på mig länge.
»Nä-ä,» sa han till sist.
»Tackar,» sa jag, ty på någon sida tyckte
jag höfligheten skulle vara. Så gick vi till en
tredje port, men där gällde inte pressen en
smul: det var uppvaktningens port.
»Längst bort till .vänster, hos tiokronorna,
tror jag,» sa till sist en herre, som också
såg litet halfofficiel ut, fast han var höflig.
»Tänk nu, Gustaf,» sa jag och torkade
svetten ur pannan, »om din och Johans
biljett bara kostat 5! Ja då hade vi natur-
ligtvis inte sluppit in alls ! »
Allt var emellertid glömdt, när vi väl
kommit in. Men beskrifva hvad jag såg,
kan jag inte, bara att det var någonting
mycket stort, ljust, vidt, med ljusa hus här
och där, folk, blommor, hela moln af flaggor,
vimplar och fanor och så ett dubbelt led
soldater med hvita hjälmbuskar som räckte
ända från ingången och till fonden, där
någonting högt,byzantinskt-mohriskt-spanskt
glänste, som jag sedan fick höra var vår
egen älskade nordiska Industrihall !
»Sitter hatten rätt, Ruffen lilla?» hvi-
skade jag.
»Kör ner den litet.»
»Köra ner ett stop,» sa jag. »Sitter den
bara rätt så.»
I detsamma ropade en ståtlig kapten:
»I gev-ä-ä-ärrr!» så tungan surrade; så
slog soldaterna på bössorna så de sa »klirr»,
och så dansade ett det näpnaste låga eki-
page in mellan soldaterna, förspändt med
ett fyrspann smäckra araber, körda af fyra
randiga jokejer, som satt på ryggarna med
betslet i hand och körde utan att någon
kuskbock behöfdes alls.
»Gud, Ruffen,» sa jag, »tror du det var
Kronprinsen ?»
»Det var det nog, och prins Eugen med.»
»Det tror jag inte,» sa jag; »han såg
inte ut som nå’n prins på ryggen. Men
kan du se hvar pressen sitter?»
»Nej, men hvar vi sitter. Det är här
det! Sitt du, Johan, och du med, gumsan.»
»Det skulle jag ! » sa jag föraktligt. »Sitta
på en usel tiokrona den stoltaste dagen i
mitt lif ! Nej, får jag inte sitta dit jag hör,
så sitter jag inte alls!»
Vagn efter vagn »lämnade sin last», som
det heter, af blomsterrabatter, gamla och
unga, och af herrar, så ordensprydda och
gnidsmidda, att man inte ens såg hvad
de var af.
Så trädde en smärt, uniformsklädd gestalt
fram på en blå sammetsläktare och hälsade
så innerligt vackert åt alla håll och kanter.
»O, Ruffen,» sa jag och neg om och
om igen: »det var Kronprinsen!»
»Sitt, Lovisa!»
»Förr dör jag,» sa jag och böt om fot.
»Du borde ha tagit Lycko med dig.»
»Det borde jag, eller åtminstone borde jag
ha satt på mig ett par gamla känger! Hållå
— hållå!» Jag till att vinka med parasol-
len det mesta jag orkade.
»Är du tokig, Lovisa, vinkar du åt Kron-
prinsen ? »
»Nej då — men åt Lycko — Ser du inte
honom där borta — Ly-y-cko!» Jag hann
inte ropa mer, så nedhyssjad blef jag.
»Hva falls», sa jag, »får jag inte ropa åt
min egen press? — —- Nej — han ser mig
inte — han går på andra sidan. Nog är
det rysligt, Ruffen, pressen och jag sitter
på galen sida om hvarandra — —! Och
det kommer vi nog att göra — jämt — ef-
ter — detta — — — det —• —» Tårarna
tog resten.
»Ly-y-cko, ohoj!» lät det bredvid mig som
ur en mist-lur!
Det var Johan, som med handen för
munnen vrålade, så han blef blå, för att
»hjälpa» mig. Människorna gapade och
hyssjade, kaptenen gaf oss en ursinnig blick
— — — Ja, Gud vet, hur det hade gått
för oss, om inte klockan varit så innerligt
nådig att slå 12 i detsamma och folket
utanför hurrat hort oss. Soldaterna stramade
upp sig —–––– kapten surrade: »I —; ge-
väääärrrrr ! » som om han haft en bikupa i
halsen, och så kom fyra lakejer till häst, i
korta blå rockar och gilla läderbälten, och
efter dem det skönaste ljusbruna fyrspann,
kördt af en blå-hvit kusk, sittande på en
helhvit kuskbock. Iniuti vagnen hälsade
så innerligt nådigt vår egen älskade Konung
i gul fjäderbuske och militär-kappa, under-
stödd af vår egen älskade Drottning, som i
grön, guldbroderad sammetsklädning såg så
god och mild ut, att mitt hjärta alldeles
smälte sönder.
Kronprinsen tog emot sin pappa och mam-
ma på trappan, barhufvad!
»Tänk, Ruffen,» sa jag och torkade mig
i ögonen, »att inte kunna mer än niga!»
Nu kom ett fyrspann till, och inuti det
satt en den ståtligaste dam och en uniform
som —
Så slöt folkmassan ihop sig framför mig
som en mur.
»Ursäkta», sa jagfryntligt, men jag är
här för att se, jag!»
De andra var tydligen där i samma än-
damål, fast i mycket högre grad.
Nu kändes det inte längre som om jag
bytit om fot, utan som om jag bytit om
glödheta stryklon i kängerna.
»Ruffen», sa jag matt, »ser du småprinses-
sorna ? »
»Jaha, och prins Carl med. »
»Hur ser de ut?»
»Röda och hvita randiga».
»Hur är de klädda?»
»Som törnrosknoppar».
Jag tänkte säga Ruffen, att han var som
han var, men jag hade inte tid.
»Ruffen,» sa jag doft, »numåste jag sätta
mig. »
»Jag kan ju stå i stället, jag,» sa Johan.
»Tack,» sa jag och sjönk ned som en
klump.
»Hysch!» fräste en herre.
Nu trängde en hofman med en meters-
hög tagelplym sig igenom folkmassan, bä-
rande en guldfodrad kappa på armen åt
drottningen ! Så mycket hann jag se.
»Hvad gör de nu?» frågade jag om en
ur min ryggarrest.
»En gammal herre håller tal som inte hörs,»
sa Ruffen.
»Då kan han låta bli ta upp tiden med,»
sa jag.
»Hvad gör de nu?»
»Nu sjunger de kantaten.»
»Hvem har skrifvit den? Är det––––»
»Hysch, hysch, hysch!» lät det rundt om-
kring mig som i ett ormbo.
»Förlåt,» sa jag mildt, »men kan herr-
skapet upplysa mig om, hur jag ska få veta
något, om jag hvarken får se, höra eller
frågad»
»Inte när folk sjunger!»
»Åh,» sa jag lika mildt, »det betyder in-
genting för mig.»
Kantaten var obegripligt vacker: klar och
ljus som en midsommarnatt. Naturligtvis
följde jag med texten halfhögt, och så hyss-
jade de igen!
»Och detta skall vara en invigning, Ruf-
fen,» sa jag!
»Ursäkta,» sa jag litet senare till ett par
ryggar framför mig, »men skulle inte her-
rarna kunna öppna den allra minsta lilla
springa mellan sig!»
Ne-ej det kunde de inte. Om jag setat i
fångcell hade jag inte kunnat haft det svar-
tare.
G
eorg levy’5 linneiviagajin.
Drottning-gatan 53, Stockholm,
Största urval al Linne-hosättningsartiklar samt Gardiner.
i—______ Utstyrslar förfärdigas på beställning
å egen atelier efter nyaste modeller.
Order å minst 25 kronor levereras fraktfritt närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
