Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 22. 4 juni 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 IDUN 1897
H
tä
P g
•4 a
p Ê2
u s»
H S?
P= g
* §
H 3
ri- Qu
m-» N
0: "
*0
§’§
p, .
(9 L—i
H *J
P O
£ S
; 3
± (0
H g
g
" 3
och hennes svar skulle derina gâng bli ja, och
därmed tyckte hon sig ha stakat ut sin framtid,
kallt och nyktert visserligen, men hon skulle
dock ha något att lefva för, och det var hvad
hon ej haft, sedan modem för ett par år’ sedan
dog. Som Waldheims maka skulle hon få en
plats att fylla. Visserligen hade hon ingen kär-
lek att skänka honom, men hon skulle bli honom
en god hustru, och hur mycket skulle hon ej få
att styra med som husfru på hans gods? Men
hvarför kunde hon ej tänka så nu? Hvarför
kunde hon ej résonnera så där klokt, som hon
gjort så många gånger förut? Hon kunde ej
ails résonnera, hon kunde bara minnas och
drömma.
Bilder från gångna tider stego oupphörligt upp
för hennes inre syn. Hon hade ej varit här i sitt
barndomshem någon vår sedan flere år tillbaka;
det var väl därför minnena kommo med en så öf-
verväldigande styrka. Ty våren — det hade hon
redan erfarit — är i den mogna åldern minnenas
tid, liksom den i ungdomen är förhoppningarnas.
Det var, som om en hel värld, död för längese-
dan, kallats till lif. Hon såg sig själf som litet
barn tillsammans med syskonen. Hon mindes
deras glada, fantasifulla lekar, deras ströftåg om
våren, upptäcktsfärder, som de kallade dem, i
de kringliggande skogarna och ängarna. Men äf-
ven ungdomstiden väcktes till lif. Det kom öf-
ver henne samma känsla, som hon för en tjugu,
femton år tillbaka i tiden så ofta varit intagen
af. Som då greps hon af denna intensiva lifs-
lust, af detta trängtande begär efter lycka, efter
att lefva, som hon kallat det. Nog var det egen-
domligt, att våren alltid skulle föra med sig
dessa på en gång så ljufva och så vemodiga
stämningar. Sedan sin ungdom hade hon dock
ej gripits af dem så som just nu.
Tydligast bland alla återväckta minnen fram-
trädde dock de från den våren, då hon fyllde
tjugu år. Då hon nu såg tillbaka på den bakom
henne liggande tiden, föreföll det henne, som
om alla de år den innefattade vore grå, belysta
af en halfdager, alla utom den där våren, ty öf-
ver den föll ett klart, bländande ljus. Då hade
hon lefvat; då hade hon känt glädjen så inten-
siv som aldrig annars, och då hade sorgen gri- ]
pit henne som hvarken förr eller senare. Det
var kärleken, som då kastat sitt ljus öfver hen-
nes lif. Visserligen var det väl hyad människor
kallade en olycklig kärlek, kanske till och med en
obesvarad; men ändå — hon kände det nu —
det var hennes bästa minne, hennes skatt, och
från den tiden föll ännu ett skimmer af sol, af
poesi öfver hennes lif. Hon hade också aldrig
glömt den; men det var så märkvärdigt, i dag
tänkte hon ej blott därpå som ofta förr, nej hon
kände det alltsammans, det var som om hon lef-
vat om det. Hon såg honom för sig, docenten,
hennes brors kamrat och hennes egen lärare, så
tydligt som hon aldrig förr lyckats framkalla
hans bild i sitt minne. Hennes öra smektes af
klangen af hans röst, hon genombäfvades af
samma glädjekänsla, som hon alltid erfarit, då
han var i närheten, men hon kände också en
gnagande smärta, afskedets bittra sorg. Hur
kom det sig? Jo, hon förstod det: hela denna
omgifning hade framkallat detta minne och dessa
känslor. Hon hade ej varit uppe på Pelarberget
sedan den där kvällen för fjorton år sedan, då
hon såg honom för sista gången, och det före-
föll henne, som om det nu vore alldeles samma
kväll. Naturen är sig evigt lik, blott människors
öden och sinnen äro underkastade förändringar.
Den nedgående solens sken föll lika vackert nu
som 3å öfver björkarnas ljusgröna kronor, och
luften var mättad med denna underbara doft,
som kommer från all den spirande växtligheten
och som ger en förnimmelse af lifskraft och
lifshopp. Och själfva stämningen var densamma:
det var, som om i luften darrade toner, svåra
att riktigt fatta och fasthålla, men som fram-
kallade aningar om en outsäglig sällhet och en
ofattbar skönhet.
»Faster Anna, är det inte vackert i kväll ? Ja,
jag menar inte bara vackert, utan jag ville säga
mycket, mycket mer, men jag vet inte, hur jag
skall uttrycka det. Våren är så underlig; jag
tänker och drömmar då så mycket som annars
aldrig faller mig in.» Det var Eva, som öfver-
gifvit syskonen och satt sig hos faster.
»Ja, Eva, njut af våren så mycket’ du någon-
sin kan, på så sätt samlar du skatter för kom-
mande år. Ty, ser du, när man lämnat ungdo-
men, då gäller det att arbeta, att göra sig nyttig
i världen. Men man finner kanske stundom ar-
betet tungt, man känner ibland att man behöf-
ver litet lycka för egen räkning, någon annan
än den, som ens verksamhet kan skänka. Man
längtar efter litet poesi i lifvet, och den få min-
nen från barndomen och ungdomen ge.®
* «:
*
Först sent på aftonen kommo faster Anna och
barnen tillbaka. Anna gick genast in till bro-
dern. »Jag har bestämt mig för att resa i mor-
gon», sade hon. Och utan att akta på broderns
förvånade min och ogillande: »MenAnna––-»,
fortsatte hon: »Du vet, att en sjuksköterskeför-
ening i Stockholm anmodat mig att upprätta en
filial någonstädes i Norrland: jag har beslutat
att antaga anbudet och vill genast vidtaga an-
ordningar för att resa dit.»
»Anna, då öfvergifver du oss ju alldeles.»
»Nej, nej, det vill jag visst inte göra; jag
skall hvarje år vara ledig en tid, helst på våren,
och då kommer jag gifvet hit. Men du förstår
väl, att jag önskar få en verksamhet.»
»Tror du inte du kunde få den på närmare
håll?»
»Jo, men inte en verksamhet, som tillåter mig
att bevara allt det, som är mig kärt från gångna
tider.»
Anna gick, och brodern stod länge försjunken
i tankar. Slutligen utbrast han halfhögt: »Hvem
kan väl bli klok på de kvinnorna? Alla ha de
sina nycker.»
–––- *–––-
Innehållsförteckning.
De nyförlofvade. (Med porträtt af prinsessan Ingeborg
ocb prins Carl). Till prinsessan Ingeborg; poem afDaniel
Fallström. — Det nyförlofvade fnrsteparet. (Med en inte-
riör af prinsessan Ingeborgs arbetsrum) — Nervositet i
barnkammaren; af Barnavän. — Pingst; dikt af Fredrik
Nycander. — I Stockholm; små utställningsfunderingar
och litet annat smått och godt, för Idun al Lovisa Petter-
Jcvist. Bref II — »Som markens blomster.. .»; Ett svar
af Inge. — Kvinnorna på utställningen. VIII. Af Adolf
Hellander. — För det blödande Grekland. — Från Iduns
läsekrets: »I uppehållsfrågan», af Hunnebergsflickan. —Ur
notisboken. — Teater och musik. — »I minnenas tid. ..»
Utkast af Embalyros, — Tidsfördrif.
aiarorarr.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
För hvem jag passar jag vill dig
säga,
Om du mitt hela vill gissa här.
Hvad alla prisa, men icke äga,
Hvad ej den ena den andra lär.
För rik och fattig jag passar lika,
För hög och låg gör jag likaså;
Fast ofta ömkligt jag brukar svika,
Just när som bäst jag behöfver rå.
Den långa läxan i lifvets skola
Jag kan dig lära som ingen ann’,
Om ej i medgång du får dig sola’,
Jag dock din börda ju bära kan.
Om rätt du gissat nu har mitt hela,
Så kan man ordet ju sönderdela.
Ett djur man sällan till lifvet skonar.
Och hvad den får, som ej sig för-
sonar.
Hvad ej med ögat man kan uppfatta.
Hvad uti striden man bör uppskatta.
Med hvad gick klockan i forna tider?
En fisk som hårdt emot döden stri-
der.
livad ofta klämmes, då skon man
snör.
Hvad friarn icke rivalen gör.
En konst som alla ej kunna lära.
Hvad alla måste ibland förtära.
Hvad mången är, men du slipper
vara.
Hvad brukar ofta i luften fara?
Hur blåser vinden du svårast kän-
ner?
Ett träd så sällan som ved man
bränner.
Hur handsken sitter som väl skall
passa.
Hvar, i butiken, man har sin kassa.
Hvad man på skeppet ibland får
göra.
Uttryck om tiden man ju får höra.
Hvad tigern ieke kan sägas vara.
Med hvad nog mången sig måst för-
svara.
Ett mindre’, rofdjur som farligt är.
Och så en sporttenn som passar här.
Ty nu på orden det tryter redan.
Jag vill för andra ge plats här nedan.
Moster Lisa.
Omflyttningsgåta.
Siffrorna utbytas mot bokstäfver.
Länge hade hon bott i 1, 9, 3, 6,
7 och var därför en riktig 1, 2, 3,
4, 5, 6, 7, 8, 9. Hon hette 1, 3, 4,
5, 8, 9, och var 3, 2, 8, som en 7,
1, 6, 3, 9. Som hon var köpmans
dotter hade hon reda på hvad 1, 2,
3, 6 vill säga och visste att yrket
var förenadt med 3, 6, 7, 8.
Hennes far gjorde affärer i 5, 6,
2, 3, 1 — 8, 9, 1, 3, 6, 5 — 5, 4, 8
samt 7, 1, 6, 8, och nian sade att
han var 3, 6, 8.
1, 3, 4, 5, 8, 9 hade en 2, 1, 9
som hon kallade 2, 1, 4, 7, samt
en 5, 4, 7, 8, 9 hvilken, lyssnade
till namnet 6, 5, 4, 7. De voro just
ett egendomligt 1, 9, 3.
När hon en dag varit ute för att
köpa en 3, 4, 1, 2 samt 8, 9, 3, 1
till middagen, fann hon vid hem-
komsten sin 5, 4, 7, 8, 9 död af
en 3, 6, 5, 1, 2 vid ögat. Hon tog
då en 1, 4, 7, 8, 2 och gaf sin 9,
l,ß aga, ty hon förstod att han
var den skyldige. Lade sedan den
omkomne i en 9, 7, 8 och gräfde
ner henne i en 1, 2, 3, 8. Skaffade
sig sedan ett 5, 6, 7, 1,
8, 3, som var i lifvet ännu
när hennes far flyttade
till 7, 8, 2, 3, 9.
Fia.
Mosaik.
»~r
rn \± _il
1) Spåkvinna. 2) Hvad »ungdomen» säges vara, 3) Socken i
mellersta Sverige. 4) Bli gröna om våren. 5) Hvad svenskarne äro.
e) Herdestam i Amerika. 7) Hvad talen 6 & 8 äro. 8) Del af Afrika.
9] Hyllning.
Begynnelse- och slutbokstäfverna bilda namnen på tvänne svenska
städer. »Icke Sibyllan».
Gymnastik- och Velocipedkostymer
* * Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. *
VARUMARKE
mjUUillllllliTïïTTï»
ST0CKHO\>
Paragram.
Om nedanstående ord förvandlas
i likhet med t. ex. dryck-lilja =
mat-ros (matros) till ord med när-
besläktad eller motsatt betydelse,
erhållas 7 nya ord, hvilkas begyn
nelsebokstäfver gifva namnet på ett
födoämne:
1) tråckla — kängan — läger; 2)
kvinna — helt — kärna; 3) vin —
tjock — o ; 4) lugn — tidig
— lukt; 5) tall — nykter-
het — oxar; 6) bäcken —
tar—hustru—sjö; 7) smek-
ning — guld. Sibylla.
Lösningar.
Charaden: Likstol.
Lygogryfen : Riksdalern : rida, sadel, resa,
sedlar, adeln, krita, skald, eld kal, drake,
Erik.
Länkgåtan: Matros: mat, tro, ro, ros,
Trosa.
Geografiska gåtan: Leksand—Kongelf:
Lech, Ebro, Köln, Svendborg, Aude, Neu-
châtel, Düsseldorf.
Femkantgåtan; Lim, mos, siir, rak, köl
— lök, kar, ris, som, mil.
Prokopen: Lekar,
ekar
kar.
ar.
Sifferlygogryftn: Thorshamn : Thor, Nora,
Rosa, mast, Trosa, ros, mat, hosta.
$: Extra beställningar & reparationer. * Vldstlckniugar. *
Från fabriken Bryggaregatan 3, 1 tr. upp,
andra Imset från DrottninKtralan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0180.html
