Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 11 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 179
DUN
Och gossen, vyssad i modersfamn,
Snart slutit ögat och domnat.
Hon hviskar sakta sin älsklings namn,
Då ljuft och roligt han somnat.
»Mitt kungabarn, du min sol, min skatt,
Må Herren skydda från storm och natt
Och för allt ondt uti världen
Min gosse på långa färden.»
Därute susar den ljumma fläkt
Och lärkor jublande sjunga,
Och väna blomster, dem solen väckt,
För vinden sakta de gunga.
Därinne sitter med sonen kär
Den unga drottningen, hvil och skär.
Hon smeker sitt barn och drömmer,
Och hela världen hon glömmer.
Märta Gran.
Familjer i uniform.
En liten individualitetsfräga.
» -r*~ n utvecklad individualitet» — det
r* hålla vi ju styft på i våra dagar,
och vi finna det skäligen enformigt att
umgås med personer, som äro ett eko den
ena af den andra. Det finns t. ex. familjer,
där alla medlemmarnas sätt att tänka, tala
och handla är ett. Det behag och den möj-
lighet till utveckling, som ligga i att få eii
fråga mångsidigt belyst genom att disku-
tera den från olika synpunkter, äro för med-
lemmarna i en dylik enhetsfamilj okända.
Och det händer ytterst sällan någon af
dem att bilda sig en mening, som ej sam-
manfaller med de öfrigas.
Om man nu gör döttrarna inom sådana
där idealiskt eniga familjer till föremål för
iakttagelse i en liten detaljfråga, nämligen
deras klädsel, så skall man mycket ofta
finna, att de älska att kläda sig till punkt
och pricka lika. I familjer åter, som hestå
af starkt utpräglade individualiteter, finner
man ytterst sällan en sådan öfverensstäm-
melse i klädedräkt. Bäras där af familjens
döttrar någongång t. ex. likadana klädnin-
gar, så låta de sig angeläget vara att ge-
nom olika smycken, band etc. åstadkomma
en viss åtskillnad.
»Ja, men inte har den der öfverensstäm-
melsen något med individualiteten att skaf-
fa,» säger nog mången. »Den beror helt
enkelt på att vederbörande hafva precis
samma smak.» Månn tro två människor
kunna ha lika smak i den grad, att de
alltid föredraga precis samma tyger, samma
färger, samma modeller etc.? Anej, det kan
man väl knappast tro. Det är nog så, att
gemensamhetskänslan spelar så stor roll för
dem, att personlighetskänslan aldrig vaknar
fullt till lif. Eller också är det så, att en
stark personlighet så undertrycker en sva-
gare, att denna ej kan ens tänka sig möj-
ligheten af att bära t. ex. ett par gråa hand-
skar, när hennes syster bär ett par svarta.
Se på ett par sådana där systrar med
precis likadana klädningar, kappor, hattar
etc. och undersök, huruvida du kan bilda
dig den meningen om dem, att de äro två
personligheter, två starkt utvecklade indi-
vidualiteter, två jag och icke ett vi.
»Det där är ju tre likadana dockor och
inte tre människor, och jag kan visst al-
drig lära mig skilja dem åt,» hviskade till
mig med komisk förtviflan en ung man af
mina bekanta, då vi för första gången be-
sökte en familj, där tre vuxna döttrar, som
naturen dessutom liksom huggit ur samma
stycke, uppträdde i precis likadana dräkter.
»När jag gjort en fröken Alma klar för
mig,» fortsatte han, »så får jag på en an-
nan stol se en fröken Alma n:r 2. Med-
gif, att det är trefligare att äfven hvad det
yttre beträffar göra bekantskap med fröken
Alma, fröken Ellen och fröken Gärda än
fröknarna Alma n:r 1, n:r 2 och n:r 3.»
Jag har hört personer säga, att en sådan
där likhet i klädsel ger intryck af att ve-
derbörande lefva i sällspord endräkt med
hvarandra. Ja, visserligen, men det finns så
många andra och trefligare sätt att ge till-
känna ett harmoniskt förhållande. Skulle
det månn tro falla två vuxna bröder in att,
därför att de hålla hjärtligen af hvarandra,
låta den ömsesidiga kärleken ta sig uttryck
i t. ex. lika randade pantalonger?
Att småsystrar inom samma familj klä-
das lika är ju ytterst vanligt. Detta torde
nog i de flesta fall göras af ekonomiska
skäl, men i familjer, där den ekonomiska
synpunkten i detta fall kan lämnas å sido,
torde man göra klokast i att kläda äfven
de små barnen olika. Bryr man sig om att
när det lämpar sig taga hänsyn till dessas
egen lilla smak — och hvarför skulle man
ej göra det — så skall man finna, att två
små töser ytterst sällan ha samma önsknin-
gar meM afseende på t. ex. ett klädnings-
tyg, en kappa, en hatt.
Inom några få familjer har jag sett, att
modern och de vuxna döttrarna kläda sig
lika. Detta förefaller mig skäligen smaklöst.
En mor skall visst så länge som möjligt
bibehålla sin ungdomsfriskhet, men ej affi-
schera den genom att gå lika ungdomligt
klädd som sina döttrar. ,
Iduns ärade läsarinnor kanske ej vilja ge
mig rätt i att denna detaljfråga ytterst är
en individualitetsfråga, men gör saken till
föremål för observation, så kommer ni be-
stämdt till samma mening som G. L
Alla utstä/lningsbesökande damer
inbjudas vördsamt till ett besök i »/duns sa-
/ong» —- belägen i Nordiska museets byggnad
å uiställningsplatsen —• där hviloplatser och
toalettrum gratis stå till våra ärade gästers
förfogande. Red. af Idun.
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått oeh godt.
För Idun al
Lovisa Fetterkvist.
a
Bref III.
a, nog har Vår Herre varit vid bra godt
humör, när Han skapade Stockholm,
det är då säkert, i synnerhet i utställnings-
dräkt! Här är så vackert, att man rakt
inte vet hvart man ska se — ■— —»
Det var naturligtvis åt Ruffen jag sa det
där, när vi spatserade omkring för att få
oss en »allmän öfversikt». Allra vackrast
af byggnaderna är Nordiska muséet, som
står där som en ståtlig gammal farfar, om-
gifven af barn och barn-bam och barn
barns-barn-barn, ty så långt bort i släkt
kedjan befinner sig nog till exempel »Da-
mernas Paviljong», som ser ut som en
rund, på midten insjunken, mycket rikt pi-
kerad marängtårta. (Inuti är den madras-
serad med siden och är förfärligt söt!)
Konsthallen är så poetisk oeh förnäm, att
den gaf mig de mest drömmande förnim-
melser om en beduinprins, insvept i sin
hvita kappa, och Sandvikens paviljong
glömmer jag aldrig. I djupet en blå grotta,
där de små sötaste tomtar dra fram i da-
gen näpna guldtackor, och där ofvanpå
»bilden af vårt lands hela makt». Tänk
bara på det där blanka »järnbandet», som vå-
gar sig i hela taket, utan en enda skarf,
och på järnrepen, som ser ut som silke,
och på bandsågen, som är den största, och
på hammaren, som är den tyngsta i hela
världen! »Med den där kan vi slå ihjäl
all konkurrens,» sa belåtet en herre, som
stod bredvid oss. Inte vet jag, om det är
sant, men nog förefaller det mig, som
om Sandviken skulle kunna slå ihjäl en
stor del af den varan. Arméns och flot-
tans byggnad är utsökt vacker och egendom-
lig, någon slags modärn rokoko i hvitt
och guld, fast jag inte alls tycker om, att
publiken ska spatsera ut och in genom Kunglig
Majestäts Kröningsmantel, om den också bara
är af papp. Inuti finns de sötaste båtar
och marinlöjtnanter att se på — utanför
en hel förgyld gondol. Skogsutställningen
luktar barr, både ut- och invändigt, och
bjuder på ett docksågverk precis efter na-
turen och på konstiga »kubbar» af den
sort, som trollen brukar dra fingerkrok med,
när det är kallt. Fiskeriutställningen rik-
tigt visar hvad en konstnärlig ande kan
åstadkomma till och med af gamla sjöbo-
dar, och maskinhallen är ett det mest im-
posangta haf af järn och glas, som bärs
af — -—
»Ska vi gå här längre och valla?» sa
Ruffen. »Jag börjar bli hungrig.»
Han är inte annat, den snälla Ruffen, så
snart vi kommer inom utställningsområdet,
men när man bara har en man och behöf-
ver hans sällskap dagligen, så är det så
godt stoppa pipa i säck, medan tider är.
Men så mycket utverkade jag ändå, att vi
skulle få ta oss en titt in i Industrihallen
i förbigående. (Johan går lyckligtvis för
sig själf i dag!)
Industrihallen är någonting mer än ut-
sökt — med fyra armar, som springer ut
och kallas minareter, och en turkisk kupol,
så stor, att hela Europa kan hålla konsert
där, utan att behöfva trampa hvarandra på
tårna för det. Själf är jag inte just så
förtjust i den, efter som jag har den åsik-
ten, att etuiet bör passa till innehållet, och
att stjälpa en sådan där ljus, lätt, skim-
rande huf öfver vår tunga svenska indu-
stri, det — —
»Nå kommer du inte, gumman?»
»Strax,» sa jag, »jag har bara litet att
höra mig för om först.»
Yid ingången stod en flock af mina gamla
vänner, de ljusblå vaktarna.
»Ursäkta,» sa jag åt en af dem, »men
kan herrn säga mig, hvart man ska ta vä-
gen, om man ska brinna inne?»
Absolut ointelligent folk, de där vaktar-
na ; den här såg fullkomligt idiotisk ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
