Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 11 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 I D Ü N 1897
»Neej, det — kan — jag — inte —»
stammade han till sist.
»Ja, då passar inte herrn att stå här
häller. Hur många utgångar finns det?»
»Sex,» sa en ann blåklocka oeh mätte
mig med ögonen.
»Det står väl: »Utgång» öfver alla dör-
rar?» fortsatte jag min examen.
»Det gör hvad som bättre är,» sa en
herre i svart helskägg, som lyssnat på mig,
»det är en brandsoldat posterad vid hvarje
utgång. »
»Tackar,» sa jag förtjust, »vet man bara
det, så brinner man gärna inne hur mycket
som hälst. Kom, Ruffen!»
Första intrycket af hallen blef, att jag
befann mig i ett kolossalt kråkbo, så yr i
hufvudet blef jag af alla krithvita sparrar,
kors och tvärkors i taket. Läktarna var
också hvita — och grufligt enkla, ja, så
enkla, att det gjorde mig riktigt ondt att
se på dem. Men när man är en fattig
natsjon, så är man; pängarna hade natur-
ligtvis inte räckt till, och hellre än att
skuldsätta sig, så — —
»Titta på golfvet, Lovisa, hä hä, » sa
Ruffen, »där är utställningen!»
»Visst, gubben, visst,» sa jag och blin-
kade. »Willy talade bara jämt så mycket
om sin lugna bakgrund, och sin lugna bak-
grund, sist vi var här, att det här nya
riktigt häpnade till mig. O, du, så vackert
här är — fast inte alls hvad jag före-
ställt mig! Titta, sådana förtjusande guld-
skåp! Inte hade jag någon aning om, att
vi var så styfva i guldsmedsyrket — —»
»Då tycker jag ändå mer om stålet och
järnet,» sa Ruffen. »Titta på den där
skördeman, du, som står framför en hel
kärfve af bara liar, och på kedjetornen och
alltihopa —»
»Och glassakerna alldeles bredvid,» sa
jag. »Så näpet! Men det var grufligt så
yr jag blir i hufvudet.»
»Titta inte på allt, utan försök att skaffa
dig ett totalintryck, så gör jag.»
»Jaha,» sa jag lydigt, och blinkade än
värre.
»Nåå — hur går det?»
»Jag tror det skulle gå, om jag bara
visste, om det är montrarna, som ställer ut
sakerna, eller om det är sakerna, som stäl-
ler ut montrarna. Titta, ett sådant stort
ljusgrönt hus midt i salen, Ruffen, fullt
med kaffepannor, mjölkflaskor och silar!»
»Det är Eskilstuna,» sa Ruffen, »det är
nog prima varor, det kan du sätta dig i
backen på.»
»Ah ja,» sa jag, »det är det nog, men
det kan väl breda ut sig lagom för det.
En hel rad med kaffepannor för att visa
en modell! — —»
»Ja, de skulle bara ha ställt ut sitt fina
smide,» sa Ruffen, »åtminstone här.»
»Hvad kan det vara för stora, granna
uddar, som höjer sig som en riktig sol,»
sa jag •— »också midt i hallen?»
»Det är telefonutställningen,» upplyste
en annan rar svart herre i helskägg.
»Tackat,» sa jag. (Tänk, sådan tur jag
har med dem!) »Telefonsolen står nog här
för färgens skull,» sa jag. »Tänk, Ruffen,
22 olika färger bara från dörren och hit!
O, sådana förtjusande klockstaplar! De var
riktigt vackra, de, fast naturligtvis Eskils-
tuna skymmer bort dem med! O, hvad jag
önskar, att det fanns en enda liten springa
att titta »rakt fram igenom» ; jag blir så
grufligt yr––––! Blir inte du det, Ruffen ! »
Men någon springa att »titta rakt fram
igenom» fanns inte, men däremot en riktig
liär af de mest intressangta montrar. Pa-
goder i kroppsstorlek, hopsatta af idel segel-
garn, riktiga mästerverk ; näsduksAws och
vridna vestgötapelare ; små tobakskojor —
verkligen smakfulla, och Gud vet inte allt.
Allra vackrast var ändå ett öppet tempel,
inhägnadt af en tjock blågul kordong, dit ett
par marmortrappsteg ledde upp, på ömse
sidor vaktadt af två förgylda lejon körda
af en naken karl–––- också förgylld.
»Hvad finns det för konstverk i den där?»
sa jag ifrigt.
»Donjestik,» sa Ruffen.
»Do—me—stik!» sa jag — snopet.
»Men domestik från Göteborg. Lejonen
är väl märket, fast det var böfveln till
märke att vara stort.»
»Göteborgslejonen är ju kända för sin
ovanliga storlek — —» sa jag. »Måntro
det där tapethuset är till för att visa hur
tapeter bör se ut, eller för att visa hifr de
inte bör se ut. Hvad tror du?»
»Det är nog för att visa, hur de inte bör
se ut,» sa Ruffen.
»Jaha,» sa jag, »och foten är för att visa
hur man inte ska tapetsera; eller hur, du?»
»Nu tycker jag,» sa Ruffen och såg på
klockan.
»Inte än, söta Ruffen lilla, inte: än! Jag
har ju inte alls fått något totalintryck än
—• — O, se klädningar!»
»Hvit hofdräkt, broderad med hvita pär-
lor! Den var snygg,» sa Ruffen. »Ska vi
skaffa dig maken, gumsan, när du’blir pre-
sangterad! Hä hä hä! !»
»Se på den ljust-skär-gröna-moarée-an-
ticken bredvid,» sa jag. »Den är som en
dröm! Passar åt prinsessan i skogen! Så
innerligt vackert det är sydt! Hvad heter
människan som gjort ’et? Broman? I
morgon går jag dit och skaffar mig maken.»
»Lova — — den här — herrekiperings-
affären — bredvid är bra. Hva?»
»Utsökt,» sa jag. »Se på kapten, som
står där och ger befallning åt ordonang-
sen: de lefver ju båda två!»
»Och det här gjutna kassaskåpet fullt
med skor är också snyggt, » sa Ruffen.
»Nu vet jag, Ruffen,» sa jag tankfull,
»det är sakerna som ställer ut montrarna — !
Men så litet folk här är.» (Den saken hade
jag inte fäst mig vid förut!)
»Det är ju hvardag. Men ska vi inte
pila af till Gustaf Piehls tunna nu och få
oss en sejdel och en bit?»
Jag suckade, men teg — och så »pilade
vi af» till Pielilens tunna, men det hade
vi ingenting för. Hvarenda plats var upp-
tagen.
»Har ni jämt så här mycket folk, som
ser på utställningen?» sa jag åt en af
uppasserskorna, som snodde förbi mig som
en eldslåga.
»Jämt,» fräste hon. (Hon log bara mot
herrarna!)
Nu gick vi till Godthem, som Uddman
byggde och aldrig fick något godt af, men
där var också hvarenda plats upptagen.
Därifrån gnodde vi till ölkällaren i Nordi-
ska muséet, där Gustaf vid ett söligt bord
knackade och skrek en hel kvart, utan att
vi fick något ändå, och så till sist till stora
restauranten, där ändtligen en kypare för-
barmade sig öfver oss.
»Vet du hvad, Ruffen,» sa jag, när jag
andfådd sjönk ned på en stol, »nästa gång
de bygger utställning i Stockholm, kan de
gärna knappa in litet på hallarna och öka
ut restaurationerna, det skulle bra mycket
bättre motsvara nationens naturliga behof. »
»Se tant Lova! ! !»
Det var doktor Holzen, en gammal kär
bekant, som gastade i glädjen öfver att få
se oss.
Herre Gud, hvad det var roligt att få se
honom, oeh hvad vi dunkade och kramade
hvarandra se’n, men det där har jag inte
plats för här, efter jag aldrig har plats för
något extra, det må vara hur roligt som
hälst.
Efter en stund lämnade jag herrarna och
återvände till Industrihallen.
Jag hade ingen ro i mig, allting var som
en röra i hufvudet på mig, och att inte det
var som sig borde, det kände jag. Efter
en timme kom jag igen, varm, röd och strå-
lande.
»Nå, hur är det med totalintrycket nu,
gumman lilla?» sa Ruffen, som också var
varm, röd och strålande.
»Nu har jag det,» sa jag. »Det fanns
i flyglarna! Där var staketen målade och
klädda med bonader, och där blef man inte
yr i hufvudet af färger, där »stötte jag
inte på», hvart jag gick, och där riktigt
såg jag, att det var montrarna, som ställde
ut sakerna och inte tvärt em.»
»Fy, tant Lova, att inte vara patriot,»
sa doktor Holzen.
»Hva falls,» sa jag, »är inte jag patriot ! »
»Höja upp Norge och’Danmark på Sve-
riges bekostnad.»
»Höjer jag,» men så blef jag alldeles röd,
ty nu förstod jag — röd och tyst. Ty det
kostade allt på att behöfva erkänna — !
Isynnerhet, när vi har så utmärkta saker,
som vi verkligen har.
Men så kom jag lyckligtvis ihåg, att af-
unden är roten och upphofvet till precis
allt ondt, och så sa jag, verkligt strålande:
»I så fall ha de utställt själfva utställnin-
gen, de, och det skall de ha heder och tack
för. »
»Och så ha vi ju ändå den tyngsta järn-
hamma — —» sa Ruffen.
»Tyst, gubben,» sa jag, »konkurrensen
får ingen slå ihjäl, ty då bli vi nollor alli-
hopa ! »
»Inte tant Lova åtminstone,» sa doktor
Holzen. »Skål!»
»Formen har hon inne,» skrattade Ruffen.
Då sa doktorn något som —
O! så roligt och så kärt det var, att få
höra ett ord af den där öfverdrifvet vän-
liga sorten, som jag inte alls förtjänar, men
som jag tycker så grufligt mycket om ändå.
Så tonade musiken, och så gick vi, efter
en lukullisk supé med champagne — nu
blef det ingen »bit» och sejdel af minsann
— hem i månskenet öfver nya bron.
»Den ena bronsgubben är ett fruntim-
mer,» sa Ruffen, som med käppen i mun
stod och stirrade på brons bronsfigurer.
»Aldrig möjligt,» sa jag, »piedestalerna
är nog hvad männen längst af allt tänker
behålla åt sig själfva.»
»Det är det ändå,» sa doktorn.
»Ja minsann,» sa jag och knyckte fast
pangsnéen. »Hvem kan hon vara! Kan det
vara hon som uppfann moderligheten?»
»Menar du Eva, hä, hä,» sa Ruffen.
»Eva, nej något så gammalmodigt var
det visst inte, fast nog var det något som
börjar på E!»
Ja, en förtjusande kväll blef det —- —
förtjusande !
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således, varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
