Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 18 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 I D U N 1897
Det var Lycko, som stod där, med hat-
ten i hand, sâ fin och putsad, att han
tycktes bestå af bara guldknapp och knäppta
handskar i dag.
»Tack,» skrattade jag och räckte fram
handen, »men att kyssa en gammal gum-
ma vore-ett bra hårdt straff för den, som
åstadkommit något så obegripligt intressangt,
vackert och rörande som det här. Är det
verkligen han ensam, som?»
»Han ensam, som — — —»
»Ja, då uppfinner väl Kunglig Majestät
någon ny orden åt honom då», sa jag,
»efter den gamla Litterisen ju slumpats
bort så fasligt nu på sistone, att den väl
tagit slut. Men kan inte det här få stå
kvar till evärdliga tider, tror herr Lycko?
Kan inte Skansens pappa, som redan räd-
dat så mycket vackert, rädda »Gamla
Stockholm» med? — —»
Så gick vi, efter litet samspråk om det
ämnet, in i »staden», jag visserligen med
torkade tårar, men fortfarande med vadd-
suddar, eller rättare med vaddmolen under
fotterna.
»Aj knäfveln, så’na stenar,» sa Ruffen
och grinade.
»Basch,» sa jag. »Tänk på stenlägg-
ningen i naturen? Den är hundra gånger
hvassare, skulle jag tro, och konstens hela
ideal är ju att uppgå i naturen.»
»Men nog kan man vara bra glad att
vara ifrån det här ändå,» sa Lycko.
»Från hvad?» sa jag.
»Från snusk, från knöliga gator, från
vattenbrist och mörker, från hornlyktor och
brutna ben —»
»Och från ro och frid och från kärleken
till det egna arbetet och till nästan,» sa
jag, »ty tror herrn verkligen, att människor,
som iefde så här så att säga i knä på
hvarandra, någonsin kunde bli så själfviska,
så klandersjuka och hårdhjärtade som vi är?»
»Så gumman, så,» sa Ruffen.
»Strax, gubben, lilla,» sa jag. »Men jag
tror säkert, att den här lilla biten forntids-
lif har mycket mer att lära oss än »hur
rysligt det var på den tiden» —• om vi
bara vill lära.»
Lycko blef för ett ögonblick så märkvär-
digt lik en gul långkatekes, hvars alla
»hvad är det» reste sig, färdiga att krossa
mig. Men så betänkte han sig och slöt
ihop pärmarna, d. v. s. läpparna, medan
ögonen log till —- riktigt snällt.
»Fru Petterkvist är så lik min mor,» sa
han.
»Är jag?» sa jag strålande, »det var ju
tur för mig det,, ty då–––– Nej, men
titta, hvad gör karlen!»
Jag som en pil in i en liten mörk bod,
där en ung karl med riktigt fin uppsyn
just daskade fram en våt lerklump på en
rund, refflad träskifva, som surrade om-
kring. Pang! stoppade han fingrarna i den
våta leran, snurrade, tummade och tryckte
litet, och så, pang! var en den nättaste
kruka uppväxt som genom ett rent trolleri,
fullt färdig inom två minuter.
»Det är den lilla industrien,» sa Lycko.
»Den lilla,» sa jag föraktligt. »Liksom
en personlig kruka någonsin kan bli liten?
För öfrigt ska jag säga er, jag, att det var
de gamla, det vill säga just de personliga
krukorna, som gick till brunnen till dess
de sprack: nutidens krukor går inte dit
alls! Men hvad i all världen är det för
ett mörkt hybble där midt emot?»
»Ett tryckeri i sin barndom.»
»Att tänka sig, att tryckerier någonsin
haft en barndom,» sa jag tankfullt. »Om
ett par hundra år till, har de nog blifvit
ett naturelement. Men hvad är det här för
en rysligt söt tidning?» (Nu var vi i tryc-
keriet, som såg riktigt naket ut.)
»Strix. Utgiffare Albertus Engstroem»,
stafvade Ruffen.
»Att tänka sig,» sa jag, »att själfva
Ugglelåten var glad på den tiden.»
»Albertus Engstroem lefver än,» sa Lycko
Och köpte tre exemplar.
»Åh nej,» sa jag, »gör han? Då blir
han nog odödlig med! Men se på den där
antika guldsmedsfrun i hufva och puffärmar
där borta i boden! — Yi måste gå dit!»
Hos den ståtliga guldsmedsfrun köpte vi
ett par breda och runda, ytterst antika silf-
verskedar.
»Skillnaden mellan förr och nu är inte
så stor som man tror,» sa jag, när jag
stoppade mitt köp i fickan. »Då var det
skedarna, nu är det skodonen som är fysio-
logiska. »
Yid Stortorget tog elegien mig så hårdt,
att jag måste sätta mig. Lycko kommen-
derade fram öl, som serverades af skum-
mande flickor i smärta sejdlar (tvärtom!),
allihopa klädda i de mest stämningsfulla
kostymer, halfurringade klädningar med
puffar vid armbågen, väskor vid sidan och
de näpnaste små mössor af sammet.
»Det är gamla rådhuset vi sitter fram-
för,» sa Lycko.
»O!» sa jag. Jag kunde inte säga mer.
»Ingen konst bli rådman på den tiden,»
sa Ruffen.
»Ingen konst!» sa jag.
»Ja, när man inte behöfde kunna något,
så — —»
»De behöfde kunna allt, utan att kunna
något,» sa jag. »Så mycket jag vet, är det
bra mycket skickligare än att kunna något,
när man kan allt förut! »
»Är fru Petterkvist förtjust i den där
med?» log Lycko och pekade på en stolpe
med ett halsjärn fastsatt vid sidan och en
gubbe i toppen.
»Det där var visst bara för kvinnfolk,
det där, hä hä,» sa Ruffen.
»Ja,» sa jag, »i det fallet har halsjärnet
lefvat ut sin tid, det erkänner jag — eljes
så — — Men du min värld — — år det
inte Johan, som sitter därborta och dricker
öl alldeles för sig själf?»
Det var Johan, som vi med riktig svå-
righet fick öfver till vårt bord. Men det
gick ändå, som väl var, efter som jag
kände på mig, att jag inte stod ut med
en enda droppe samvetskval till för hans
räkning. (Vi hade tänkt ta honom med oss
i dag, men då var han, till Ruffens stora
och min lilla ledsnad redan gången!)
Bredvid Johan satt en ensam herre i
slokhatt, slängkappa och långt polkahår.
»Hvem är det där?» hviskade jag åt
Lycko.
»En forntida poet.»
»Äh nej,» sa jag; »så grufligt intressangt!
Hvad lefver han af?»
»Han har visst haft anslag af akademien
de sista två hundra åren, har jag hört. »
»Skalk!» sa jag. »Men hvad gör de där
borta?»
»Rullar lyckans hjul!»
»Usch,» sa jag. »Det passar inte här!»
I detsamma kom en hel falang högtids-
klädt folk, som försvann bredvid det vack-
raste huset vid torget.
»Bollhusteatern får folk i kväll,» sa Lycko.
»Bollhusteatern!» sa jag, nu så elegisk
igen, att jag blef alldeles matt. »Gustaf
den tredjes odödliga skapelse, här, midt
framför oss ! ! O, söta Ruffen, får vi gå dit ! »
»Hvad spelar de där förslag?» sa, till
min glädje, Johan, som jag inbillat mig sett
riktigt förskrämd ut.
»Komideja som för hundra år se’n,» sa
Lycko.
»Spelar de bra?» sa jag —
Lycko förde sin guldknopp till mun.
»Artister spelar alltid bra,» sa han, »när
de inte spelar på lott. Om en vecka blir
det studentspex på Den lustiga teatern.»
»Då går vi dit, » sa Ruffen belåtet.
Jag teg —■ — man är inte alltid upp-
lagd för studentspex.
Människorna gick som i drömmen, före-
föll det mig, och här tyckte jag om det.
Eljes, ibland, tycker jag, att Stockholmarna
är litet för tysta af sig. Men jag antar
det kommer sig af det, att de är så gruf-
ligt schangtila. Men jag undrar ändå, om
det inte vore allra schangtilast att våga vara
en naturlig svensk, efter vi nu är svenskar,
och att inte hålla efter sig så rysligt för
att bli någonting hvad som hälst utländskt,
som vi inte är. På det viset blir vi ju al-
drig något annat än en skolpojks- och skol-
flicksnatsjon, som inte törs göra det eller
det eller det. Men nog bör jag hålla mun,
som aldrig är schangtil, bära mig åt hur jag
vill, och som sagdt, här passade högtidlig-
heten! Forntidsfolket hade nog så många
allvarliga tidender att diskutera, om krig
och örlig, att skrattet hann rosta under
hjälmgallret många gånger om. Och hvil-
ken plats att diskutera på är inte detta
Stortorg! Inga droskkuskar som svär, intet
börsfolk som rusar ut och in, som om de
hade eld i kläderna, inga gapande gränder
med »siirr» uti, ingen »evig folkström».
Här finns natur, ro, hvila, det väl afslu-
tade dagsverkets trygga hvila.
»Det enda, som fattas, är en delischangs,»
sa jag drömmande.
»En delischangs?» sa Lycko.
»Ja, en delischangs, som under glada pisk-
smällar rullar in, just när klockan slår 8.
Kusken sitter uppblåst i sin kapprock med
tömmarna i hand, medan de resande stiger
ut och förfriskar sig med ett glas sekt eller
öl. Ser du inte delischangsen, Ruffen lilla?
Den svänger just nu om hörnet.»
»Jag ser den,» sa Johan, som lyssnat
med gapande mun.
»Gör Johan?» sa jag mildt, mycket mildt.
(Hädanefter kommer jag att ta på min
ed, att det är hans hustru, som pinat lifvet
ur honom!)
»Hva — hva — hva de ä söta, du Jo-
han,» sa Ruffen, som hela tiden hållit ögo-
nen, jag visste nog hvar!
»Hvilka, gubben lilla,» sa jag mildt. »Du
menar väl bara kostymerna?»
Stackars gamla Ruffen blef blodröd. —•
»Ska — ska — ska vi inte gå till våffel-
bruket nu?» sa han, »innan det blir för
sent? Hä hä!»
Och så gick vi till våffelbruket, sedan
jag likväl passat på och bakom Johans rygg
gifvit Gustaf en liten ångerfull »titta så
mycket du vill, du, gubben lilla, puss», efter
det verkligen inte är han, utan bara hans
syndiga, manliga natur, som måste titta på
allt hvad flickor heter.
En smal gränd; i den en jättevåffla till
(Forts, å sid. 190),
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
