Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 28 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 195
I april 1857 föddes hennes yngsta dotter
och i januari året därpå stod hennes äldsta
dotters förmälning med den älskvärde kron-
prinsen af Preussen; 1861 hade hon sorgen
att förlora sin mor, 75 år gammal. Prins
Albert — »Prince Consort,» som han sedan
några år officielt kallats — visade tecken
på att vara öfveransträngd genom sitt akti-
va deltagande i förberedelserna till 1862
års världsutställning i London. Sommaren
1861 företogo drottningen och prinsen, åt-
följda af de fyra äldsta hemmavarande bar-
nen sitt tredje besök i Irland, liksom alla
deras resor, af stort intresse. På hösten
blef prinsen sämre och fastän han i det
längsta höll sig uppe, måste han i början
af december intaga sängen och det blef tyd-
ligt att han led af gastrisk feber, som ock slu-
tade hans lif den 14 i samma månad.
Drottningen var tröstlös öfver denna stora
förlust och hennes hälsa genom oro, vaka
och sorg så angripen, att fruktan var
för handen att äfven hon skulle gå bort.
Hennes andra dotter, den älskvärda prin-
sessan Alice, var nu hennes närmaste stöd.
Hela det engelska folket sörjde djupt den
ädle prins, hvars stora lifsverk nu blef fullt
erkändt och värderadt.
Den 1 maj öppnades världsutställningen
helt enkelt af hertigen af Cambridge —-
drottningens kusin — en stor kontrast till
den ståt och det jubel, hvarmed den före-
gående hade öppnats. På sommaren blef
prinsessan Alice förmäld med hertigen af
Hessen, och nästa vår firades med mycken
ståt prinsens af Wales’ förmälning med
prinsessan Alexandra af Danmark.
Drottningen hade, sedan hon blef änka,
dragit sig tillbaka så mycket som möjligt
från det publika lifvet, fastän alltid plikt-
troget skötande sina åligganden som regent.
Ännu två af hennes döttrar hade genom
giftermål lämnat henne, då, jämt tio år efter
prins Alberts frånfälle, prinsen af Wales
insjuknade mycket allvarligt i tyfoidfeber;
men lyckligtvis fick sjukdomen en vänd-
ning till det bättre just på fadrens dödsdag.
När han var fullt tillfrisknad for han jämte
hela den kungliga familjen och alla stats-
dignitärer till S:t Pauls katedral, där ett
storartadt te deum hölls för hans återvun-
na hälsa.
Kort därefter var drottningen utsatt för
ett nytt attentat mot hennes lif, som äfven
detta lyckligtvis misslyckades, och sedan
ytterligare tvänne. Hon proklamerades till
kejsarinna af Indien den 1 januari 1876.
Efter att själf ha skött sina barn i dif-
teri, sjuknade prinsessan Alice i denna hem-
ska sjukdom och dog, till stor sorg för
drottningen och alla som stodo nära eller
kände denna älskvärda kvinna; och kort
efter Zulu-kriget, med prins Napoleons sorg-
liga frånfälle, dog drottningens yngste son
prins Leopold, gift sedan ett par år med
prinsessan Helen af Waldeck. Kejsar-
prinsens öde smärtade i hög grad drottning
Victoria, och den vänskap, som länge exi-
sterat mellan henne och den djupt pröf-
vade kejsarinnan Eugenie, blef härigenom
ännu starkare.
1885 förmäldes den yngsta af drottnin-
gens döttrar, prinsessan Beatrice med prins
Henrik af Battenberg. Äfven som gift
har denna dotter varit sin moders ständiga
sällskap, och sedan hon nu förlorat sin
gemål — en förlust som drottningen äfven
kände mycket djupt — äro både hon och
hennes barn än mer oskiljaktiga från den
vördade gamle. Barnbarnen äro 31 till an-
talet och den alltjämt tillväxande skaran
af barnbarnsbarn utgör f. n. 29.
Allt mer och mer erkännes hvilken be-
tydande politisk roll drottning Victoria spe-
lat ; hur genom hennes klokhet månget
hotande krig blifvit afvändt ; hur hon långt
förr än hennes ministrar, insåg och påyr-
kade betydelsen af engelska kolonialväldet,
hur hon som kvinna förmått att medla
mellan stridande partier och motsatta åsikter
mer än en man; samt framför allt hvilket
oberäkneligt inflytande ett hof, där den full-
komligaste sedlighet är rådande, måste ägt
på nationen under hennes regeringstid och
på kommande generationer.
Drottning Victoria, »every inch a Queen»
— drottning till hvarje tumsbredd — som
det så ofta sagts om henne, skall i histo-
riens häfder alltid lysa med ett äradt
namn, men störst blir hon dock alltid som
kvinna: som dotter, maka och mor står hon
för alla tider som ett det mest efterföljans-
värda exempel.
Väl må alla folk under hennes lyckliga
spira, i ett rike där solen aldrig går ner
— i minsta by som i den största stad — nu
fira hennes diamant-jubileum, efter en re-
gering, ej blott den längsta i Englands an-
naler, men utan jämförelse den, som inom
alla områden sett större framsteg, maktut-
vidgning och folkökning, än världen förr
varit vittne till.
Anna Fletwood-Derby.
–––-❖–––-
Ss, alfer komma i luftig rad,
men under ett jättestort ormbunksblad
står tomtefar och bligar.
Öch tomtemor samlar ört och strå,
ty kärleksdrycker hon koka må
i natt, förr’n solen rinner;
båd ormetunga och spindelben
och fjärilsvinge och tårpilsgren
i hennes gryta brinner.
JVlin brud, låt mig kyssa din röda mund,
det är min trolldryck i denna stund,
när drömmar kring oss växa.
pu sitter så stilla så varm och skär,
du som har lärt mig, hvad kärlek är,
du fagra, blonda häxa.
Öch vet du, att lifvet blir dårande Yänt,
när du stryker min panna lätt och lent —
Tfvad? <£åt mig se, om du gråter!
Ö 6ud, nu brusar den fullt och rikt
min ungdoms Ijufvaste drömmedikt
igenom själen åter.
Leif.
]VEidsominapiiatt.
om med, kom med, det är midsommar-
1 \ natt,
nu daggen må lämna sin klaraste skatt
och intet blomster får blunda;
blåklockan hon ringer, bing och bång
och smörblomstret nickar gång på gång
och 1er med ögon runda.
Öch myggen dansar en fin balett,
och humlan brummar så fet och mätt,
och hvita skogsstjärnor niga;
och syrsan mässar som vore hon präst,
och öfverst på strået, klädd till fest
tronar en nyckelpiga.
pet lockar, det hviskar så lent och huldt,
det tisslar och tasslar så hemlighetsfullt
på dunkelgröna gångar;
bland vildrossnåren, där mossan gror
det skymtar, det glittrar som dimfint flor
som dans på silfverspångar.
6å tyst, gå tyst, det är midsommarnatt,
och därför är lif och lek och skratt
och dans på hemliga stigar.
Vår skog.
Y
år skog, vår egen skog — jag undrar,
min vän, om du förslår hvad det lig-
ger för oss i dessa ord? Kanske inte. Men
du skulle bara se de ändlösa slätterna, åk-
rarna och fälten här rundt omkring oss, då
förstod du helt säkert hvad de två små or-
den vår skog innebär. Visst är det sant,
som den finske diktaren sagt, att äfven
ödemarken har sin doft, visst är det sant,
att den öppna, vida slätten har sin säregna
stämning med sig, men furornas sus, gra-
narnas hviskningar — se, det är ändå nå-
got annat, du!
Du skall veta, du min okände vän, att
där nu vår skog reser sig så ljus och fa-
ger, där fanns för cirka 40 år tillbaka —
då när far först kom till — bara kala berg
och backar. Allt var så grått och dystert,
det var ingenting som fägnade ögat. Men
nu, nu skulle du bara se! Nu finns det
högstammiga furor och smärta granar, nu
finns det väna björkar och hvitsippor och
röda lingon och doftande blåbär — ja, det
är en rikedom på härligheter.
Du må tro det är däjeligt att gå där-
inne under träden och lyssna på allt hvad
de hviska om. Ibland om kvällarna drar
där fram som ett dämpadt jubel, det är
lifslust, det är lefnadsglädje. Det är lik-
som de tackade, de unga träden, för att
de fått växa upp till ljus och fägring, för
att de fått pryda och glädja den sorgsna
ödemarken. Det är som susade där en
sakta välsignelse öfver honom, som en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
