Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 28 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 ï DU N 1897
planterade och ordnade, som vände den
kala slätten i en doftande lustgård. Det
är ljuft att höra en välsignelse öfver
det käraste man har, det vet du, inte sant?
■— om den också blott kommer från den
tysta naturen.
Midt i skogen ha vi vårt »Himmelbjerg»
— ack däruppe är det friskt att stå. Där
blåsa alla stygga tankar bort, där fläkta
glada, goda vindar rundt omkring en. Och
det är också drömmarnas berg. Hur många
gånger har man inte ’ där vek i håg drömt
lyckodrömmar och byggt glittrande luft-
slott! Ögat sökte sjön, som skymtade fram
där långt i fjärran, men tanken gick långt
förbi, långt in i framtiden — undrande
och spanande. — Men kanske också vände
den lika ofta tillbaka till svunna tider.
De träda förunderligt tydligt fram bakom
trädens dunkel, de flydda dagarne, helst
barndomsåren. Ack, alla gånger man gått
att söka ut julgran, pulsande i snön —
med grofva yllevantar på händerna och
julkänsla i hågen? Minns du, minns du?
— så susar det emot en — — Alla gån-
ger man lyssnat på göken, halft bäfvande,
halft glad -—• — Ja, forntid, nutid och
framtid — allt enar sig i denna vår ljusa,
doftande skog. Med den som bakgrund
träder det fram, allt vårt käraste: vår gamla
prästgård, vår barndoms tempel, våra ljusa
drömmar — allt väfver sig tillsammans så
innerligt vackert! — Så väx mot Guds blåa
himmel — du vår härliga, dunkla skog!
Väx stark och hög — och tälj vackra sa-
gor för kommande släkte! Ett tack för allt
hvad du diktat för oss!
Adi.
––––- *––––-
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått och godt.
För Idun af
Lovisa Petterkvist.
Bref V.
Jag är som en sillsalat i hufvudet, men
det har väl en öfvergång, efter jag bara
är tillfällig inom journalistfacket. — —
Otroligt, hvad det finns mycket vackert att
se på utställningen — bara utvändigt! Om
jag begriper, hur människor kail hitta på så
mycket konstigt och intressangt ! Bäst Ruffen
och jag gick och gapade, fick vi se en hel
kö bildad framför ett hus med ett rödt och
hvitt segel, utspändt för solen, och stora
palmväxter på taket.
»Hvad är det där för slag?» frågade jag
ett af köfruntimren.
»Turkiska kaffehuset,» sa hon.
»Tänk, så utsökt godt kaffe de måtte
servera där,» sa jag.
»Jag hoppas jag ska få tid att titta in
i Industrihallen på hemvägen», sa fruntimret.
Så ställde Ruffen och jag oss i kön, vi
med, och slapp in i tur, hvilket var tur,
ty hade det dröjt bara en minut till, så
hade det inte funnits något att släppa in,
åtminstone inte af Lovisa Petterkvist, så
upplöst af svett och trötthet var jag.
Inne i kaffehuset var hettan nästan värre
än bristen på luft, — men hvad lider man
inte för en ärlig kopp kaffe !
Odalisker i långa byxben och utslaget hår
skuttade upp och ned i trappan; vid kassan
satt en grekisk Helena i guldband och skär
tunika och såg trött ut. Kaffet hade en
mycket fin och egen smak, när vi ändtligen
fick det, hvilket dröjde en half timme minst.
»Jag tycker det är utmärkt,» sa jag.
»Alldeles utmärkt!»
»Utsökt,» sa Ruffen och grinade.
»Finns det påtår, tror du?» sa jag.
»Ja vars,» sa Ruffeu.
Så drack vi vår delikata påtår, bespejade
af minst 20 par afundsjuka ögon.
»Aldrig har jag sett människor se så
kaffehungriga ut förut,» sa jag.
»De ser riktigt snåla ut!» sa Ruffen.
»Bäst vi går, så vi inte tar upp någon
plats,» sa jag, — »ty att känna sig både
kväfd och ’uttittad’, är inte trefligt.»
Så gick vi, det vill säga vi tänkte gå,
och så fick vi––––! Att tänka sig, att jag,
Lovisa, kaffeförståsigpåerskan som ingen, se-
tat där och berömt och druckit deras usla
kaffesurrogat, utan att ens känna, att det
var surrogat ! Kön gällde kopparna, som
man fick ta med sig ’som premium’.»
»Aldrig ! » sa jag, när Sköna Helena räckte
oss två paket.
»Det där var dumt,» sa Ruffen, när vi
kom ut. »Du hörde ju själf, att de redan
delat ut 60,000 par.»
»Nog,» sa jag, »att de lurat i mig sitt
oäkta kaffe ; men inte ska de kunna lura i
mig sina oäkta koppar med, det kan du
vara lugn för.»
Nu gick vi till ett tält bredvid och drack
chokolad »för att ta bort smaken», ty nu
efteråt kändes surrogat-»bouquén riktigt
otäckt väl. Hos chokoladfröken fick vi två
aluminiumbägare »till minne», och så rusade
vi af till ett konditori för att ta bort smaken
igen, ty naturligtvis hade vi blifvit ilurade
någon ny slags jock!
När glassen, vi beställt, kom, så sa jag:
»Ursäkta, men får man presenter här med ! »
»Inte än, men vi tänker snart börja dela
ut medaljer.»
»Medaljer — för berömliga gärningar
kanske?» sa jag föraktligt, »Är glassen
sådan så — —»
»Det är ju bara för att dra folk,» sa
Ruffen.
»Goda varor dra folk själfva,» sa jag.
»Och hur människor kan vara så jubel-
dumma och ge 1 krona i angtré för att stå
en timma i kö för t. ex. en kopp, som är
värd kanske 15 öre —! Emellertid så äter
vi väl glassen, nu, gubben lilla?»
Det är något till roligt, ska jag säga, att
sitta stilla så där för en liten stund och se
hur människorännilen—människoström finns
det bara på billighetsdagarna •— rinner en
förbi, delar sig i hundratals små bäckar
och försvinner i de olika paviljongerna, af
hvilka flera är så näpna och roliga, att
man inte kan tröttna titta på dem.
Hylins gröna ådökolognflaskor, till exem-
pel, med en stor såptunna bak till tornyr;
jättepunschbuteljen omgifven af en hel stab
småbuteljer — en äkta svensk obelisk! ! —
och vinhuset af bara flaskbottnar och fär-
gadt glas, som solen rinner igenom riktigt
trolskt, och så »Liljeholmens prima ljus»,
förstås, som ger en sådan vacker bild af
hur högt upplysningen står i vårt land, fast
fabriken i fråga om fabrikation är alldeles
på afvägar, det vet jag nu. Ljus ska
stöpas, det står jag fast vid, fröknarna i
ljusfoten må valsa sina valser bäst de vill.
Intressangtast af allt är ändå, att man kan
få bryta benen eller hvad annat man vill
af sig, så mycket man önskar, och genast
bli amputerad eller hopsatt igen i en af-
delning, som utställer presis allt som behöfs
för det ändamålet — läkare och sjuksköter-
ska med.
Jag undrar just, om något land har dju-
pare än så satt sig in i hälsovårdsfrågan?
Helsingborg exponerar socker och galo-
scher i en så söt paviljong, dekorerad med
bara H-n i de. läckraste färger. Bredvid
har »Svenska Dagbladet» sin paviljong med
»ett nytt urverk som både går och slår.»
»Ruffen,» sa jag, »hvad tror du att det
där stora trädet på Dagbladsväggen be-
tyder?»
»Det är väl kunskapens träd om ondt
och godt, kan jag tro,» sa Ruffen.
»Jaha,» sa jag, »det är det nog, men
hvar är Eva, mån tro ? » ,
»Hon sitter kanske i redaktion, hä hä,
men nog är det eget —»
»Det är det,» sa jag tankfullt, »men det
är något mer : en upprättelse och en rättvisa,
ehuru sen. Kunskap skattas ju af alla, men
Eva, stackare, som var den första, som —»
»—- — eget, att de byggt här för sig
själfva, menar jag. Pressens paviljong ligger
ju alldeles nedanför.»
»Pressens och polisens, ja,» sa jag med
tonvikt. »Skulle inte alls förvåna mig, om
främlingarna trodde, att vår fria, duktiga,
aktade press stod under polisuppsikt!»
»Men det gör den ju inte!»
»Fattas bara! ! Pressens bo ska vara för-
nämt, diskret, tyst! — — Polisens där-
emot — —»
»Men den andliga kraften bör väl ändå,
hä hä, jag menar — ■— pressen är väl
ändå, hä hä–––– jag menar, två krafter
hä hä–––– Kom nu gumman, så gå vi
och ser på sagogrottan ! »
»Ruffen,» sa jag allvarsamt, »om du
kommer att sluta som riksdagsman, vet jag
inte, men att du inte kommer att sluta som
vältalare, det är jag säker på! Fram med
»Vägvisaren» nu, gubben!»
Så satte vi oss på en stilla bänk, och
så läste Ruffen högt om »Sagogrottan», om
silfverpelare, som steg rakt upp ur vattnet
— i hvalf, där lysande näckrosor simmade ;
om andra hvalf, alldeles mörka, där lysande
luftbubblor skimrade, och »sprack» och ka-
stade i döden ett mildt sken öfver de röda
väggarna. Han läste om »oändliga» per-
spektiv i det hemlighetsfullas värld; om
massor af olikfärgade kristaller, som kulmi-
nerade någonstans, jag tror det var hos de
själflysande kristallerna, som sväfvade öfver
ett högt rum. Underbarast af allt var ändå
en silfverådra, som först försvann i vattnet
och så steg upp igen och bildade en klippa
af silfver — allt i vattnet. Så var det
kokande och lysande och porlande och gnist-
rande bubblor, och andra vattenkonster,
och så på långt afstånd »en ljuf, hemlig-
hetsfull musik».
»O,» sa jag, alldeles vek, »så underbart
härligt det måtte vara därinne ! Söta gubben,
skynda dig, så vi genast får gå dit!»
Min älskade änka till pressbok gällde
äfven här, men Ruffen fick punga ut med
1 krona. Så passerade vi en lång bro, af-
delad med ett staket, mot hvilken vattnet
redan slog i de mest hemlighetsfulla vågor.
I grottans mycket trånga inloppsbassän,
väntade vimpelprydda båtar med kullor till
roddare.
Gammalt stickylle, klädningslappar, doffel, ull o. lin© Hildur Anderssons Ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag,
emottages till all slags spånad. — Pressning och beredning yerkställes. — Reelt arbete, billiga pris. Allm. T. 76 53. Hötorget 12. Eiks 163.
Gods afhämtas tacksamt afgiftsfritt. För vigt om 18 kg. fraktfrttt fram o. åter.’*’ Filial Hornsgatan 1. Allm. T. 30435.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
