Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 28 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 197
»Tycker du, Ruffen,» sa jag, »att dal-
kullor och poesi passar riktigt bra ihop?
För mig sköljer de buteljer, hvar jag än
ser dem!»
»Nog hade sjöjungfrur varit bättre, hä
hä, » sa Ruffen.
»Eller tritoner, biåsen nu alla,» sa jag,
»eller sjömanspojkar, eller —»
Vi hade tur nog få en båt alldeles för
oss själfva. Så stötte kullan med sin breda
åra ut från verklighetens hårda kust, och
så gledo vi sakta in i sagans hemlighets-
fulla dunkel, jag med en den mest för-
tjusande förnimmelse af, att något slags
andeväsen just i detsamma passade på och
trillade en hel mängd iskalla hagel efter
ryggraden på mig.
Första hvalfvet svek mig litet, fast det
var mycket väl försilfradt och väl upplyst
med flera slags ljus. Jag var nog inte i
stämning ännu.
»Tänk hvad champagnehylsor och annan
staniol det gått åt till det här?» sa Ruffen.
»Tyst, Ruffen,» sa jag förgrymmad.
Nu vek båten om ett hörn, och så kom
vi till ett hvalf med alldeles samma slags
klippor, men ljuset däremot växlade i de
mest förtjusande färger.
» Ser du det illuminerade vattenfallet,
Ruffen lilla?» sa jag.
»Nää,» sa Ruffen.
»Där till vänster. Det är sagolikt skönt ! ! »
»Jag ser det inte,» sa Ruffen.
»Då måtte du vara blind då, gubben,»
sa jag, »Där — borta •— till -— vänster!»
»Jaså––––ja, nog ser jag det där alltid,
men vattenfallet — —»
»Du kan väl inte begära, att de ska ha
Niagara här inne, häller?»
Nu vek båten af igen, och så igen, och
så öfverströmmades vi af det ljufvaste mån-
sken från en sol i taket med blomster om-
kring, men klipporna voro fortfarande de
samma.
»Tänk, hvad ostar de ska kunna lägga
in i staniol efter detta.»
(Det var Ruffen, förstås.)
»Ruffen,» sa jag matt, »om du ville titta
efter de illuminerade vattenbubblorna i
stället, eller den där silfverådran, som stiger
och sjunker, du vet.»
»Jag ser bara korkar, jag,» sa Ruffen,
stirrande i vattnet.
»Då måtte de ha flugit ur hufvudet på
dumt folk, då,» sa jag förargad. »Yet du,
min flicka (det var till kullan!) »hvar den
sjunkande och stigande silfverådran finns ?»
»Naej, de ’et ja’ inte,» sa kullan, »men
sitter du bara still, så får du väl ’etat själf
’änker jag?»
Så satt vi stilla och såg på de under-
bara bergen.
»Ser kanske du något till de där själf-
lysande kristallerna som kulminerar, Ruffen
lilla?» sa jag till sist.
»Nää.»
»Hör du den ljufva musiken på afstånd
då?»
»Nää.»
»Ja, inte jag häller.»
Nu vek båten in i en jättegrotta af nästan
öfvermänsklig skönhet. I fonden var en
djup skimrande nisch, med två utspritade
solar, som mycket väl kunde vara Berga-
kungens aflöfvade paraplyn, och midt i
vattnet höjde sig en massiv silfverschäslong
af staniol för bergakungens gemål, som
bara hade det felet, att hon inte visade
sig. Från ett hörn strömmade ljus i alla
de färger, och jag tror nog, att det var
här, som de själflysande kristallerna sväf-
vade i luften, fast de inte syntes,
»O,» sa jag, »om de ville visa sig ändå!»
»Hvilka?» sa Ruffen.
»Bergafolket — där i nischen — — i
stället för paraplyerna.»
»Det kunde behöfvas, » sa Ruffen, »ty — »
»Tyst Ruffen,» sa jag. »Har du någon-
sin sett något liknande skönt i naturen?»
»Neeeej.»
»Då kan du hålla mun med,» sa jag.
»Hvar är de lysande näckrosorna? Dem
vill jag se.
»Yet du, min flicka,» sa jag, »hvar de
lysande näckrosorna är?»
»Naej — det ’et jag inte.»
Nu kom ett helt raketregn med lysande
färger, vattnet plaskade sakta bakom oss,
af slagen från annalkande båtar, allting
flammade — vattenfallet droppade ljuft —
så vickade kullan litet med sin åra och
kort därpå stötte vår farkost åter mot verk-
lighetens hårda kust och blicken fick åter
nöja sig med naturens enkla sol och en-
formiga grönska.
»Det är minst sagdt opassande att be-
skrifva saker, som inte finns,» sa Ruffen, när
vi pallrade tillbaka öfver bron. »Hä hä hä!»
»Basch,» sa jag, »skulle man inte beskrifva
mer än hvad som finns, så -—■ —. För
öfrigt ser författare på ett helt annat vis
än annat folk. Kunde till exempel inte jag
ha svurit på, att Kopparbergets tomtar stod
i Sandvikens paviljong? Jo, det kunde jag.
Och så skref jag, att det var så, fast det
inte alls var så, och glömde därtill att
tala om Kopparbergets vackra hästskomo-
saiker och originella kronor och vackra
metaller, och allt, och det fast hela den ut-
ställningen är så genomnobel och äkta
vacker som den är ? Det är så kallad
»poetica liberalis», ser du gubben, och den
rår ingen poet för — fast nog kan den
komma litet olämpligt ibland — det erkänner
jag. Du ska få se, gubben, att får vi bara
se sagogrottan för oss själfva, och inte ta
upp tiden med att titta efter hvad en
ann stoppat i oss, så — —. Ja, då ska vi
nog se, vi med, hur vacker, imposangt och
poetisk den verkligen är! !»
Dagen därpå. Jag är så ledsen att jag
rakt kan gå åt! Ruffen har gått i baklås,
fast jag farit fram så varligt med honom
som jag gjort! Han vill inte se på något
mer, utan sitter i Piehlens tunna, dricker
öl och »smälter» hvad han sett.
»Ruffen lilla,» sa jag nyss, »det går inte
an att repa upp sig på det där viset. Du
drack öl sist du var i Stockholm, och låter
jag dig nu dricka öl igen, så säger publiken
naturligtvis att det är jag som repar upp
mig, och då är det slut med mig.»
»Du låter mig ju inte drika öl »hähä,»
svarar han och ser så mild ut som en sol
öfver ett rågfält. Men jag känner krutet
jag. Inte ens ett fyrspann mulåsnor kan
få honom ut ur tunnan nu, mycket min-
dre då jag, som är ensam!
Senare : Jag har setat en lång lång stund
hos »Turisten»och »tänkt». Ja, Gud väl-
signe dem, som ordnat Turistutställningen,
det säger jag ! Där finns Norrlandsluft och
Norrlandsdrömmar, ro och svalka. Också
går jag alltid dit, när jag är ledsen, lider
af hemlängtan eller någon annan ve. Stor-
bofallet i fonden med sin lefvande is och
sitt rinnande vatten, hur lugnar det inte
och friskar det inte upp sinnet? Och fjäll-
landskapet i sommardräkt! — Ja där har
jag stått i timmar och riktigt supit in den
rena höga luften. Men det där förstår nog
bara Norrlandsfolk. Allra kärast är ändå
»Lapplägret», i sitt skymundan, där jag
hållit söndag i dag, lapplägret under den
djupblå natthimlen, där stjärnorna tindra
så kalla och klara! Renarna sofver, lappen
sofver på sin skidbädd ; hunden sofver ;
själfva snön är trampad och trött. Det är
bara En, som vakar, En, som är lapparnas
Fader och stöd, människorna må förtrycka,
förtrampa, »förSkansa» dem bäst de vill!
Men nu blir jag tråkig I Jag får be så
grufligt mycket om ursäkt, men det är
Ruffens fel, som trilskas! Nog kunde han
ha dröjt med det till dess vi kommit hem !
Men männen är inte vana att passa sina
stunder, de !
–––- *––––
Våra kvartals och halfårs-
prenumeranter,
hvilkas prenumeration utgår med juni
månad, erinras om att nu omedelbart för-
nya densamma, på det intet afbrott i tid-
ningens expedition må behöfva uppstå.
Det senare halfåret kommer att bjuda på
ett synnerligen värdefullt och omväxlande
innehåll, af hvilket vi nu endast erinra
om: fortsättningen på
Lovisa Petterkvists omtyckta
utställningsbref;
den förestående intressanta täflingen till
konungens jubileum:
”jlvad jag minns om Idling Osip”;
samt — sist men icke minst —
3duns finfina julnummer,
som i år, med anledning af tidningens
10-årstillvaro, kommer att bjuda på ett
innehåll, som nog alldeles särskildt kom-
att intressera tidningens läsarinnor,
–––- *––-
Blomsterkort.
(Slut fr. n:r 23.)
Då man pressar blommor, måste man vara lätt
på handen. Det är ju sådana små, ömtåliga ting,
man har att göra med, och ändå kunna de stun-
dom vara rätt motspänstiga. Då är det bara att
ha tålamod. Man bör icke tänka att alla pres-
sade blommor skola visa rätsidan — det blefve
för enformigt, och de små buketterna på våra
kort skulle bli ofantligt stela. Blommor i klock-
fason kunna ju ej pressas i mera än en form,
men för öfrigt bör man söka få så mycken om-
växling som möjligt — pressa blommor både i
knopp samt half- och helutslagna. Några kan
man också pressa »dubbla,» och på kortet kan
t. o. m. en eller annan blomma visa afvigsidan
— hufvudsaken är att buketten blir så ledig och
naturlig som möjligt.
En regel för pressning är, att man i början
icke skall lägga växterna under så stor tyngd,
eller i så stark kläm som sedermera.
Huru nyfiken du än må vara att se efter, hu-
ru det, du lagt i press, artar sig, måste du dock
ge dig till tåls ett par dygn. Men sedan skrider
du till verket. Helt försiktigt griper du blomma
efter blomma i stjälken och låter henne ömsa
plats. Här och hvar får du också byta om pap-
per. Om bladen — blomblad eller andra — rulla
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
