Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 28 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 ( D U N 1897
ihop sig, dâ de rubbas, är det ett tecken till, att
växterna ej fått ligga i fred nog länge. Slå då
ihop boken och låt den ligga i »pressen» ännu
ett dygn! Gör sedan ett nytt försök! Ha blom-
morna legat lagom länge, bör det äfven gå lätt
för sig att släta ut möjligen uppkomna veck och
skrynklor. Ännu en eller par gånger måste du
se om »dina älsklingar». Nu vill du väl ha reda
på, huru länge det dröjer, tills blommorna äro
färdigpressade. Därvidlag kan jag ej uppställa
någon allmän regel. Jag brukar pröfva växterna
genom att med nypan bryta en liten smula af
en eller annan stjälk — är den spröd och går
lätt af, antar jag, att växten är pressad, i mot-
satt fall icke.
De pressade sakerna förvaras bäst inlagda i
gamla böcker, hvilka i sin tur läggas på en fukt-
fri plats. Kanske torde det också vara skäl i att
ibland »lufta» på växterna — det hände mig en
gång att malen förstörde några penséer, hvilka
lågo i en ask. Eljes är det förunderligt, huru
länge väl pressade blommor kunna bibehålla sig.
Ha vi en vacker samling af blommor, gräs och
strån, m. m. redo att användas, så köpa vi oss
hvit kartong. Det brukar finnas tillskurna kort
à ett öre stycket. Så taga vi vår goda smak till
hjälp och ordna små, vackra buketter, här midt
på ett kort (då baksidan af kortet användes för
gratulationen), där åt ena sidan till, då en lyck-
önskan får rum bredvid blommorna. Af mycket
små blommor kunna vi ordna en krans och
därinuti skrifva årtal och datum. På en »blan-
kett» sättes en liten blomma uppe i hörnet —
ett sådant kort kan du nyttja som brefpapper.
. ». en annan göres med en hvass knif två sneda
skåror, och under det härigenom bildade bandet
stickes in t. ex. en vacker ljungkvist, som sedan
ytterligare fästes med gummi. Litet omväxling i
vår kortfabrikation kan ju icke skada. Det ginge
nog för sig att få köpa kulörta blanketter, men
dessa torde falla sig dyra, också ser det finast
ut med den hvita kartongen. Så tycker jag, men
vill därför ej lägga något band på dig. Endast
ett välment råd bör du följa: lasta ej för mycket
blommor på ett och samma kort, ty då skäm-
mer du bort den goda saken.
När du ordnat en del kort, vidtager gummerin-
j*en. Du har förstås köpt dig en flaska riktigt
godt gummi — bättre att den varan är dyr än
dålig! Och nu gäller det! N:r 1 ligger på bordet,
Lätt på handen, nätt på gummit, ingen häftighet
eller otålighet! — det är goda regler. Jag tror
ej, att du kan gumma fast blommorna så som
de ligga. Nej, stjälp försiktigt af blomstren —
dessförinnan bör du dock se efter, i hvilken tur
och ordning de skola fästas på kortet. Du kan
också med en knif göra små märken nedanför
stjälkarne. Till själfva gummeringen användes’en
tunnslipad pennknif, eller en tunn benknif. Du
bestryker först afvigsidan af det där bladet, som
skulle ligga underst i buketten och börjar därvid
med stjälken. Lägg sedan bladet helt nätt på
kortet, och så har du en tunn, gammal näsduk
till hands, med den trycker du fast bladet. På
liknande sätt förfar du sedan med blad efter
blad, blomma efter blomma. Det har händt mig
att harsyreblommor gärna velat rullaihop bladen,
då jag strök på gummit. Det var då att lägga
blomman i det önskade läget samt sedan helt
varligt böja upp ett blad i sender, bestryka det
med gummi och trycka det mot kortet. Jag kan
ej säga, om det alltid- så förhåller sig med dessa
blommor eller om mina exemplar kommit för
tidigt ur »pressen».
För den händelse att det skulle bli gummi-
fläckar på kartongen, bör du bredvid dig ha en
skål rent vatten. Då är det lätt fukta en flik af
näsduken och därmed »doppa» bort fläcken. Kan-
ske blir där då en dunkel fläck i stället, men
den är att föredraga. Också kan du »doppa» öf-
ver hela kortet, så att det blir jämndunkelt.
Efterhand som du får ett kort färdigt, lägger du
det för en liten stund i lindrig press — eljes
slår det sig.
Så många täcka blomsterhälsningar du nu se-
dan skall sända till vänner och bekanta! Är du
»poetissa», så förser du ett och annat af dem med
vers, glada och roliga, eller allvarliga, allteftersom
tillfället kräfver. »Men de där korten skola bli
gammalmodiga, de också,» säger du. »Nåväl, bli
de gammalmodiga för dina vänner, så sänd dem
till fattiga, sjuka, olyckliga! — Ja, i hvad fall
som hälst kan du gärna dela dina gracer.»
Åter hör jag invändningar. »Jag är husmor. Jag
har icke tid att hålla på med sådant där pjoller.» —
Men kanske har du .en hel skara barn, ofta svår
nog att sysselsätta. »Mamma, hvad skall jag
göra nu? — Snälla mamma, hvad skall jag nu
ta’ mig för?» Så ljuder det i dina öron många
gånger om dagen, särskildt under ferierna. Kan-
ske finnes där bland dina småttingar en liten
kär, sjuklig varelse, som ej orkar att springa
omkring därute i skog och mark, och för hvilken
tiden stundom blir lång. Tror du ej, att kort-
tillverkningen här kunde blifva en källa till
glädje? Tänk, om du skulle få se ett par matta
ögon tindra af intresse! De friska små »odygds-
påsarna» skynda bort efter blommor och komma
åter med en rik skörd. Och så få barnen mån-
gen treflig stund tillsammans. Mamma må väl ha
tid att bistå med råd och dåd, behöfligt isynnerhet
längre fram, då de pressade blommorna äro fär-
diga till användning. De första försöken blifva
troligen litet klumpiga, men »alla barn i början,»
det är . ett ordspråk, som dagligen besannas. Godt
att barnen ha sysselsättning!
För att se saken ur rent ekonomisk synpunkt
— hvarför skulle man ej kunna förtjäna litet
på sådana kort, som härofvan beskrifvits. Det
skulle bestämdt löna mödan att göra ett försök,
särskildt på de natursköna trakter i vårt land,
där stora turistströmmar draga fram. Hvem
skulle icke gärna köpa några minnesblommor
från trakten af Avasaxa, från Trollhättefallen, från
Ångermanälfvens stränder o. s. v. Priserna finge
naturligtvis ej ställas höga — jag skulle vilja
föreslå ej dyrare än 25, men ej heller billigare
än 10 öre. Man kunde ju leverera sina kort
till en bokhandel eller annan affär i passande
branche, eller också bjuda ut dem under hand.
Yill du nu taga mina råd till hjärtat, så kan
du vinna många goda ting: först och främst blir
du af med ditt »kortskräp», vidare får du en
angenäm sysselsättning i och med blomsterkor-
ten, kan med dessa små ting göra andra glädje
och nytta och äfvenså, om du ej alldeles förak-
tar penningen, med deras tillhjälp förtjäna dig
en slant. Lycka till! S—m.
”Ür skuggornas värld”.
Några minnesblad för Idun af Wilhelm Bäckman.
III*)
Hos Emilie Flygare-Carlén.
E
n sommareftermiddag — jag tror det
var år 1849 ägde en improviserad fest-
lighet rum å den i Upsalas studentlif så
minnesrika slätten Polacksbaeken vid Ek-
lundshof. Dåvarande ryttmästaren H. **)
hade en ung son nyligen inskrifven i Smålands
nation och ställd under dennas kurator,
sedermera biskop Per Sjöbrings, beskydd.
För att besöka sin son hade fadern in-
funnit sig Upsala.
Ryttmästaren var en liberal man, hvars
omfattande affärsverksamhet, hufvudsakligen
i spannmål ansågs gifva honom god råd,
och han inbjöd nu alla i universitetsstaden
öfver sommaren kvarliggande studenter till
ett punsch-kalas å den nämnda slätten.
Snart var en hel skara hoptrummad och
det bar af. Till samlingsställe utsågs en
från majfesten kvarstående, men ntlöfvad
och uttorkad barack. En väldig bål inom
en dubbelring af glas var till brädden fylld
med Bacchi gula saft och utgöt sig gifmildt
i glasen, hvilka flitigt tömdes under sång
och tal. Värden själf var den gladaste
ibland de glada och proklamerade sig till
alla de unga gästernas farbror. Men allt
roligt har sitt slut och sommarnattens skym-
ning manade att återvända till staden. Jag
stod just i begrepp att så göra, då en ung
student adresserade sig till mig. Han var
af medellängd, smärt och blond samt, som
jag vill minnas, något fräknig. I ungdomens
vår ingås lätt bekantskap, som öfvergår till
*)j3om n:r I och II i denna serie gälla upp-
satserna »Skaldeminnen» (i Idun n:r 7) och
»Törnrosblad» (i n:r 12) af samme författare.
**) Död, biltog i Amerika.
vänskap. Man presenterar sig själf och
genast är man färdig att utbyta förtroenden.
»Mitt namn är Edvard Flygare,» sade
den unge studenten. Naturligtvis gaf jag
honom mitt namn i utbyte. Vi gingo därpå
fram till bålen och lyckades från dess botten
upphämta så mycket, att vi fingo en liten
skvätt i ett par glas. Men vi behöfde icke
mer för att besegla brorskålen, och där-
efter voro vi nästan som om vi känt hvar-
andra från barndomen.
Under hemvandringen, den vi tillsam-
mans anträdde, fick jag veta, att Edvard
Flygare var son till den frejdade författar-
innan Emelie Flygare-Carlén, hvilket om-
gaf den unge mannen med en viss gloria
för mina ögon. Jag kom också snart under-
fund med, att Edvard Flygare hade varma
litterära intressen. Samtalet under vand-
ringen rörde sig omkring den tidens många
framstående författare, af hvilka Flygare
sade sig personligen känna de flesta, åt-
minstone af de i Stockholm bosatta. Sär-
skildt minnes jag, med hvilken entusiasm
han talade om Carl Jonas Ludvig Almqvist
och dennes skrifter. — Härunder förgingo
hastigt nattens timmar och i morgongry-
ningen följde jag min nyförvärfvade vän
ett stycke till vägs. När vi åtskildes, lofvade
vi att hälsa på hvarandra.
Det dröjde heller icke länge, förrän jag
en dag fick besök af min vän Edvard. Själf
sysslade jag med något poemskrifning, utan
att dock därutinnan hafva svagheten att söka
göra mig bemärkt. Boktryckaren Hanselli
gaf någon gång i sin tidning plats åt mina
ntgjutelser i bunden form. För min unge
Apollobroder ansåg jag mig icke behöfva
hemlighålla mitt diktarskap, utan öppnade
för honom min portfölj med dess tarfliga
innehåll. Flygare yttrade sig öfver detta
med mycken hänsyn med till och med, upp-
muntran, . ehuru han lät mig förstå, att jag
rörde inig väl mycket inom det sentimen-
tala, men var formelt oklanderlig. Å sin
sida drog Edvard fram ur bröstfickan några
i almanacksformat tryckta tunna häften med
den gemensamma titeln »Bolmörtens bok».
Dessa småskrifter voro en ganska genial
efterbildning af Almqvists »Törnrosens bok».
Om jag icke haft klart för mig, att Edvard
Flygare varit en så stor beundrare af
Almqvist, skulle jag kunnat tro, att hans
Bolmörtens bok parodierade Törnrosens.
Så mycket vill jag minnas af Bolmörts-
boken, att den framhöll förskönande skapel-
sens fulaste djur och växter samt sökte
betaga oss vår afsky för dess giftigaste.
Detta lilla tryckalster skulle vara högst
unikt i en samlares ego, men jag vill minnas
att Edvard omtalade för mig, det hans mor
förmått honom att öfverlämna snillefostret
åt lågorna.
Härefter förflöto flere månader, utan att
Flygare och jag hade någon beröring med
hvarandra. Först i jannuari eller februari
följande år återgäldade jag hans besök.
Han bebodde då en dublett vid Svartbäcks-
gatan. Det var en söndagsförmiddag och
ganska kallt. Huru förvånades jag icke,
när jag fann min vän sittande i sitt yttre
rum blåfrusen, klädd i öfverrock. Kakel-
ungnen var oeldad, icke en vedpinne syntes
till. Hela möblemanget utgjordes af den
stol, hvarpå Edvard satt, ett tarfligt bord
samt en liten bokhylla med några få böcker.
I det inre rummet syntes endast den uppbäd-
dade sängen, hvari ingen tycktes hafva till-
bragt natten. Jag hade aldrig kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
