Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 2 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 I DU N 1897
uppfylla en oafvislig plikt, och dels begår
han en oförrätt mot dem, som äro anför-
trodda åt hans fostrande vård, i "det han
tvingar dem att gå vapenlösa ut i lifvet, där
intet annat kan skydda människan och
hålla henne uppe än en stark, redlig vilja.
Inge.
–––––*––––– –—-
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått och g’odt.
För Mun af
Lovisa Fetterkvist.
Bref VI.
Nu har jag räknat ut bot för Ruffen!
Han ska få sitta i »tunnan» och dricka
öl och smälta intryck, och smälta intryck
och dricka öl, ända till dess han blir så led
på båda delarna att — Det ska han! !
Under tiden ser jag på taflor, efter som
jag i hvad fall som helst aldrig kan be-
räkna få hans sällskap till det! »Kan du
säga mig,» brukar han säga, »livarför jag
ska gapa på en bit väf och litet färg, när
jag bara behöfver kika ut genom fönstret
för att få se det som är mycket vackrare ?
Det är lika fnoskigt som att — som att —
vilja bada i en teaterdekorasjon, när det
finns äkta vatten bredvid.»
Ja, inte att jag gillar det där, efter som
jag tror, att konstens uppgift just är att
visa folk vägen till naturen, men tanke är
det i det, djup tanke, ty när Ruffen tänker,
så tänker han djupt.
Johan slipper jag också. Han sitter hos
Ruffen, »så kusin Lovisa ska kunna titta
lugn». Det där har han erbjudit alldeles
utan påstötning. Och jag som —! Nå, det
kommer sig alltsammans af, att han är kusin
till sig själf — — eljest så — —!
Ja, så skref jag en liten biljett till Lycko
och frågade, om han ville vara så innerligt
obligeant och följa mig, efter som han, som
sköter fruntimren i Idun, naturligtvis be-
griper konst. Och det var han så snäll att
svara ja på, fast jag kallat honom för lång-
katekes — något som jag nu skäms rysligt
öfver.
Min otäcka röda hatt har jag lyckats bli
af med och verkligen fått en ann af spet-
sar och violer; därtill har jag skaffat mig
en riktigt fln lilasfärgad angtoka, så nu
känner jag mig inte fullt så okonstnärlig —
åtminstone inte utvändigt.
Ju mer jag ser af konsthallen, ju mer
tycker jag om den. Inte att jag riktigt vet
hvarför, men den verkar på mig som en
den ljufligaste, mest harmoniska musik.
När jag kom, var Lycko redan kommen,
och så spatserade vi af in i vestibulen, där
två unga fröknar knep både mitt solskydd
och hvad som värre var — Lyckos käpp med
guldknapp.
Aldrig hade jag tänkt mig, att en käpp
»en sådan verkan kunde hafva». All vär-
dighet var puts weg med ens, och nu först
såg jag hur verkligt ung han är.
Men det aktade jag mig nog att säga,
ty i fråga om ungdom, har män och kvinnor
de mest olika liktornar i världen, och trampa
på folks liktornar vill jag inte, för aldrig det,
om jag bara kan låta bli, hvilket, dess värre,
inte alltid är möjligt. Så steg Lycko och
jag in i »Internationalen,», jag med ögonen
så väl hopknipta som det var möjligt utan
att allt för mycket riskera att trilla på näsan.
»Det var ett tämligen originellt sätt att be-
döma konst,» sa Lycko. »Inte att hålla
igen ögonen, men att visa att man gör det. »
»Jag vill ingenting se förr än jag kom-
mer in i gamla Sverige,» sa jag.
»Jaså på det viset. Titta emellertid i
förbifarten på den där Amerikanska damen,
framstupa i soffan.»
»Stackars människa,» sa jag medlidsamt.
»Jag önskar jag fick lägga på henne en
terpentinduk ! »
»Hennes titel är ’Hvila’,» sa Lycko kikande
i katalogen.
»Du min värld,» sa jag, »är det där
Amerikanarnes hvila, hurudan är då deras
kolik! Men titta på den där hvita flickan
’på trappan’. Hon är söt — grasjös som
en svan. »
»Misstecknad,» sa Lycko.
»Skräp,» sa jag. »Det, som verkar har-
moniskt, är aldrig misstecknadt. Men så
— så — egen den där herrn ser ut — han
med den gula pladaskan midt i pannan!»
(Vi var nu i ett annat rum!) »Hvem är det,
mån tro?»
»Garborg, den stora norska författaren.»
»Han som skrifvit ’Manfolk’.»
»Just densamma.»
»Ja, då förstår jag både porträttet och
boken, då,» sa jag. »Men hvad är det för
ena nakna, okammade, fasliga mamseller,
som sitter där midt emot i någonting upp-
vispadt, rödt, blått, grönt, gult — jag vet
inte hvad?»
»Ett sjöstycke, tror jag,» sa Lycko, och
såg intresserad ut.
»Det där,-» sa jag föraktligt. »Ja, möj-
ligen, om man delar dem i två: sjön för sig
och ’styckena’ för sig! Men hvad är det
för mörkt blått, blått, blått, blått, som hän-
ger på samma sida, då?»
»Natt vid yttersta skären», inköpt af Hans
Majestät konungen.»
»Ah, Gud bevare mig,» sa jag och neg.
»Så går det, när okunnigt folk ska sta och
bedöma hvad de inte begriper — det är
bara mycket kunnigt folk, som duger till
det! Nu ser jag mycket väl, hur natten sitter
i vattnet och tar sig ett blått fotbad, som
räcker ända upp till den blå skyn. Grufligt
vackert ! Men hvart bär det nu i väg ! ?
»Hvad är det för konstigheter, minst sagdt,
som jag nu ska se på?»
»Sagoteckningar af Munthe — briljanta,
Hva ? »
»Stackars barn,» sa jag efter en stund,
och det med eftertryck!
»Stackars ?»
»Ja, stackars! Trefligt för en fattig unge
att få fatt i de där »svarta äpplena» till
exempel? Hvad ska hon tro om sin ur-
mamma och sin urpappa? Jo, att de hade
ekorrsvansar utvuxna öfver hela kroppen,
till vingar till och med, och en stor blåntott,
doppad i blod, till hår. Usch! »
»Det är humor.»
»Basch,» sa jag, »humorn behöfver inga
ekorrsvansar för att tränga igenom ; den
kommer af sig själf, och att skrämma bort
skönheten ur sagan och ur barnens fantasi
det är riktigt grymt — ! Men kommer vi då
aldrig in till Sverige?»
Så steg vi in till svenskarna ändtligen.
»Ja, det säger jag, att hade jag inte så
länge beredt mig på, hvilken svår stund
det skulle bli, när jag, okunniga stackare,
skulle sta och se på »modärn konst», så
hade jag gått åt redan i början. Men nu
blundade jag energiskt för allt som skrek
för otäckt och riktigt mättade mig med allt
vackert jag kunde finna i stället. Vackrast
af allt var David och Saul, som nu var
målade af en herre, som heter Josephson,
och bra mycket påminde om den stora,
riktiga David och Saul på museet. Sedan
blef jag alldeles förtjust i en stor uf-
pappa, som satt ensam i en mörk skog och
»tänkte».
»Det kallar jag humor», sa jag. »Se
bara hur ufhögfärdig han sitter där och
ser ned på oss människor. Han är be-
stämdt någonting grufligt förnämt i uf-för-
samlingen. Kanske president?»
Samma konstnär hade målat två så ofant-
ligt vackra taflor till, den ena med svaner
den andra med örnar på. Svanorna var
bara vackra, men det var det riktigt, men
örnarna !
»Stäng in de där i en bur,» sa jag, »och
de kommer att slå själfva buren till blods.»
Så förde Lycko mig till en stor, stor
tafla, och framför den fick jag sätta mig
och hvila litet, som väl var.
»Hvad tycker fru Petterkvist om den
här,» sa Lycko?
»Beror på,» sa jag, »hvad taflan före-
ställer. »
Föreställer den en röd hjälmbuske med
en riddare, då är den alldeles utmärkt;
föreställer den däremot en riddare med en
röd hjälmbuske, då är den — kanske —
litet mindre utmärkt!
»Den heter »Riddaren och jungfrun,» upp-
lyste mitt sällskap.
»Ja, minnsann,» sa jag, »finns det inte
en, jungfru med\ Henne såg jag inté, så
häpen blef jag öfver fjädrarna!»
Aldrig hade jag tänkt mig, attdet fanns så
stora hjälmbuskar till i världen. Den täcker
ju karlen från hufvudet ända till fotabjället.
Men tänk, om målaren velat måla tvärtom !
Hvilket poem skulle det då inte ha blif-
vit af!
Se på jungfrun, hur fager och spröd
är hon inte —- så nästan gråtfärdigt fager
och spröd! Och hvilken fin tanke det då
blifvit i det hela! Hon sätter sin fot på
männens ord, utan att veta det, och de
flyger sin kos — också utan att hon vet
af det. Ja, så är det, så är det! San
väcker henne och flyr, hon stannar kvar,
växer stor i hopp och kärlek och vissnar
ned igen i tårar och i sorg––––––-. Stac-
kars, stackars unga jungfrun.»
»Hur är det med tårarna fru Petterkvist ?»
sa en röst. (Det var nog Lycko!)
»Ah, visst inte,» sa jag och snöt mig,
»men i det fallet är hjälmbusken att före-
draga, det erkänner jag. Den rör då inte
upp en till tårar den, det är då säkert.»
Ja, nu såg vi på så mycket, att ingen kan
minnas allt hvad. Det enda jag minnes, är en
grufligt utmagrad och knotig ljusblå häst, som
stod i en luft af precis samma färg. Han hette
■Nocturn och var troligtvis porträtt af någon
kapplöpningshäst, såsom de ser ut, när
årets löpningar väl äro öfver, och så en
ljusgrön poet, en alldeles ljusgrön poet, med
kappa och knöliga, jordfärgade händer.
»Han är död,» sa Lycko.
»Det syns,» sa jag och nickade.
»Målaren,» menar jag.
»Då är det där nog något själfporträtt,
taget efter hans död då,» sa jag.
Midt emot poeten satt tva svartklädda
Jubileumsfilten SVENSKA FLAGGAN, väta af ull. s Hildur Anderssons Ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag,
Godsåtgång 1,80 kg. urtvättad ull, arbetslön 5 kronor. Längd 2 meter. Bredd 1,48 meter. Allm. I. /(>5o. HÖtOP$J©t 12. Riks 16.>.
Obs.! För vikt om 18 kg. fraktfritt. * Filial Hornsgatan i. Aiim. t. so 435.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
