Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 9 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 IDUN 1897
oerhörda summor på debetsidan i nerver-
nas konto — utgifterna öfverstiga ständigt
inkomsterna, och bokslutet utvisar ofta full-
ständig ruin.
Förbindelsen med andra menniskor, um-
gänge med och förhållanden till andra har
på senare tider minst tiodubblats. Den en-
skilde tages betydligt mera i anspråk nu
än fordom. Det är mångfalden i allt, —
i läsning, i nöjen, i arbete, intressen, um-
gänge — som dels splittrar våra krafter,
dels öfveranstränger dem, dels åter förslap-
par dem. Fordom kunde man sätta sig
ett mål före och ägna hela sitt lif däråt.
Nu måste man vara med om allt, eljes blir
man efter, får, så att säga, stanna utanför
i mörkret, medan de andra förlusta sig i
de upplysta salarne därinne i palatsen.
Finnes då ingen hjälp eller bot? Måste
mänskligheten gå under af pur nervsvaghet?
Vi kunna ej gå tillbaka, vi kuuna ej min-
ska människomängden, ej nedbryta våra stä-
der, ej apprifva våra kommunikationsleder.
Men vi kunna skona våra nerver och stärka
vår inre människa. Vi kunna lära oss hvad
en människa tål af arbete, af nöjen, af mat
och dryck, och vi kunna hålla oss inom
måttet däraf. Det vill säga, omständighe-
ternas kraf kan vara sådant, att måttet
stundom måste öfverskridas, men då skola
vi komma ihåg, att det måste finnas både
debet och kredit i nervernas hushållning,
och att när man skrifver upp något på det
ena konto, får motsvarande summa ej sak-
nas på det andra. Har strängt arbete för-
orsakat stor kassabrist, måste hvilan skänka
behöfliga inkomster. Men man skall veta
hvad som är debet och kredit härvidlag.
Icke är det någon hvila att efter ansträng-
ande arbete vara med hela natten på en
bal, vid spelbordet, vid punschbålen. Icke
heller blir det någon hvila för nerverna att
vid en sen måltid förtära så mycket mat
och dryck, som eljes vore nog för en hel
dag. Mellan arbetet och sådana förströel-
ser måste alltid följa en period af hvila,
och dock händer det, att nöjet här ger
större summor på debetsidan än förut arbetet.
Emellertid måste man komma ihåg, att
summan på kreditsidan också kan blifva
för stor, och följden däraf blir förslappning.
De äro väl jämförelsevis ett fåtal, som synda
på den sidan. Men deras exempel verkar
på många. Dessa skulle komma ihåg, att
verktyg, som ej brukas, kunna rosta bort,
och att den arm, som ej öfvas, blir kraft-
lös. Spännkraften kan domna, om den ej
brukas, och då måste våldsamma medel till-
gripas för att den skall ryckas upp. Obru-
kad kraft förtär sig själf.
Genom förståndig hushållning med ner-
verna, så att deras debet och kredit gå
ihop, bör man i de flesta fall kunna före-
komma nervlidanden — bota dem är be-
tydligt värre, och varaktigt återställande,
där nerverna en gång blifvit illa angripna,
gränsar kanske till det omöjliga. Naturligt-
vis kan ingen vilja påstå, att alla männi-
skor äro i stånd att så hushålla med sina
nerver, men ganska tryggt kan man däre-
mot påstå, att största delen af människorna
utan tvingande nödvändighet misshushålla
med dem. Och lika tryggt torde kanske
också kunna antagas, att om människor i
allmänhet visste, huru ytterst nödvändigt
det är att i nervernas hushållning beakta
debet och kredit, skulle ej så många slags
nervlidanden plåga mänskligheten.
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
oeh litet annat smått och godt.
För IcLun af
Lovisa Fetterkvist.
Bref VII.
Jag får be så ofantligt om ursäkt för det
här brefvet, men jag har så grufligt ondt i
hufvudet, att jag inte kan tänka, om jag
bjuder till aldrig så. Också får brefvet bli
som det kan, ty göra hvad man inte kan,
kan ingen, inte ens en skribent — åtmin-
stone inte en tillfällig.
I går* kilade jag i väg till konsten, tot soll,
för att ta mig en andra titt. Ruffen satt »i
tunnan» och Lycko ville jag inte besvära.
Dessutom hade jag ett par allvarsamma taflor
att se på, och då vill man gärna vara ensam.
Besynnerligt att de svenska artisterna inte
visar upp en enda dukbit i det religiösa?
Såvida inte det är en exposition i och för sig ?
Hos finnarna däremot finns en »Christus och
Magdalena», som jag aldrig kan titta mig
mätt på.
Magdalena är ingen tafvelskönhet, utan en
enkel, litet uppklädd bondtös, med så mycken
gråt i sig, att tårarna inte ens kan falla.
Det är riktigt svårt se, hur blicken rent
tycks brista under dem! Stackars vilseförda
barn, eller kanske att man nu kan säga:
»lyckliga, rättförda barn!» Frälsaren, som
står så lätt på marken, som om han fast-
hölls bara af sin egen vilja, är hvitklädd
och ser så mild och god ut att –––– . Jag
är så glad, att dragen är de gamla vanliga,
ty om man bara håller i med att upprepa en
och samma typ, så blir väl den typen ett por-
trätt till sist. Och när vi nu inte liar något
porträtt, så —• —! Norge utställer också
en »religiös» tafla — en som är stor —
åtminstone till omfånget ! Ja, inte att jag
vill uttala mig, men om det är sant, att
artister såväl som författare är ett slags
språkrör för deras natsjoners innersta, and-
liga behof, så nog är det bra godt att inte
tillhöra en natsjon, hvars innersta andliga
behof är att se Frälsaren framställd som en
snusbrun, söndagsklädd snickare — eller —
hvilken — som hälst — annan — gesäll,
som varit bortrest ett litet tag och nu ska
firas vid hemkomsten.
En gammal kvinna beströr hans stig med
blomkrukor — grufligt obekvämt, förefaller
det mig, och en sjuk flicka skjutes fram på
en skottkärra, för att hälsa honom väl-
kommen, antar jag!
Nog begriper jag, att det ligger något
mycket djupt inunder, som inte jag begriper
— men det må det. Endera är sådant där
så djupt, att det inte kan målas, eller också
så platt, att det inte bör målas — — det
är nu min enkla, visst grufligt okonstnärliga
åsikt om saken.
Så finns det ett par religiösa taflor till,
men dem vill jag ingenting skrifva om, efter
jag bestämdt tror, att målaren just står och
vrider sig till att bli något riktigt bra, om
han bara får vara i fred, fast nog är han
tokig nu! Sedan, efter det allvarliga, började
jag en liten rond i salarna. Jag tror nog,
det var första gången i mitt lif, som jag
var ute så där ensammen »på allvar». Det
måtte för öfrigt ha synts på mig, ty det
var märkvärdigt hvad människorna stirrade,
tyckte jag. Och så hade jag en känsla af,
att mitt vänstra ben, som är mest vant
»ha sällskap», slank, och att jag stack ut
fotterna så obegripligt långt. Men så glömde
jag allt, så pin förtjust blef jag i ett danskt
landskapsstycke af en artist, som heter
Godfred Christiensen. Ändtligen, en gång i
mitt fattiga lif, fick jag se en tafla, som
inte var en tafla, utan en bit äkta lifs lef-
vande natur. De här »sista strålarna» spru-
tade inte färg, de, utan mild ljum luft, och
bladbuskarna och grässtråna alldeles fräste
af saft och lifskraft. Här satt jag visst
en hel timma och njöt och solade mig,
men så måste jag ju upp igen.
Det är rysligt, när folk skrattar på ens
rygg — — åtminstone när man är ensam!
Jag kände hur den ena vaktaren flinade,
när jag gick förbi —. Måntro jag hade kört
hatten på sned — eller kanske klädningen
glipade — eller himmel! tänk, om kläd-
ningslifvet remnat i ryggen, efter det var
litet trångt ! Att med sådana känslor i huf-
vndet studera konst, är inte lätt, det för-
säkrar jag herrskapet, men jag bjöd ändå
till att fylla min plikt. Nu fäste jag mig
vid en ung Neck, som sitter vid en fors och
öfvar sig i sång. Han gnider på en smuts-
gul fiol och skriker så han blir blå, nog för
ätt ta öfver forsen. Och jag som hade trott,
att Necken föddes både gammal och färdig
sångare. Men pytt, gör han! Han får slita
för sitt, han som vi, det syns det på den
här stackars neckpojken, som tycks ha fått
en alldeles för svår läxa att lära. På en
annan vägg hänger en hvit, mycket tärd
herre, som håller fast sig i ett rep. Hvart
han ska ta vägen, vet jag inte, såvida det
inte är till himlen, hvilket jag nästan tror.
Det lär vara ett mycket fint arbete och är
af ett fruntimmer! Ja, det säger jag, att
fruntimren ha målat upp sig otroligtpå den
här utställningen! Håller de bara i såhär,
så blir de nog värdiga att sitta i juryn, de
med en gång, om en hundra år eller så.
Tänk, så duktigt, att de slapp in allesam-
mans med sina dukar, fast de inte hade
någon som kunde hålla dem om ryggen —
annat än män!
En fröken, som heter Wahlström, har
minsann satt ut en sommardag, så frisk,
att det riktigt doftar om träden, och en fru
Norstedt målar blommor, så man bara vill
sticka dit näsan. (Apropå blommor, så har
Gunnar Wennerberg satt ut en den- sötaste
flicka i grågredelin klädning, omgifven af de
skönaste hortensier i samma färg ! Vid hans
år! Jo så är det att vara ett dubbelsidigt
geni i rik blomstring!) Taflan är ett poem!
Bäst jag gick tyckte jag — att det inte
längre var jag som såg på taflorna, utan
de som såg på mig. Jag satte mig — i knä
på en herre! ! rusade upp igen, stötte emot
annat folk, blef röd, bad om ursäkt, och
bar mig med ett ord så fjolligt åt, att jag
skämdes.
Men tappt gaf jag inte. Skulle inte jag
duga till så pass som att rå på en så liten
smula ensamhet, när det fins hustrur, som
får vara ensamma hela sitt lif! Jag beun-
drade Schulzbergs fina vintermorgon, och
njöt riktigt af Kallsteniuses varma sommar-
dag. Men så beslöt jag att gå hem ändå
— —. Då jag i detsamma fick se en rygg,
som var så märkvärdigt lik — -— Nej, det
var ingen likhet, det var Ruffen, Ruffen lifs-
lefvande, med käppen i mun, alldeles som
Lycko. Jag blef så glad, så benen alldeles
vek sig, men sanningen framför allt, när
-❖
Nya mönster i klädningstyg väfda af gammalt ylle i förening
med ull. Ny modell å plaids äfven väfd af gammalt ylle.
Gods afhämtas tacksamt afgiftsfritt.
HILDUR ANDERSSONS,Ullspinneri och Skrädderiaktiebolag.
Alim. 7G 53. HÖtOrgot 12» Riks. 165.
Filial: Hornsgatan i. Aiim 30435.
För vikt om 18 kg îraktîritt îram och åter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
