Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 9 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 i Dü N 213
jag väl var säker på, att det verkligen var
han, kände jag mig rent litet sviken.
Saken är den, att Ruffen har ett sätt att
slå ihjäl mig med fakta ibland, som är så
retsamt. Jag vet, att innerst är det ändå
jag, som ser mest, men som han bara ser
hvad han ser, så minns han allting så för-
argligt »på pricken» — och så slår han mig
på fingrarna alltjämt. Jag hade därför med
riktig fröjd räknat ut, att inom konsten,
skulle jag åtminstone få vara den, som visste
allt, efter han inte visste något — men nu
så!
Också sa jag, tämligen sötsurt, det fruk-
tar jag:
»Kors du, gubben, det var en oförmodad
syn.»
Men hvad svarade då den älskade raringen?
»Ja, ser du Lovisa, jag kom att tänka
på, att det i vinter kan bli roligt för dig
att ha någon, som du kan tala om allt med!
Därför så, hä hä!»
Hvad kunde jag göra annat än ta honom i
famn och kyssa honom, midt framför näsan
på den där fliniga blåklockan? Det gjorde
jag med, och det riktigt!
Johan, som var med, stod orubblig fram-
för en stor rysk tafla, med turkar, kossacker
och andra röfvare på, som skrattar så det
slår lock för öronen på en, åt någon gemen-
het, som en surögd skrifvare diktar ihop.
Den taflan är kanske den mest lefvande
människotaflan på hela utställningen, men
nog kan man ta upp sin tid med bättre än
att titta på sådana där mordbrännare- och
barnspetsarefysionomier, tycker jag.
Ruffen och jag larfvade både hit och dit
— jag med ett helt annat kurasch än nyss,
ska jag säga. Till sist stannade vi framför
ett själfporträtt af Zorn, inköpt för museet.
»Tänk,» sa jag beundrande, »hans rock
är så hvit och skimrande som om den vore
af skarsnö, och hur utmärkt är inte —»
Jag afbröt mig, ty jag hade fått se något.
»Hvad tror du det kan vara för ett naket
fruntimmer, som sitter i hörnet?» sa Ruffen.
Jag teg, ty jag tycker aldrig om nakna
fruntimmer, allra minst i hörn.
»Mån tro det kan vara ’hans tanke’ •—
som hos Geijer, du vet?»
»Snygg tanke,» sa jag, »hopkrupen under
håret som en groda.»
»Då är det väl en modell, då.»
,»På ett ’själfporträtt’? För öfrigt skyler
nog inte modeller sig på det där viset —
det ska jag säga dig.»
»Men något är det väl ändå?»
»Jag tror det är ett misstag,» sa jag, »det
är hvad jag tror! Men titta på den där
herrn, som håller tal, du! Har du någonsin
sett något så lifslefvande och roligt?»
»Jaa, han talar med hela kroppen, hähä, »
sa Ruffen.
»Och med hela själen med,» sa jag. »Se
på herrarna bakom, så de skrattar! Hvad
kallas taflan, söta du?»
»En skål i Idun,» läste Ruffen.
»Ah Gud bevara mig,» sa jag. »Håller
de sådana tal i damernas egen Idun! !»
»Han föreslår kanske en skål för kvinnan,
hä hä!»
»Det tål det vid,» sa jag.
Fem minuter senare stannade vi (d. v. s.
Ruffen), framför ett pussigt — halfgammalt,
rödgredelint fruntimmer, som satt och him-
lade sig på en vägg.
»Den där var ryslig,» stammade Ruffen.
»Hvad kallas hon?» frågade jag.
»Blygsamhet,» läste Ruffen.
»I hvilket land?» frågade jag.
»Belgien. »
»I så fall heldagar jag Belgien,» sa jag.
»Jag med,» sa Ruffen, »hä hä!»
Litet senare kom vi allra djupast in i
Danmark, där jag inte varit förr.
»Hvad är det som hänger här på väggarna?»
sa Ruffen.
»Ta-a-aflor!» sa jag långdraget.
»Grufligt egen,» sa Ruffen.
»Ja, minst sagdt,» sa jag : »Kan du räkna
ut hvadden storaträd-hök-taflan föreställer?»
»Neej,» sa Ruffen, och så läste han:
»Dante och Virgilius.»
»Hm, » sa jag, ty det är inte alla ämnen
man tycker om att uttala sig i.
»Virgilius var en skald, det vet jag,» sa
Ruffen, (han visste, han!) — »men hvad är
Dante för slag?»
»Det syns väl hvad han är,» sa jag. »ett
rökt hök-kranium, af nån utdöd jättesort,
som målaren svept in i en röd kappa.»
»Grufligt besynnerligt,» sa Ruffen.
Så gick vi omkring tysta, länge.
»Nu har , jag ’et, Ruffen,» sa jag med en
djup suck af lättnad. »Läs öfver dörren,
så får du se.» ’De frias utställning’. Så
grufligt grannlaga, att bara kalla dem för
’de fria’. Det är riktigt rörande, riktigt rö-
rande, och så klokt af läkarna! Tänk, förut!
Jo jag tackar jag, då hade väl de stackarne
fått straffdusch för hälften ! Titta på de här
’äkta kastanierna’. Nu när man vet–––-!
Är de inte riktigt snällt tilltotade ? Inte att
man ser, att det är kastanier, förstås, men
gröna är de! Och de här fjällen, se’n!»
»Fjäll ! Det kan då inte en katt se ! att —»
»Jo bevars, bara man har litet god vilja,
så. Toppiga är de ju då, det ser du väl!
Och titta på de här stenbrytarna — så
riktigt näpna och söta de är! Allihopa
lika stora, och alla som dragna på en tåt
— alla med blå ben och hvita skjortor och
kaffebruna ansikten. Vore det inte för den
förgyllda gumsen i hörnet så — — Mén
nån stans måste ju sjukdomen bryta ut rik-
tigt! — — Vet du, Ruffen, det här är det
vackraste och det mest rörande — och in-
tressangtaste på hela utställningen. Men
nog blir man allvarlig af ’et. Också tycker
jag vi går hem nu! Vill du inte det?»
Men Ruffen ville visst inte gå hem, han
skulle promt se stenfigurerna först.
»Jag tittar väl dit ett litet tag först jag,»
sa jag. (Vi hade nu hämtat Johan). »Det
är inte allt, som passar för herrar att se på ! »
»Men för fruntimmer! !»
»Ja, vi blir inte dåliga af att se på det
som är dåligt, vi!»
»Vet tojs, gumman.»
Jag blef så häpen öfver tilltalet, att jag
teg en hel half minut minst. Men så vände
jag med stor värdighet stegen mot dörren
och sa: »Vänta mig här!»
»Gå bara inte ’vill’!» ropade Ruffen efter
mig.
»Det gör jag aldrig,» sa jag.
Men naturligtvis gick jag ’vill’, och det
genast. Hallen är ju en fullkomlig labyrint
för borttappadt folk. Vete gud hur många
vaktare och herrar jag frågade ihjäl — frun-
timmer frågar jag aldrig — när jag slutligen,
svettig och röd, alldeles af en slump tum-
lade ned i marmorafdelningen, där den första
jag fick se var min kära Ruff, just framför det
kanske mest lefvande, men också mest nakna
af alla nakna stenfruntimmer, som finns, inte
bara i hallen, utan bestämdt i världen.
Till på köpet, så sa det odjuret helt mildt :
»Jag tror du gick vill ändå, gumman lilla! »
Underligt, att göra hvad man vill för sin
mans sedliga uppfostran, så misslyckas man
alltid ändå! Men Johan var bortskickad!
Hufvudet värker så fasligt, jag måste
sluta! Det förstår nog hvarenda hustru
— åtminstone hvarenda lycklig hustru, att
jag på kvällen biktade allt för Ruffen —
både hvad jag kännt och tänkt — äfven
det allra styggaste.
Naturligtvis förlät han mig, som han all-
tid gör. Får jag tid, så tittar jag nog in
i konsten en gång till, om inte annat så för
att ta adjö af uf—pappa, danska landskapet
och stora, stora Favoriten! Men jag tror
knappt jag hinner. Utställningen är som
en rik grufva; ju mera man plockar ju mer
är det kvar — — —. Men »Neckrosen»,
som Ruffen stod framför, nymfen på sådana
neckrosblad, vill jag aldrig se på mera! Det
finns verk, som till och med kvinnor inte
kan smälta!
–––––*––––- .
”Småsaker.”
»Det var ju bara en småsak! Hvem hade
kunnat tro, att en sådan bagatell skulle bli an-
ledning till så mycket obehag!»
Huru ofta får man icke höra sådana yttran-
den. I äktenskapet är oftast en småsak orsaken
till att man och hustru träda i harnesk mot hvar-
andra, och först då det är försent märker man,
huru en småsak så lätt skulle ha kunnat ställa
allt till rätta igen.
Småsaker likna snöflingor. En och en smälta
de bort i solen; hopade på hvarandra bilda de
slutligen djupa drifvor, som blott med stor möda
låta sig undanskaffas.
Öfver en småsak uppstår tvist; i dag skulle
ett ord vara tillräckligt att återställa friden och
lugnet; i morgon behöfver man därtill en hel
störtflod af ord, men i öfvermorgon skall icke
ens en’ Demosthenes vara i stånd att bringa de
stridande parterna till förnuft igen.
Men småsaker äro äfven som blommor, som
göra lifvet skönare och kärare: de blomma och
dofta öfver allt, där kärleken planterar och vår-
dar dem.
Uti de små bevisen på kärlek samt uppmärk-
samhet under sorgen äro i synnerhet kvinnorna
mästare; tusen småsaker stå dem till buds för
att befordra den husliga lyckan och friden. Kvin-
nan lefver i en trängre krets, i en omgifning,
som är småsakernas vagga, däraf lär hon sig att
umgås med dem.
Maten, som hålles väl varm i ugnen till ma-
ken kommer hem; ett väl afdammadt rum, pi-
pan eller cigarrstället jämte tidningar på rätt
sida af bordet, en väl stärkt skjorta — detta allt
är bara småsaker, men på rätt tid och rätt ställe
utgöra de stora faktorer i den husliga sällheten.
En felande skjortknapp, ett tvättställ utan
vatten, ett tändsticksställ utan tändstickor, en
nyckel, som icke finnes på sin plats, en dålig
kopp kaffe — detta allt är bara småsaker, men
de kunna dock ofta vara orsaker till stora och
oangenäma följder, i synnerhet när man icke vill
vidgå, att det ändå bara vore en.småsak att sörja
för, att sakerna i fråga vore i ordning.
fl: *
•••:
Mannen kommer hem på aftonen, men finner
intet tändställ i sofrummet, han söker och tref-
var omkring i mörkret utan att finna det. »Fa-
talt!» mumlar han och ropar ovanligt högt ge-
nom dörren: »Tag hit ljus, jag skall kläda mig,
jag har brådt och skall vara på ett sammanträde
kl. 8l»
Hustrun hämtar honom tändstället och på
hans mer eller mindre vresiga anmärkningar:
»Hvarför ser du inte efter, att tändstället är på
sin plats?» svarar hon: »Men kära du, hur kan
du brusa upp så för en sådan småsak? Du kunde
ju ha din tändstickslåda i fickan!»
Mannen mumlar något om: »Det behöfver
du inte lära mig!» och börjar kläda sig. Han
tar en ren stärkskjorta ur lådan och kastar den
öfver sig. Flere gånger trefvar han med handen
i nacken, och öfvertygar sig slutligen att knap-
pen fattas.
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
