Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 9 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 I D U N 1897
»A...! ingen knapp!» säger han förargad.
»Sophie! Sophie!»
»Hur är det!»
»Här fattas nu igen en knapp i skjortan!»
»Nu igen? Som om du alltid finge skjortor
utan knappar!» svarar frun surmulet.
»I förra veckan var det åtminstone likadant.»
»Det kan väl hända; strykerskan lägger all
tid tillsammans linnet och...»
» Strykerskan! Det rör mig inte hvad hon
gör. Det skall ses efter här hemma! Man kan
väl se öfver skjortorna ännu en gäng, innan de
läggas ned i lådan ...»
»Men kära du, hur kan du föra ett sådant
väsen för en dylik småsak? Du är. ..»
»Småsaker, som kan göra en tokig! Dukailar
allting småsaker. Hvarför ser du inte till det,
efter som det är sådana småsaker?
Fru Sophie går, sedan hon under trotsig tyst-
nad sytt i knappen, tvär och trumpen, och hen-
nes herr man lugnar sig så småningom! När
han går bort, finner han sin hustru ännu stum
och ovänlig; till följd däraf lämnar han också
hemmet under en vresig och oangenäm sinnes-
stämning.
Sådana där småsaker äro tvedräkstandar, som,
om de icke undertryckas i tid, hastigt växa till
en stor ond ande, som med sina klor drager de
äkta makarne allt längre från hvarandra.
»Ester lilla, hvad gick du i för kärlekstankar
i går afton?» hördas en äkta man fråga sin fru.
»Hur då, gubben lilla?»
»När jag kom in i mitt rum, fann jag mitt
bläckhorn rengjordt oehfylldt med nytt bläck, lam-
pan tänd, cigarren och tidningen på bordet och
en brasa, sprakande så behagligt i spisen. Tack
skall du ha, mitt hjärta, det var mycket snällt
af dig, att du tänkte så mycket på mig innan du
gick på kafferepet.»
»Ack så du pratar, din lille narr! Det är ju
ingenting att tala om, det var ju bara småsaker,
som ändå alltid skola göras.»
«! & Ii!
Ett par dagar senare.
»Men lilla gubbe! Du är ändå alldeles för
hjärtegod mot din lilla gumma!»
»Hur då?»
»Du har ju så angenämt öfverraskat mig med
den nya handspegeln vid mitt tvättställ!»
»Jag hörde dig säga i går, att du hade råkat
slå sönder den gamla, och när jag gick hem från
kontoret, så köpte jag den här; den är inte syn*
nerligen fin och kostar en obetydlighet!
»Den är utmärkt, hvad gör det, om han ock-
så kostade bara hälften — spegeln är inte huf-
vudsaken, utan din kära uppmärksamhet. Hur
har du med alla dina affärer kunnat ha tid att
tänka på sådant där? Därför måste jag än en
gång riktigt hjärtligt omfamna dig, du kär alilla
gubbe !» T—s.
–––- *––- –
ställes till redaktionens förfogande, af
dess större värde kan naturligtvis det
slutliga urvalet blifva, och de möjliga
formella bristerna skola vi med bered-
villig tacksamhet afhjälpa.
Som en uppmuntran ha vi utfäst en
minnesgåfva i en form, som synes oss
väl harmoniera med sakens innebörd.
Med anledning af jubileet har ett stort
charmant porträtt af konung Oscar i
amirälsuniform efter en fotografi af Gö-
sta Florman blifvit utförd i färgtryck
och betingar i konsthandeln, i praktfull
förgylld ram med sniderier under kung-
lig krona, ett pris af 40 kronor. För
det bidrag under rubriken: »Hvad jag
minns om kung Oscar», som bland samt-
liga insända mest tilltalar oss, komma
vi att som en hedersgåfva till insän-
daren öfverlämna ett dylikt inramadt
konungaporträtt.
Samtliga bidrag böra åtföljas af in-
sändarens fullständiga namn och adress
(hvilka dock, om så önskas, ej publice-
ras) samt måste vara ingångna till Re-
daktionen af Idun, Stockholm, senast
den 15 juli.
Red. af Idun.
––––*––––
Yilsna \m.
Skiss af Sophie Unge.
Ingen kunde säkert säga det, men man
och man emellan hviskades det om,
att »mor pä Gransätra, » då hon för ett par
år tillbaka — vid klappning af kläder —
omkom genom drunkning, skulle ha varit
själfförvållande till olyckan. Man hade fun-
nit henne liggande framstupa på den dyiga
sjöbottnen, och som vattnet var ganska grundt
där hon låg, tyckte man att hon borde ha
kunnat hjälpa sig upp på egen hand, men
något sådant försök hade hon synbarligen
ej gjort.
Visst hade hon varit litet svag i bufvu-
det, alltsedan tvillingarne föddes några år
förut, och hade klagat öfver hastigt påkom-
mande svindel, men detta tog man mindre
i betraktande, än att hon alltid blifvit hårdt
gården brukade ibland, då hon var ledig,
taga hand om de små. Var det sommar
fingo de följa henne ut i skogen eller på
åker och äng för att plocka bär och blom-
mor. Var det vinter kunde hon sätta sig
i ett varm hörn af stugan, taga en på
hvardera knä’t och berätta sagor för dem.
Hon kunde också beskrifva för dem, hur
deras mor såg ut — att hon hade ett vac-
kert ansikte samt ett par milda blå ögon.
Litet mindes de nog själfva, men det var
så ofullständigt —- de voro blott något öfver
tre år, när hon drunknade.
Liksom deras mor före dem hade de en
vek och känslig natur och ett omedvetet
behof af kärlek — och liksom hon fingo
de aldrig detta behof tillfredsställdt. Endast
när de fingo luta sina små ljusa hufvuden
mot gamla Gretas slitna ullkofta och se
det vänliga ansigtet med den tandlösa" mun-
nen öfver sig, endast då kände de en stilla
tillfredsställelse, som kunde ta sig uttryck
i ett skratt eller i en liten glädjeglimt ur
de o’skyldiga, bedjande barnaögonen, hvilka
eljes så ofta voro fulla af tårar.
De voro nu på väg att fylla fem år, och
de visste det, ty Greta hade talat om det
för dem.
»I morgon är det er födelsedag» — hade
hon sagt -— »hvad ska ni då hitta på för
spratt åt hvarandra?»
De höllo mycket af hvarandra — det
var ju också en liten ljusglimt i deras
mörka tillvaro — och de ville gärna göra
hvarandra någon liten glädje, men hvad?
Per låg och funderade därpå, sedan han
lagt sig på kvällen och Ingrid likaså. Hal-
men knastrade under den, när de vände
sig i pinnsoffan, där de hade gemensam
bädd,- och de hade båda två svårt för att
somna. I sängen med sparlakan sofva redan
far och mor; styfbrodern i ett hörn af stu-
gan. Och bäst det var hörde Ingrid på
Pers regelbundna andetag, att äfven han
somnat in.
När morgonsolen tittade in genom gaf-
velfönstret, smög Ingrid sig upp ur bädden
— sakta, sakta, så att ej prasslandet af
halmen skulle förråda henne —- fick kläderna
på sig, tog ett garnnystan ur styfmoderns
sykorg och gled ut genom dörren.
* *
JJvadjag minns
om
/iung Oscar.
>9
ifen framställning vi under denna ru-
^ brik i n:r 18 af Idun gjorde till
vår läsekrets — att vara oss behjälplig
vid samlandet till konung Oscars före-
stående jubileum af en minnes-skatt från
hans personliga umgänge med sitt folk
— synes glädjande att omtala ha väckt
allmänt intresse och bidrag ha redan
börjat inflyta. Vi bedja att ännu en
gång på det varmaste få lägga denna
sak och den nämnda framställningen
i n:r 18 på våra läsarinnors hjärtan.
Ingen, som kan hafva något om än
aldrig så obetydligt att andraga, bör
hälla sig borta af liknöjdhet eller affruk-
tan för sin ofullkomlighet vid den skrift-
liga framställningen. Ju rikare och full-
ständigare det material blir, som härvid
och kärlekslöst behandlad af mannen, som
var häftig och brutal till sin natur.
Han hade också knappt ett år efter
hustruns död äktat en mjölnaränka, som
till boet förde litet penningar och en lång
räkel till son, hvilken utgjorde hela bygdens
förargelse. Att det också utkämpades mån-
gen het dust under arrendegårdens låga tak,
var allmänt kändt, liksom att det ej alltid
var mannen, som fick det sista ordet. Hust-
run var kvinna till att ge honom »mjöl i
mun, » som man sade, sedan det först kros-
sats mellan två grofhuggna kvarnstenar.
De arma tvillingarne beklagades af alla
utomstående. Grannarne visste att be-
rätta hårresande historier, om, hurusom de-
ras klagorop ljödo vida omkring, när de
agades af styfmoderns hårda händer, när de
af fadern fingo ett käpprapp eller en och
annan våldsam puff, så att de slogo sig
blodiga mot något kantigt föremål. Äfven
styfbrodern tog alla tillfällen i akt att plåga
de arma offren samt skyllde alltid på dem,
när han ville komma undan straff för något
fuffens, begånget af honom själf.
Späda och bleka voro de också — »sin
mor opp i dagen. » En gammal piga i grann-
Man var tidigt i farten på arrendegården. -
Kreaturen skulle mjölkas och drifvas ut
på bete, fjäderfäna matas och frukosten
lagas åt slåtterfolket, som skulle ut på än-
gen. Matmor ruskade lif i pigan, som låg
på löftet, satte sin son till att bära in ved
och vatten och utbytte emellanåt några
mindre vänliga ord med far som slipade
liarne.
Nu kom hon ihåg tvillingarne — de
skulle också ha den sedvanliga morgonhäls-
ningen. I ett huj skulle de vara uppe
och ur vägen, så att man finge fritt spel-
rum i stugan.
Men när hon kom fram till bädden, var
den tom.
»Sådana ungar» — sade hon — »hva ha
de nu åter för fyr för sig — en risbastu
ska göra dem godt, när jag får tid.»
Hon glömde dem snart för de många
göromålens skull, och solen steg allt högre
på sommarhimmelen.
Under tiden gingo Per och Ingrid hand
i hand på gångstigen genom björkhagen.
Per bar en krans af blåklint omkring sin
gamla skärmlösa mössa och blommorna vip-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
