Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 27. 9 juli 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN
pade ända ner på hans ljusa ögonbryn.
Ingrid trugade och trugade, att han skulle
ta emot ett strå med röda smultron — de
vackraste hon funnit på dikeskanterna —
— men han såg skamsen ut och ville ej
äta den. »Jag har ju ingenting åt dig» ■—■
sade han —• »jag somnade ifrån alltsam-
mans.» J
Till sist komrno de öfverens om att dela
bären och satte sig på en sten för att för-
tära dem. Det blef deras frukost.
För en stund glömde de alla vedervärdig-
heter, men ingen fröjd är länge blandad.
»Tror du att vi få stryk, när vi komma
hem», frågade Per och drog betänksamt
det sista smultronet från strået — »vi ha
ju gått bort utan lof?»
»Ja, kanske hon slår oss, men nu skola
vi ha roligt först, eftersom det är vår
födelsedag.»
Så fortsatte de åter vandringen under
björkarna, där solljuset silade in och läm-
nade gyllene plättar på stenar och mossa.
Daggen låg änuu kvar och deras bara fötter
blefvo fuktiga däraf. Ingrids tunna kjol
lämnade flikar kvar på törnbuskarna och
Per hade mycket besvär med sin blåklints-
krans, som oupphörligt ville åka ned på
näsan. Men de pratade och småskrattade,
som de ej på länge gjort.
När de kommo ner till sjön, stannade de
och blefvo i hast allvarsamma.
»Det var här som mor drunknade — vår
riktiga mamma — det har Greta sagt.»
Ingrid kröp ut på en gammal pilstam,
som krokig och vresig sköt ut ett stycke
öfver vattnet, lade sig framstupa därpå och
stirrade ner.
»Tänk Per, om vi nu skulle få se henne
på sjöbotten.»
»Jag vill också vara med,» sade Per,
kröp ut på stammen bredvid systern, höll
sig fast i en gren och spände sina ögon i
det blanka vattnet — »tänk om hon nu
sträckte sina armar efter oss.»
»Jag skulle inte bli rädd alls, ty Greta
har sagt, att mor var så snäll, så, och att
vi få träffa henne, när vi komma till Gud,
som också är snäll.»
»Se, en så vacker blomma» — ropade
Per — »Den ska du ha som inte har fått
någonting. Om du makar dig litet, når jag
den med den här kvisten.»
Han hade brutit en torr kvist ur pilträ-
det och försökte nu, sträckande sig allt
hvad han förmådde, nå neckrosen, som hredde
sina hvita blad på vågen. Men den vek
undan och han sträckte sig allt längre ut.
»Akta dig, du kan falla!» Ingrids var-
nande rop förklingade i ett ångestfullt skri.
Där låg nu Per. Mössan med blåklints-
kransen hade fallit af honom och fördes
bort af vågorna. En liten mager hand
sträcktes ett ögonblick upp. Ingrid försökte
att fatta den, men förlorade själf fotfästet
och gled ned från den slippriga stammen.
»Hjälp oss, mor — mor!»
De höllo ännu hvarandra i hand, när
man fann dem på sjöbotten, och det var
gamla Greta, hvars instinkt manade henne
att söka där.
»Jag visste det» — sade hon — »inte
kunde ett sådant elände få fortgå — —
naturligtvis skulle hon ta tillbaka sitt. Och
det just på själfva födelsedagen. Gud signe
de små oskyldiga lammen!»
–––- *–––-
För det blödande Grekland.
Slutredovisning1.
Till redaktionen af Idun:
Transport frän n:r 22 Kr. 1,134.21
Insamling i Norrköping g:m E. A. » 10—
D.o af Missionsvänner g:m P.
L. Pettersson, Kalksveden &
Smedjebacken................................ » 25.—
D:o at Goodtemplare g:m d:o d:o.-. » 9.70
"Kr. 1,178.91
Till kvinnoförbundets kassaförvaltare:
Transport från n:r 22 Kr. 1,447 60
Summa Kr. 2,626.51
Fredrika Bremer-förbundet meddelar, att
ännu en tacksamhetsskrifvelse ingått från
drottningens af Grekland kammarherre.
–––- *–––-
Ur notisboken.
Änkekronprinsessan Stephanie af Öster-
rike-Ungarn afreste i tisdags härifrån till Peters-
burg.
Hertiginnan Antoinette af Anhalt hit-
hommer i dessa dagar från Petersburg för att
besöka sin syster, änkehertiginnan af Dalarne.
*
Utställningsalbumen, som en tid varit
väntade, ha i dagarne utkommit och säljas nu
hos alla bok- och pappershandlare samt rundt
om på utsällningsområdet. Det ena, Minne från
utställningen 1897 innehåller 23 fint utförda vyer
och säljes till ett pris af 1.25, det andra, Gamla
Stockholm, visar på 16 bilder de vackraste par-
tierna därifrån; dess pris är 1 kr. Firman Axel
Lindahls fotografiaffär, som är förläggare, har
med dessa synnerligt låga pris velat bereda äfven
mindre bemedlade tillfälle att förskaffa sig de
vackra albumen.
–- ––––
Teater och. musik.
Arenateatern, som en längre tid med stor fram-
gång ■— tack vare naturligtvis fru Anna Petter-
son-Norrie .... afton efter afton gifvit den populära
operetten »Sköna Helena», upptog i måndags den
föga mindre populära operetten »Boccaccio» med
nyssnämda genialiska konstnärinna i titelrollen.
Det föreföll oss nästan, som vore denna presta-
tion, känd och värderad från Yasateatern, ännu
bättre utmejslad än någonsin, och det förträffliga
intrycket af densamma kunde ej förtagas af en
som vi hoppas snart öfvergående liten heshet. Att
fru P-N. blef föremål för den lifligaste hyllning,
behöfver väl knappast nämnas. Hon understöd-
des ganska godt af sina medspelande. Särskildt
var Fiamettas representant fröken Nilsson mycket
behaglig att både se och höra. Hennes röst är
visserligen ovanligt späd, men ganska jämnt ut-
bildad ; sångsättet är ock vårdadt. Fröken N. bör
dock ej af malplacerade hyllningsbevis låta för-
leda sig att redan anse sig färdig, det vore skada.
Hr Strömberg är onekligen en rolig Lambertuccio,
men man saknar dock i denna roll den oförgät-
lige Viktor Holmqvist. Hr Eönnblad gjorde erkän-
nansvärda försök att göra något roligt af prins
Pietros roll. Öfriga medspelande skötte sig i all-
mänhet ganska bra. Uppsättningen och inöfning-
en voro gjorda med omsorg. Salongen var i det
närmaste fullsatt. Mellanakterna böra dock be-
tydligt förkortas.
Vasateatern har åter öppnat sina portar med
uppförandet af »Lycko-Pers resa».
Södra teatern har under de båda senaste vec-
korna innehafts af hr Ernst Ahlboms finsk-sven-
ska sällskap, som där uppfört Numers’ »Pastor
Jussilainen» och »Bakom Kuopio», båda framstå-
ende och underhållande stycken. Utförandet har
på det hela taget varit värdt mycket erkännande.
Den Svensk-amerikanska sångkören har gifvit
tvänne konserter i den stora musikhallen vid
Fredrikshof. Den första var mycket talrikt be-
sökt, bland annat af konungen, medan på den
andra salongen var tämligen glest besatt. Pro-
ålo
grammen upptogo nästan uteslutande hos oss
kända och välkända svenska körer, hvilka fram-
fördes väl och med klangfulla röster, om ock ut-
förandet ej företedde något, som höjde presta-
tionerna öfver hvad vi vanligen få höra här hemma
af vära mera bekanta manskörer. Bifallet och
entusiasmen voro emellertid särdeles lifliga och
få naturligtvis delvis skrifvas på de varma väl-
komstkänslor, med hvilka de hemvändande lands-
männen från hinsidan Atlanten kunde påräkna
att emottagas. Ledaren, hr John Örtengren hade
emellertid kören godt i sin hand. Operasånga-
ren C. F. Lundqvist lämnade å båda konsertera
ett värdefullt biträde.
––––- *––––- .
Pliktens väg.
Novell för Idun af AU.
J*. n sådan härlig dag det var! Solen gassade så
varmt mellan husraderna i hufvudstaden, och
den sista snön flöt i små muntra rännilar kors
och tvärs öfver gatorna. Det sade: plask, plask,
för hvarje gång man satte ned foten, men, hvad
gjorde detfl ■— Det var vår och sol och lifs-
glädje i unga människobröst.
Sigrid Moss hade sett fem och och tjugu vå-
rar under sin lefnad, men aldrig förr hade hon
erfarit en sådan stormande, jublande känsla som
just i år. Aldrig förr hade den milda vårluften
smekt hennes kinder så som nu; aldrig förr hade
de små fåglarne drillat så muntert, och aldrig
hade väl de frigjorda böljorna glittrat så loc-
kande som just i dag.
Sigrid gick öfver slussen, det var på en sön-
dagsmiddag och hon var på väg till sin söm-
merska, som bodde långt, långt borta på söder.
Sigrid Moss var långt ifrån någon skönhet.
Ett par klara blå ögonl och en liten förtju-
sande mun voro de mest utmärkande dragen;
för öfrigt var hon uppnäst och nästan för rund
i ansiktet, men då hon log, förklarades hennes
drag, hon såg så obeskrifligt täck ut, och med
sitt trohjärtade uttryck vann hon alltid sina med-
människors fortroende och vänskap.
Sigrids far hade varit posttjänsteman. Vid sitt
frånfälle efterlämnade han visserligen en liten
obetydlig förmögenhet, dock icke mer än att fru
Moss och hennes dotter måste lefva ett ganska
enkelt och sparsamt lif. Sigrid hade dock fått
en god uppfostran och särskildt hade hon utbil-
dat sig i musik, så att hon var ganska skicklig
i pianospelning. Goda vänner hade låtit sina
barn taga lektioner för henne, hon blef omtyckt
som lärarinna och fick småningom all’ flere
elever. Hon blef därigenom till sin glädje i till-
fälle, att i någon mån bidraga till det lilla hus-
hållets omkostnader, och i all synnerhet var det
Sigrids fröjd, då hon ibland ansåg sig ha råd,
att köpa två teaterbiljetter, en åt sig och en åt
sin mor. Då var det jublande, barnslig glädje i
det lilla hemmet, och mor och dotter följdes åt
under skämt och munterhet.
En helt liten vänkrets utgjorde deras enda
umgänge. De kommo tillsamman i all enkelhet
och drucko kaffe och stannade till en blygsam
supé. Vid dessa små sammankomster idkades
ofta musik och sång, och en god vän till Sigrid
upptäckte snart, att hon hade sångröst. Detta
var nu en öfverraskniug för Sigrid själf, det
hade hon aldrig anat förr, men sedan sjöng hon
gärna en liten visa, då någon bad henne därom.
Att taga sånglektioner kom naturligtvis icke i
fråga, det skulle ha blifvit för dyrbart, men att
tralla litet grand under väninnans anspråklösa
ledning, det var förtjusande.
Och hon sjöng enkelt och älskligt, och de, som
icke hade alltför stora anspråk, lyssnade med
välbehag till det känsliga föredraget.
På hösten hade Sigrid blifvit invald som med-
lem i ett litet sångsällskap, bestående af omkring
tio damer och sex eller åtta herrar. Det var
där hon gjorde bekantskap med Isidor Fejlick.
En gång i veckan samlades de till sångöfningar,
och dessa aftnar blefvo snart för Sigrid lönen
för all hennes sträfvan under veckans öfriga da-
gar. Hon längtade dit af all sin själ, och hon
kunde icke tänka sig någonting mer förtjusande
än dessa repetitioner. Så komo hon dit en gång
och Isidor fanns icke där. Ah, hvad det var
underligt den kvällen. Hvad det var tröttsamt
och tråkigt allting. Ingenting gick bra. Den ene
sjöng falskt, den andre i otakt och den enklaste
sats måste omtagas flere gånger. Sigrid blef på
misshumör och var sedan retlig i många dagar.
Fru Moss betraktade med undran sin dotter. Sig-
> §
£7 s»
ta
o K*
’S ’S
M **•
ta
t->
iP :cj
P4 bO
Pd
ii -t?
O o
« M
« -c
t>o
Ö c3
13
*
h
(Q
co
= 2 «
IQ
*4
«Ï
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0219.html
