Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 16 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 221
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått och g-odt.
För Idun af
Lovisa Fetterkvist.
Bref VIII.
Ingen människa har tid att skrifva om
utställningen i dag. Jag är sä full af
journalistkongress, att det inte går mer i
mig. Inte att jag fick vara med, annat
än »utvändigt», förstås — jag var alldeles
för tarflig — men »utvändigt» har jag va-
rit med från början till slut.
Ungrarna fick jag inte se ändå, efter de kom
nattetid och med båt, men det kunde in-
te hjälpas; jag hann verkligen inte’ mer
än att passa tågen, men dem passade jag
riktigt. När vagnarna rullade in på per-
rongen, med fönstren fyllda af mörka jour-
nalisthufvuden? O! —• Och sedan vid Ope-
raterrassen? Ack! Visserligen ösregnade det,
och var mitt enda skydd ett af stormen ut-
och invändt paraply, men hvad gjorde det!
Jag fick ända se några kongress-paraplyer
(hela) och dito ben, som likväl försvann
mycket hastigt. Tydligen var det här jour-
nalistfolket inte vandt att ta sig vatten öf-
ver hufvudet på något vis!
Dagen därpå stod jag klockan 10 i kö
utanför Riddarhuset, hvarest Hans Majestät
var så nådig och högst Egenhändigt öpp-
nade kongressen till de kommande dagar-
nas id. Inga andra journalister än de allra
finaste, »två och tre stjärn-journalisterna»,
fick vara närvarande, som rättvist var.
Om någon människa tror, att det är tråkigt
stå i kö, så tror de miste. Roligt är det,
pin roligt, åtminstone när solen skiner och
man har de skönaste kungliga hästar och
vagnar att fröjda ögonen med. Det enda
lilla obehaget var, att polisen så ifrigt höll
oss i ordning, fast vi stod som lam, men
någon nytta måste den väl göra, kan jag tro.
Bredvid mig hade jag en halfherre, som
såg ut som en tysk gesäll, och framför mig,
två arbetsklädda svensk-amerikaner med
tålig uppsyn, anförda af en »helsvensk», i
kort rock, tre urkedjor öfver västen och
händerna så i byxfickorna, att man inte alls
begrep, hur han någonsin fått på sig det
plagg hvari fickorna sutto.
»Pass på, pojkar,» sa’ han »när Maje-
stätet kommer! Grannare karl finns inte i
Sveriges land ! »
»Hos oss är vi lika granna every en,»
sa den ena svensk-amerikanaren.
»Det är republik!» sa’ den tyska gesällen.
»Kraxa inte, korp,» sa’föraren. »Du kraxar
fult ! »
I detsamma kom en ofantligt grann la-
kej med plymager på hufvudet ut på Rid-
darhustrappan.
»Hvem är den där?» frågade svensk-
amerikanaren.
»En sådan där pag» (han sa’ hårdt g!)
som de kungliga har hängande efter sig
alltjämt. »
»Hvarför ha de det då?»
»Bra att ha’ vid attentat,» sa’ tysken.
»Förstår ni? Vid sådana attentat som vi
socialister ...»
»Hos oss finns inga andra »ister» än blå-
bandister», sa’ föraren, »och de gör inga
sådana attentat, de. Men titta på den där,
som nu kör fram, pojkar! Det är en vik-
tig en, må ni tro. Kör han ’kull med ma-
jestätet, så vipps! mister han nacken. Där-
för kallas han »lif-kusk», ser ni! Det är
samma med »lifmedikuskarna», de där som
sköter Majestätet när han är sjuk.»
»Mister de nacken de med?»
»Inte precis, inte, men nog få de det
hett, om det går illa — isynnerhet om det
skulle gå illa med den här, ser ni, ty San
är älskad! »
»Evangeli anda lefver än i old Sverige,»
sa’ nu den andra svensk-amerikanen, som
hittills inte öppnat mun. »Lefver upp in-
nan ...»
Han sänkte hufvudet.
»Men den här kongressen, hvad är det,
du svenske?» frågade den förste talaren.
Svensken spottade, flyttade hatten upp
och ned genom att röra på pannskinnet —
händerna rörde han inte — och såg be-
tänksam ut.
»Det är väl något af det där nya onda,
som ska’ öfvergå världen, innan dommen
kommer,» sa’ svensk-amerikanaren numro
två.
»Just så, just så,» sa’ föraren, tydligen
nöjd med hvad förklaring som hälst, bara
han slapp ge någon.
»Pass på, pojkar! Nu kommer han!»
Och så kom »Han» ut i solljuset med
kongressen myllrande bakom sig som en
bisvärm.
»Jag tror det är en Kung som duger?»
sa’ svensken stolt.
Amerikanarne såg betänksamt belåtna ut,
människorna hurrade (nästan,) jag neg så
fort jag någonsin hann, och så snodde jag
af till Riddarholmskyrkan för att försöka
tränga mig dit in på samma gång som kon-
gressen, men pytt, dög jag till det. Nej,
Stockholmskorna är alldeles öfverlägnsna i
vissa fall, det måste erkännas. Nå, det
gjorde inte så mycket, efter kongressen och
jag skulle mötas på simuppvisningen kl. 4.
Det gjorde vi med. Men där blef jag så
konfunderad af .. . Ja af hvad, hör inte hit.
Men visst är, att inte skulle jag vilja se
mina flickor flyta omkring så där som mag-
neter eller maneter, bekikade af hundratals
mäns ögon. Vattnet är visserligen rent, men
ögonen . . .
På kvällen var Stockholms stads fest.
Min snälla, rara redaktör hade gjort allt
för att fuska in mig i något hörn på de
andra festerna, men förgäfves ; men hit fick
jag komma och Gustaf med. Jag hem som
en pil till Ruffen med underrättelsen. »Fem-
tio kronor paret», sa’ Ruffen.
»Gud bevare mig» sa’ jag, »hvad ska’
man knnna äta för deth>
Nu rådslog vi länge, resultatet blef, att
jag skulle gå ensam, efter vi båda tyckte,
att 50 kronor var för stora pengar att ge
ut till en fest, och Ruffen ju inte behöfde gå,
han! Sedan gnodde jag i väg till Broman, för
att beställa mig en kostym. Grufligt hygglig
karl — (En karl som ’skräddar’ fruntim-
mersdräkter ! Det skulle inte duga i Jock-
mock, minsann! !) men ofantligt envis. Jag
ville ha en sidenklädning med släp, men
det sa’ han inte var »lämpligt».
»När är släp då lämpligt?» sa’ jag, »om
inte på en världsfest, där man kostar 50
kronor paret». Han skrattade, men något
släp fick jag inte ändå, d. v. s. han öfver-
tygade mig, och så ’antog’ han att jag
skulle ha hatt.
»Hatt på en »hufvudenas’ fest?» sa’ jag.
»Åhnej, fullt så norrländsk är jag inte.»
När jag skulle gå på festen på kvällen,
grät jag och tog adjö af den älskade Ruf-
fen, som det varit ett adjö för lifvet, och
det fast klädningen var utsökt och plymerna,
jag skulle ha på håret, klädde mig riktigt
bra.
»Det finns förstås värdar och marskalkar,
som tar emot och presangterar folk för
hvarandra», sa’ Ruffen. »Så inte behöfver
du vara ängslig, gumman lilla.»
»Visst finns det det,» sa’ jag, »men ändå
så . . .»
»Och så ska’ jag stå i trädgården, så du
kan nicka åt mig litet emellan, hä, hä!»
»Lofvar du det heligt?» sa’ jag.
Ruffen lofvade det så »heligt», som om
hade varit 20 år — och jag med — nog
tack vare klädningenl (Ah, hvad männen
är rara ändå, som är sådana fasligt sva-
ga käril!) Emellertid couragerade det där
upp mig betydligt. När jag i tamburen hos
Berns böt ut hatten mot) hårklädseln, som
verkligen var imposangt, jag har själfvalt den,
tyckte jag att dörrvakaren-fnyste till så eget.
»Har herrn snufva?» sa’ jag fryntligt, ty
nu var jag solsken tvärs igenom igen. »Jaså
inte? Ja, då blir det väl snufva af då,
bäst dricka kamomillté i tid.» Därmed seg-
lade jag af in i salen, fast besluten att inte
bära mig åt som ett våp igen, utan att ge-
nast presangtera mig för en af värdarna
och — Men det fanns inte ens en half värd
att presangtera sig för, och hvad marskal-
karna angår, så om de fanns, så inte fanns
de där! På ömse sidor om långa bord stod
och satt herrar och damer — allihpoa i
korta klädningar och hattar! ! Det såg jag
fast jag inte såg något annat. Det blef en
svår vandring. Jag höll kurs rakt fram,
efter den riktningen är min naturliga, och
försökte hålla modet uppe genom att tän-
ka på, huru det skulle ha kännts, om
jag titt på köpet haft det så saknade slä
pet rasslande efter mig, Och ingen Ruff
stod i trädgården, häller, (det såg jag med),
efter den var afspärrad. I fonden var nå-
gonting konsertsalongsaktigt, men dit vå
gade jag mig inte alls. Nu tyckte jag att
plymerna snart nådde i taket, så växte de
för hvar minut som gick. Jag försökte till-
tala en kypare, för att få höra litet om
värdarna, men jag måste ha sagt något
alldeles bakvändt, ty karlen såg fullkomligt
förvirrad ut. Ja, inte värdt tala med mig
om indianska tortyrpålar efter detta, ty
hvad betyder att indiansk tortyr mot att
vandra mellan dubbla led af världens för-
nämsta män och kvinnor, med växande
fjädrar på hufvudet, och inte ha en männi-
ska att hålla sig till ! ! Också kan väl ingen
undra på, att jag skuddade Stockholms
stads fest-damm af mina fötter? Det gjorde
jag, och det med en fart! Bakom mig hörde
jag . . . Nej, jag vill inte skrifva om det
där ännu . . . såret är för färskt ! !
Lyckligtvis hade Ruffen inte hunnit gå
hem ännu. Han tog mig till en källare
bredvid, gaf mig vin och var så öm emot
mig, att jag skulle älska honom dubbelt
efter detta — om jag bara kunde! Sedan
jag hämtat mig, och vi ordnat om min toa-
lett litet, ställde vi oss »utanför» igen.
»Ingenting går upp emot att känna sig
vara på sin plats, gubben lilla», sa’ jtag
och tryckte Ruffens arm intill min. Roligt
rtl
m
Ds
<î I
hade vi, det är säkert! Och allting både
hörde och sågo vi, efter sona nackspielet
försiggick i trädgården. Främlingarna hur-
rade och tog af sig hatten, tog af sig hat-
M
Ü
01 to
+=>
■ d
cS
$-4
O
>
o
td
o
os
o
w
» —-O
22 JS2
«:0
5 eo
00 Smm
o :o
CD IS
13 §
a
cn
r a-a
•O CO >
£ © «t-
Ec 3
<5.= 2
IQ
H
14
<
O
Gammalt stickylle, klädningslappar, doffel, ull o. Iin:?:
emottages till all slags spänad. — Pressning oeh beredning verkslälles. — Reelt arbete, billiga pris.
Gods afhämtas tacksamt afgiftsfritt. För vigt om 1 8 kg. fraktfritt fram o. åter. v
Hildur Anderssons Ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag,
Allm. T. 76 53. Hötorget 13. Riks 163.
Filial Hornsgatan 1. Aiim t. so 435.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
