Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 16 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 IDUN 1897
ten och hurrade, ett i ett, (för de olika
folksångerna!) Till sist tog de hatten af
sig för »Joachim i Babylon» med, och det
kunde de gärna göra, efter ju Bellman verk-
ligen var så godt som en kung i sitt eget
rike.
»Så mörka och magra de flesta är du,»
sa’ jag intresserad.
»Joo, så’nt här tar,» sa’ Ruffen.
»Men titta på den där unga därborta;
lian är hvit med besked —• och sådana ögon ! »
»Det är visst en sådan där fin dö siccle»,
sa’ Ruffen.
»Nog för nästa århundrade då,» sa’ jag.
Ungrarna lär ha dansat nationaldanser
på terrassen! (Jag undrar, livad som skulle
förmå vår press att dansa nationaldanser
på en vare sig in- eller utländsk terrass! ! !)
Men det fick vi inte se, dess värre!
Ja, en bra härlig kväll var det, fast
nog var »titten» dyr, som »utvärtes-titt»
betraktad! »Men aldrig sörja sprungen
slant ! »
Just som vi skulle somna, började Ruffen
skratta.
»Hvad är det?» sa’ jag.
»Jooo . . .! Det kunde ju inte finnas nå-
gra våra värdar!»
»Kunde det inte?» sa’ jag förgrymmad.
»Nej, ni var ju värdar själfva, vet jag.
Ha ha ha ! ! »
Och så var det ju — det begrep jag nu.
Men i så fall kunde värdarna gärna ha ta-
git emot hvarandra, ty att ta emot sig själf,
var rysligt!!
Dagen därpå drack vi vårt eftermiddags-
kaffe på Saltsjöbaden, där pressen höll sin
stora högtidliga festmiddag. Folksånger, ang-
tusiasm och hurrarop igen. Men främlin-
garne hade lärt mycket sedan gårdagen !
Nu gick hurrandet med en kläm, som var
riktigt svensk ! Dagen därpå stod Ruffen
och jag i kö för att slippa in på Skansen.
Här var kongressen alldeles oregerlig af
förtjusning, och så var jag med. Ni skulle
ha sett Gödde på talarestolen, med en eld-
röd vallmo bakom örat, dansbanan, full af
ungdom, renarna, som aftecknade än konst-
närligt, än vanligt mot himlen, den nya
terassen, stugorna, kryddlanden och natu-
ren själf sen! Här skulle jag ha velat
stanna hela mitt lif, men utställningen gaf
kongressmiddag’ på Hasselbacken, så det
gällde passa sig för att få ett bord. (Utan-
för, förstås!) Genom tur, lock, pock och
drickspengar lyckades det oss verkligen att
eröfra ett par platser, och efter två timmars
väntan fick vi middag med.
Den härligaste musik, angtusiasmen och
tal och ofantligt med hurrarop! Klockan 10
afslutades middagen med en extra fest i
»Gamla Stockholm».
»Nog tycker jag, att jag borde ha kunnat få
vara med pä den— åtminstone som folk,» sa’
jag, när Ruffen och jag pallrade af in på
utställningsområdet.
Men det fick jag inte, ty när vi kom fram,
var vindbryggan (den andliga!) uppdragen,
och min uppväckta vaktare i tjänstgöring,
med musköten på axeln och uppsyn så
barsk, att jag inte ens vågade visa fram
min pressbok, hvilket för resten nog inte
hade tjänat till något. »In ska’ jag ändå»,
sa’ jag, och in kom jag. På hvad sätt
vill jag inte berätta, ifall det skulle bli
polissak af det.
O, Gamla Stockholm, så lefvande du var
den kvällen i half-ljuset — så pittoresk, så
allt vackert som finns!
Jag skulle ha njutit ofantligt, om jag bara
inte känt mig som en tjuf. Men det gjorde
jag nu, och därför så — —
Strax till höger på »Storgatan» var en
»Bodega», (kommer väl af bodegare, kan
jag tro!) med öppna fönster, målningar på
väggarna, grofva bord, med bastomhöljda
flaskor, och i ett hörn en ung italienska,
som vid gitarrknäpp sjöng hemlandstoner
för italienarna, hvilka böjde sig som vass-
strån för vinden, så klappade de i händerna
och ropade »brava, brava» ! (De hade inte
lärt sig att säga bravo än!) Det var glädje
utan borde forntid och eftertid det, just
som glädje hör vara för att friska upp trötta
sinnen. På en hög smal trappa, klädd med
olikfärgade skynken, stod en trollkarl i hög
mössa, vid kaftan och långt, hvitt skägg,
undrande som om allt det främmande bull-
ret nyss väckt upp honom ur en hundra-
årig sömn, medan ur de mörka butikerna
högtidsklädt forntidsfolk skyndade fram mot
’Stortorget’, där stora bord var hopslagna
af bräder och tätt besatta med bägare af
tenn, som oupphörligt fylldes på af beskäf-
tiga småjungfrur, medan svenner betänksamt
tappade skummande öl på ’stånkor’ från ett
jättefat på jättefot.
Handtverkare arbetade brådskande vid
små bord, och under tjut och skratt tum-
lade en flock brokiga gycklare öfver torget.
Och så hela denna mörka strimma af nu-
tidsfolk, som blandade sig och ändå så
fullkomligt skilde sig från forntidsfolkets
färgstarka dräkter !
Jag hade nog glömt mig kvar alldeles, så
förtjust var jag, om jag inte i detsamma
fått se ett par bekanta och känt mig så
lik en tjuf igen, att jag ögonblickligen
»smet af» ut till stackars tåliga, arga Ruf-
fen, som just höll på att smita från mig,
så förgrymmad var han öfver mina »eviga
upptåg».
Dagen därpå for vi — förstås — till
Drottningholm, där Hans Majestät med en
glänsande fest lär ha upptagit pressens skrå
bland ridderskapet och adeln. Den festen
blef den mest oförgätliga af alla — äfven
för oss »utanför-folk.» Illumination, musik,
glädje i hvar vrå, och så det härliga slot-
tet och parken att se på. Hade jag bara
kunnat få höra kungens tal genom en fo-
nografslang, så skulle allt ha varit fullkom-
ligt.
Morgonen därpå kände jag som bly i
hela kroppen, och fotterna ville alls inte gå
i kängorna, men hur det var, så pallrade
jag mig ändå upp klockan 8 för att få se
kongressen samlas till allvarligt arbete. Men
inte en medlem såg jag — jag hade nog kom-
mit för sent ändå! I går for de efter sitt
trägna arbete i upplysningens tjänst. Ack!!
Ja oförgätliga har dessa fyra dagar varit
— och så instruktiva — äfven för mig.
Hvad ska’ de då inte ha varit för dem,
som varit innanför! Och så nu efteråt alla
dessa vackra och tacksamma ord, som fly-
ger öfver världen! Ja, det säger jag, ska’
jag slå mig på att hylla någon, så ska’ det
efter detta bli pressen, ty det lönar sig.
Men nu på en tid kommer jag nog inte att
hylla någon annan än min soffa. Doktorn
sä ger att. . . Men hvad betyder ett par
svullna ben och fötter, när de svullnat i
världspressens tjänst !
P. S. Mycket viktigt ! !
Det är inte Gunnar Wennerberg, som
målat Hortensiaflickan, utan hans son! Jag
skäms rysligt öfver misstaget, men det är
så med stora mäns söner: man kommer så
sällan i håg att de finns. Men håller den
här unga herrn hvad han lofvar, så kom-
mer han nog snart att slå sin store fader
ur brädet — åtminstone inom flickfacket.
Det tror jag säkert!
–––- *–––-
"Qr skuggornas värld”.
IV.
Frenologen.
£
n vacker vårmorgon i början af 1850-
talet befann jag mig å Mosebacke
terrass för att njuta af utsikten öfver huf-
vudstaden, där det bullrande lifvet ännu
icke kommit sig i full gång. Djupt under
mig utbredde sig det härliga panoramat af
staden mellan broarna med Norrmalm längst
i fonden. Vid skeppsbrokajen lågo sida
vid sida i tre linier bakom hvarandra segel-
fartyg och ångare. Från många af de förra
skimrade i morgonsolen åtskilliga hvita
segel och från de flesta af de senares
skorstenar uppstego tunna rökpelare. På
strömmen, så långt ögat kunde se åt salt-
sjösidan, rörde sig ut- och ingående fartyg.
Till vänster hade jag Mälaren med ett
vimmel af skutor för segel och ånga. På
Munkbron ökades oupphörligt skaran af
köpare och säljare. Slottet framstod för
mig i den klara morgonluften om möjligt
mera imponerande än vanligt. De många
kyrktornens spiror glimmade i solskenet.
På Skeppsbron myllrade af åkande och
gående. Sådan var den tafla, hvilken jag
hänryckt stod och betraktade, lutad mot
ett skrank.
Vid det jag vände mig om, hade jag strax
bakom mig en äldre herre och i dennes säll-
skap ett fruntimmer, honom vida underlägset
i ålder. Dessa tycktes liksom jag njuta af
morgonens uppfriskande luft och det hän-
förande sceneriet. Utom oss tre var terrassen
folktom.
Af ungdomlig respekt tog jag af mig
hatten för det för mig obekanta paret.
Min hälsning besvarades vänligt, och efter
ett kort utbyte af våra intryck af de vyer vi
hade framför oss presenterade jag mig till
namn och lefnadsyrke. Det senare hörde
till de mera obemärkta litteratörernas föga
afundsvärda samhällsställning. Helt annor-
lunda var förhållandet med den äldre herrns :
han var den af hela Stockholm kände och
i den vetenskapliga världen erkände pro-
fessor Gustaf Magnus Schwartz, teknologen
och frenologen, en liten gubbe med grått
hår, magert ansikte och forskande ögon af
liffull glans.
»Här är min hustru,» sade han och vi-
sade med en gest på damen i sitt sällskap.
Denna hade, efter hvad hennes biografi i
framtiden skulle upplysa mig om, föga öfver-
skridit det trettionde året, var smärt och
blek med långlagdt ansikte, hög och bred
panna samt själfulla, milda ögon.
»Jag hör, att min herre sysselsätter sig
med författareskap, » fortfor professorn. »Det-
samma är också fallet med min hustru,
som börjat därmed göra sig små inkomster,
hvilka hon äger använda fullkomligt efter
eget behag.»
Den unga frun visade sig förlägen öfver
att sålunda få sin blyga talang röjd, och
icke anade jag då, att hon inom få år skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
