Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 23 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 ID U N 1897
»Moss-sjö/» sa jag om igen, nu med
mycket större eftertryck.
Nu såg han upp med ett par ögon som
stjärnor och log behagligt, men inte åt mig.
»Com-meng tus purtey tu?» sa jag.
Artisten sänkte långsamt ögonen igen:
det Tar hans enda STar.
»Nej,» sa jag, »Franska förstår han inte.
Försök med Tyskan, du Kuffen.»
»Spre-e-sprech-en Sie Deutsche?» sa Ruffen.
»Ein wenig,» STarade artisten med den
mildaste röst.
»Und — und — Französich?»
»Ja wohl!» *
»Phu,» sa Ruffen och torkade sig i pan-
nan. »Nej, ta-tala själf du LoTisa — —
jag ska nog tala för mig, jag — – när
min tid blir.»
»Förhör mig ur pariören då,» sa jag,
»eljes går det inte! Vi tar: ’Hos en artist’
— det pas-sar nog. Visst kan du frågorna
utantill, gubben ! ! »
»Min herre,» sa Ruffen i förhörston, sedan
han Täl öfTertygat sig att Ti var ensamma.
»Mossjö,» öfTersatte jag.
(O! hTad Ti har gnott med de samtalen!)
»Vi skulle Tara lyckliga få Tåra porträtter
gjorda af er skickliga hand,» sa Ruffen.
»Nous seron(g) bjäng heureux aToir nöter
portraits faites de TÖtre main admirablé,»
öfrersatte jag.
(Jag har inte pariören med mig, så det
kan ju hända att stafningen är både si och
så, men det gör ingenting — jag trycker
under de ord jag lade tonvikten på!)
Artisten såg upp och log, ändå mer för-
tjusande än nyss, men tegl
»Hrilket är edert pris,» sa Ruffen.
»Quelle est totre prix?» öfTersatte jag,
nu uttalande x-et så hårdt jag någonsin
kunde för att Täcka honom. Hjälpte inte.
Han satt där som en död tafla ändå.
»Nej,» sa jag, »karlen har tydligen inte
något språkgeni. Vi får lof att hjälpa oss
med teckenspråket.»
Så pekade jag på en af bysterna i fön-
stret och så pekade jag på mig själf.
Nu blef det lif i ’taflan’ ska jag säga.
»Si si,» sa han och nickade, med strå-
lande ögon. »Momento, momento!»
Därmed öppnade han dörren och bockade
sig så Tackert och grasjöst, att jag inte
kunde låta bli tycka att åtminstone i fråga
om att hälsa Tackert har Ti nutidsfolk gått
tillbaka betydligt.
Så plaserade artisten mig i ett hörn, såg
på mig skarpt, tog en lerklump i hand och
pekade på sin egen panna.
»HTad tror du han menar, Ruffen?» sa jag.
»Han menar Täl inte att han är litet
konstig i knoppen heller?»
»Nej Tars! Det är Täl så, att du ska
hålla ögonen där han pekar, tänker jag.»
»Jaså,» sa jag lugnad. »Ser jag treflig
ut, Ruffen - ? Och sitter allt som det ska?
Det finns ju ingen spegel, Tet jag!»
»Nog är du bra, alltid — men ska du
ha hatten på dig?»
»Det har du rätt i,» sa jag. »Om själfTa
Venus Milo låtit knåda af sig i hatt, hade
hon nog Tarit gammalmodig här Tid lag.»
Därmed tog jag af mig hatten.
»Bene bene ! » sa artisten.
»Tycker han att jag är benig?» sa jag
häpen. »Det har Täl då aldrig någon —»
»Nej, han ser nöjd ut,» sa Ruffen. »Men
ska du ha håret uppsatt, hä hä?»
»Visst,» sa jag.
»Det finns ingen som har så Tackert och
stort hår som du, LoTisa! Ingen på hela
jorden. Du kan gärna slå ut det, LoTisa
lilla, du såTäl som de andra Venusarna!»
»Du är tokig, gubben,» sa jag. »Vid
femtio år!»
»Får man inte ha hår då, hä hä?»
»Joo, men inte utslaget.»
»Det är min byst — — min — och —
inte — någon annans, och jag vill ha ut-
slaget hår på den, hä hä hä.»
När Ruffen tar till med den tonen, så
släpper jag alltid efter litet.
»Förhör mig ur: ’Hos en perukmakare’
då,» sa jag undergifTet.
»Min herre, jag önskar få mitt hår bor-
stadt,» sa Ruffen förnöjdt.
»Mossjö,» öfTersatte jag — men afbrötmig.
»Borsta passar ju inte alls,» sa jag. »För-
sök fjärde frågan.»
»Ni måste slå ut håret min herre,» sa-
Ruffen, »för att torka — —»
»Tyst!» sa jag — — »det passar! Jag
ska bara förtydliga det litet.»
»Mossjö,» sa jag, »il me —• faut les
chevaux flottants. Comprenez -—tus? Les
— cheTaux flott — angts, sur la tête.»
»Spreche nicht Schwedisch ! » STarade arti-
sten mildt, medan ’pinnarna’ han arbetade
med flög som om de haft Tingar.
»En sådan drummel,» sa jag. »Han tror
jag talar Svenska! Du får allt reda dig
utan utslaget hår, Ruffen lilla, ty den därs
intelligens–––-! Tacka Gud, Ti får någon
byst alls !»
»Tranquillo!» sa artisten bedjande.
»Jag är Tisst trankil,» sa jag. »Så trankil
man kan Tara — ibland !»
Bäst detTar började hela ansiktet attstelna
af, utom läpparna, som ryckte och ryckte.
»Ruffen lilla,» sa jag, »hvad gör jag med
min mun?»
»Ingenting,» sa Ruffen.
»Ingenting?» sa jag. »Kallas det här
ingenting! Gud, nu börjar öronen med! De
Täxer och nu rycker de med!»
»Syns inte,» sa Ruffen.
»Nej, naturligtvis syns det inte,» sa jag.
»Jag narras förstås! Ah — —»
»Tranquillo,» sa Italienaren och såg på
mig så förebrående han kunde med sina
mjuka sammetsögon.
»Visst är jag trankil,» sa jag, »jag har
bara aldrig känt näsan röra på sig så
besynnerligt förut ! HTad tar den sig till,
Ruffen? Uppnäst är jag ju förut, men nu
så! Måtte bli en snygg byst det här!»
»Signora––– » sa artisten bedjande.
»Var god och inte prata om hTad herrn
inte begriper,» sa jag förargad. »Jag vill
just se hur pass trankil herrn skulle Tara,
om herrn satt här och jag satt där och bara
stirrade på herrn så mycket jag någonsin
orkade! Och herrn därtill hade en myr-
stack i hrar fot och satt på en het plåt.»
»Si signora,» STarade Italienaren förbind-
lig, medan hans pinnar började flyga igen.
»Han trodde jag komplimenterade honom,
Ruffen!» sa jag. »Nu hänger underkäken
som bly! Bara som bly, lilla du.»
»Den hänger Tisst inte,» sa Ruffen. »Om
du bara satt stilla, så —»
»Sitter inte jag stilla!» sa jag — —.
»Jag !»
»Silenzia — silenzia,» sa artisten och såg
så märkvärdigt förtTiflad ut.
»Tyst, Ruffen,» sa jag. »Han tycker
inte om att höra dig tala!»
Nu satt jag som ett ljus, minst en half
timme. Italienarens fingrar flög allt snab-
bare, och ur leran började ett hufrud, mitt
hufrud, att titta fram. Jag försökte tänka
på barnen, jag försökte räkna till hundra,
men kom aldrig längre än till fem ; jag för-
sökte tro att jag Tar hemma och satt och
tittade i reflektionsspegeln, då jag nog bru-
kar kunna sitta orörlig, minsann ! ! Ingenting
hjälpte. Nu Tar hela jag som en myrstack,
och ansiktet växte, isterhakorna mest. —
Nu hade jag fyra!
»Ruffen lilla,» sa jag matt, »hur ser jag
ut nu?»
»Röd!» sa Ruffen.
»Du ewiga Tärld,» sa jag, »ska jag nu bli
röd med! HTilken byst, hvilken byst!»
Jag tittade stelt, förtrifladt på Italiena-
ren, som också blifvit litet röd, nog af an-
strängning. Plötsligt böjde han tillbaka
hufTudet och började skratta, ett skratt,
som rullade ur munnen på honom som de
sötaste pärlor.
»Har du någonsin hört en STensk skratta
på det Tiset, Ruffen,» sa jag, glömsk af allt.
»Som ett barn i solskenet! Men jag kan
inte sitta stilla längre, Ruffen. Jag kan
inte! Jag STäller upp till en ballong! En
ballong, som vindar! Syns inte det heller?»
»Inbillning,» sa Ruffen och lät förargad.
»Inbillning,» sa jag. »Är det liär inbill-
ning, hTad är då Terklighet!»
»Silenzia,» sa artisten. »Tranquillo, sig-
nora ! »
»När man inte kan mer än tTå utländ-
ska ord, så är det så godt hålla inne med
dem med,» sa jag ampert.
Nu arbetade Ti under tystnad en stund
igen, artisten med pinnarna och jag med
att kunna sitta kvar, bwilket endast gick
för sig genom att jag höll händerna spas-
modiskt knutna kring öfre kanten af stol-
sitsen. Jag kände att kring mun låg ett
snedt, stelt, fånigt leende, men jag Tågade
inte röra på läpparna af fruktan att få
fatt i en ändå Tärre grimas. Därtill röd!
Och på det här Tiset skulle jag gå till
eftervärlden! !
»Hvad är klockan, Ruffen?» sa jag till
sist svagt.
»Du har setat presis en kvart nu, hä hä.»
»En kvart !» skrek jag. »Osanning! Minst
— en — tim —■»
I detsamma bokstafligen kastades jag i
luften af hvilken makt vet jag ännu inte!
Ruffen påstår, att jag kastade mig själf.
Men det gjorde jag visst inte ! Den som
gör allt för att sitta stilla, flyger inte i
luften, af sig själf, som en dynamitbomb !
Här föreligger nog någonting djupt och
hemskt, som bara en spiritist kan lösa.
Italienaren gaf mig en blick — O, så mild
och så förebrående! Men så nickade han
godmodigt, tog en liten lerklump, som han
kletade fast i nacken på mig — d. v. s.
på bysten — och så gjorde han hela fot-
ställningen, utan att se på mig en enda gång.
Men sedan höll han upp två fingrar, nic-
kade mot hörnet och sa några bedjande
ord på sitt eget språk.
»Kan han mena,» sa jag matt, »att jag
ska sitta i hela två timmar till!»
»Han menar nog, att allt ska vara fär-
digt inom två minuter, om du bara sitter
stilla!» sa Ruffen.
»Om!!» sa jag, »hvad har jag annat
gjort sedan jag inom dessa väggar kommit.»
Så satte jag mig i hörnet igen, men
kände mig nu så förbi och trött, att huf-
vudet sjönk ned på mig som på en bruten
blomma.
Georg levy’5 unne|viaga5in.
Drottninggatan 53, Stockholm,
Största uryal at Linne-bosättningsartiklar samt Gardiner.
-—-— Utstyrslar förfärdigas pä beställning
å egen atelier etter nyaste modeller.
Order å minst 25 kronor levereras fraktfritt närmaste järnvägs- eller ångbåtssiation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
