Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 23 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I DU N 229
»Skratta—vara — mucke muckeglad ■—!»
sa Italienaren och nickade.
»Karlen kan ju Svenska!» ropade jag.
Men han kunde bara de där orden, som
väl var. Tänk, om han förstått!
Emellertid gjorde han nu sådana små
lustiga språk-försök, att de riktigt piggade
upp humöret på mig igen — som väl menin-
gen var. Fem minuter senare fick jag se
min byst, nyter, fryntlig, lefvande, inte alls
röd eller stel, och med bara två isterhakor!
»Gud ske lof,» sa jag med en suck af
lättnad, »han såg det inte!»
»Charmanta, charmanta!» sa artisten och
tryckte med strålande ögon bysten till sitt
hjärta.
»Han måtte väl aldrig ha blifvit kär i
dig heller,» sa Ruffen förargadt — ja argt!
.Tag ville ocksåbli ’arg’, men jag kunde inte!
Det var för smickrande, för öfverväl-
digande! Kär i mig!
»Du — du !» sa artisten och tryckte mig
än varmare intill sitt bröst.
Jag rodnade, rodnade djupt. Ty vara
hur smickrad, hur öfverväldigad man vill,
så känns det ändå litet underligt, minst
sagdt, att bli duad af en vildt främmande
karl, midt framför sin mans näsa till.
Nu trädde ett halfungt fruntimmer fram
ur en vrå och af henne fick vi höra — på
svensk-fransk rotvälska, att artisten ville
göra två byster — en åt sig, en åt oss,
»efter madame lyckats så utomordentligt
väl.» ’Du’ betydde inte du, utan ’due’, som
är det samma som två.
»Ruffen,» sa jag, »stå emot du, om du
kan. Jag kan inte. Han är för mycket söt ! »
Men Ruffen, han kunde han, och det rik-
tigt ! Kvickare än jag någonsin i mitt lif
sett honom lämna fram pängar, hade han
kastat en tia på bordet och tagit mig under
armen, mig, inte afbilden.
När vi ett par minuter senare lämnade
studion, med bysten slarfvigt inkastad i
en ask, så brådtom hade Ruffen, höjde ar-
tisten händerna mot skyn, som om vi till-
fogat honom den blodigaste orätt. Det sista
jag såg af den intressangta taflan var tian,
som glömd sakta fladdrade ned mot golf-
vet ––––––-!
Ja, det säger jag, att får stora män i
proportion lida för sina jättebyster, så som
jag har lidit för min ’fyratummare’, så
tackar jag Gud, att jag inte är, att jag
aldrig kan bli en storhet, som ska före-
vigas efter metermått ! !
Senare på kvällen:
»Charmanta ! ! Charmanta? ? ? ?»
Jag undrar ändå om inte — — — ! ! !
Hm! ! ! -— — — Nej, naturligtvis inte!!
Bra vackert språk det Italienska emeller-
tid ! !
5?
Raka Yägen.5?
Ett genmäle.
J n:r 24 af Idun förekommer en uppsats * af
y Eva Vigström (Ave), hvilken framställer en
sådan vrångbild af verkliga förhållandet och tyc-
kes andas en sådan afvoghet mot folkskolan,
att den ovillkorligen fordrar ett genmäle. Hvad
* Att Aves uppsats, mot hvilken vi i vissa hän-
seenden äfven ansågo oss böra inlägga vår reser-
vation, skulle föranleda genmälen, voro vi öfver-
tygade om. Flere sådana, i det hela med hvar-
andra öfverensstämmande, hafva äfven ingått. Vi
införa här det först ankomna, ehuru det synes
oss väl skarpt i tonen. Red.
orsak E. V. kan ha att alltid slunga sitt anatema
öfver folkskolan, är nu icke skäl att inlåta sig
på funderingar öfver. Det vet hon väl bäst själf.
Man skulle emellertid kunna be fru V., att, när
hon söker lämna oss måleriska bilder af skånskt
folklif odh skånskt landskap, hon då ville göra
bilden sådan, att den vore igenkännlig för med
förhållandena bekanta personer. Landskapsbilden
i ifrågavarande teckning är nog riktig, men så i
ingen mån folklifsbilden.
Om man vill arbeta för en god sak, bör man
inte därför nedsvärta en institution, som trots
E. V. väL ändock torde komma att fortlefva.
Att lungsoten och andra smittosamma sjukdo-
mar kunna spridas genom många personers ge-
mensamma vistande i samma lokal, torde väl inte
kunna gendrifvas, men att ge folkskolan ensam
skulden för att lungsoten sprides, det är helt
enkelt att handskas lättsinnigt med sanningen.
Rätteligen torde och borde man kunna säga
till fru V.: antingen känner ni inte alls förhållan-
dena i en nntida skånsk folkskola, eller också
talar ni mot bättre vetande för att kunna ut-
gjuta er vrede öfver folkskolan. Den bild af folk-
skolan ni framställer kan möjligen — om man
bortser från dubletterna af naturlära, geografi,
svensk historia och språklära — passa in på en
dylik för 30 à 40 år sedan, hvad själfva skolans
utseende beträffar. Men ingalunda ens då, hvad
beträffar den stora dödligheten, specielt i lung-
sot, bland folkskolans barn eller bland dem, som
nyss utgått därifrån. Själf bar jag varit lärare
i 18 år, men af de öfver 200 barn, som utgått
från min skola, har endast ett dött i lungsot, och
dock var hon — en flicka — behäftad med denna
sjukdom redan under sin skoltid, utan att det,
såvida det kunnat synas, medfört några menliga
följder för kamraterna.
Vore emellertid Aves uppsats annorlundafram-
ställd — gömde sig icke i densamma den hätsk-
het, som städse framlyser i densamma — kunde
man vara henne tacksam för den hjälp, hon ve-
lat lämna mot en fiende, mot hvilken — det
medgifves villigt — kraftiga vapen behöfvas.
Men som det nu är, måste man betacka sig för
dylik hjälp. Ty att det icke blott är tuberkulo-
sen hon vill åt, det märker man ju snart vid
genomläsandet af hennes uppsats.
Hvarför varnar hon annars endast för folksko-
lan? Är det då inte möjligt, att tuberkulosen
kan spridas genom andra undervisningsanstalter?
Hvarför vill hon döma endast folkskolans barn
att åtnöja sig med den undervisning, farmor kan
lämna? Menar hon, att den kan vara god nog
åt den mängd af Sveriges barn, som äro hänvi-
sade att erhålla sitt mått af vetande i landets
folkskolor? Eller menar hon kanske, att i andra
undervisningsanstalter bättre sanitära anordnin-
gar förefinnas; ja, då har hon ju delvis rätt.
Folkskolan har länge behandlats som styfbarn i
jämförelse med andra offentliga undervisnings-
anstalter inom vårt land.’; Fast det hvarken kan
eller bör förnekas, att så väl statsmakterna som
— och detta i synnerhet •— folket, kommunerna,
på senäre tiden gjort storartade och erkännans-
värda ansträngningar för att åstadkomma tids-
enliga folkskolelokaler. Och visserligen är det
sant, att skollärarens arbete är tungt, i hög grad
mödosamt, ja — enligt kända läkares uttalande
— hälsofarligt, då han 5 à 6 timmar dagligen
skall ideligen anstränga sina tal- och andedräkts-
organ, men ändå är lungsoten —• om man undan-
tager personer, som äga hektiska anlag — en
ingalunda vanlig sjukdom bland Sveriges lärare-
kår. Den bild -Ave lämnar af en skola passar
bättre in på ett lasarett eller ett sanatorium för
lungsiktiga. Och ett lasarett eller sanatorium
endast för hopplöst sjuka. Åtminstone om man
tar hänsyn till den stora dödligheten.
Ville Ave verkligen föra vårt folk framåt, är
det detta hon åsyftar med sin uppsats, då borde
den ha sett helt annorlunda ut. De ord hon nu
lagt i den visa farmoderns mun, borde då ha
varit helt andra.
Hon borde då ha låtit farmodern klaga öfver,
att skolorna ännu ofta äro öfverbefolkade, och
uttalat den önskan eller begäran — hon är ju
annars inte så buskablyg, Aves farmor — att
statsmakterna, med allt erkännande af hvad re-
dan gjorts, borde än ytterligare anstränga sig
för att åstadkomma någonting bättre.
Och för öfrigt, hvar finns väl den farmor — i
träskor — som fäller yttranden, tankedigra som
dem Ave lagt i vår farmors mun ? Möjligen, om
farmodern vore Ave, men näppeligen gumman i
torpet.
Att för öfrigt — år 1897 — vilja döma det
uppväxande släktet, folkets, allmogens, skogstor-
parnes barn, att åtnöja sig med den undervisning,
som kunde meddelas dem af en farmor eller
mormor, hvars kunskaper inte sträckte sig läng-
re än till en knagglig innanläsning, att skrifva
dåliga bokstäfver och möjligen en räknefärdig-
het med nakna siffror till hundra eller något
däröfver; ty längre — om ens dit — sträcker
sig i sanning inte far- eller mormödrarnas
kunskap i den samhällsklass, hvarifrån Ave häm
tat sin bild — det vore i sanning obilligt, hjärt-
löst.
De uttröttade skolbarn Ave talar om känna vi
heller inte till; åtminstone inte trötta i Aves
mening. Att ett tankearbete tröttar, det är ju
för hvar och en, som sysslar därmed, ett kändt
fäktum, men omväxling på arbete gör det möjligt
för organismen att hålla ut, att bibehålla sin
spänstighet; och det är också omväxling vi sträf-
va efter i skolan.
Sång, gymnastik, slöjd, fria lekar, omväxlande
med det mera fordrande tankearbetet, motverka
den öfveransträngning och förslappning, hvaröf-
ver Ave klagar. Hvad nu beträffar läxläsningen,
vore det visserligen ett önskemål, att denna in-
skränktes mera, än hvad af vederbörande myn-
digheter ännu medgifves. Men att påstå, att
undervisningen skulle bättre handhafvas af en
obildad, okunnig farmoder utan hvarje särskild
utbildning än af en pedagogiskt bildad lärare, är
ju minst sagdt löjligt. Hur pass stort intresse
föräldrar — och far- och morföräldrarnes intresse
torde inte vara större •— ha för sina barns un-
dervisning, därom ha vi lärare dagligen tillfälle
bilda oss en erfarenhet.
Hvem är det, som oftast — jag säger natur-
ligtvis inte alltid — får lära barnen lite ordning
och sn3’gghet, när föräldrarne brista i sina plik-
ter, om inte just skolan. Har inte Ave under
sina vandringar lagt märke till, att allmogens,
stat- och skogstorparnes barn, ofta icke, in:
de börjat skolan, ha begrepp ens om att hälsa,
därför att ingen har påmint dem därom, men
att de efter att ha varit i skolan endast en eller
annan vecka ha lärt åtminstone denna enkla
konst. När barnen vid 6 à 7 års ålder komma
i skolan, är det ingalunda ovanligt, att de icke
kännå ens sin egen ålder. Jag anför detta som
ett bevis på föräldrarnes intresse för barnens
utveckling just inom den klass, hvarifrån Ave
hämtat sin bild.
Oftast är det väl — det medgifves — inte
bristande intresse, utan bristande tid, som är or-
saken. Föräldrarne hafva båda sin tid så upp-
tagen, att ingen blir öfver att syssla med barnen.
För att nu inte längre taga tidningens utrymme
och dess läsares uppmärksamhet i anspråk vill
jag sluta med att uppmana Ave, att hon nästa
gång hon vill gå »raka vägen» till ett mål, hon
då också verkligen gör detta och inte för att
hinna målet tager sig före att som nu gå om-
vägen att nedsvärta folkskolan ; det händer näm-
ligen då lätt, att hon förirrar sig och icke hin-
ner fram till målet, som inte hade varit så svårt
att nå, om hon verkligen, som hon bort, gått
»raka vägen».
t Skånsk folkskollärare.
6n tre/lig sommarhatt
Jör — 14 öre.
I en fröhandel köpes en bastfläta för 25 öre
och i en järnbod för 5 öre s. k. koppartråd, något
gröfre än en vanlig hårnål. En bastfläta räcker
till 2 t. o. m. till 3 hattar.
Flätan upplöses, och basten upphängés vid
knuten på en vägg. Tio långa jämntjocka trådar
urdragas och ’ läggas bredvid hvarandra. Den
10:de skiljes från de öfriga och knytes med en
vanlig knut omkring midten af dessa. Trådarna
fästas i detta omtag vid en sydyna eller dylikt.
Den tråd, med hvilken man knutit, fästes nu vid
den knytande själf, t. ex. därigenom att en hatt-
nål fästes vid bröstet och de båda ändarne viras
om densamma, så att de sitta spända. En ny tråd
tages och knytes om de båda på följande sätt. Trå-
den lägges vinkelrät under de båda andra. Man
håller med en hand i hvar ände af tråden, lägger
sedan den vänstra änden under och den högra
öfver trådarna, så att de skära hvarandra. Den
öfverliggande änden slås om den undre, och
knuten tilldrages, så att den bildas så nära mid-
ten af tråden som möjligt. Knuten skjutes sedan
upp tätt intill det första omtaget. Därefter fattar
man åter de båda ändarne, lägger nu den högra
under och den vänstra öfver. Den vänstra slås
om den högra, och knuten tilldrages och upp-
° PS
la A4
cd ia
’S "ß
V2
IP :c3
I*« ttf)
Q)
h
O
HP
h
o
il
£ I
o
A4
c« M
tîû
°c3 ^
s £
P
0
PS
n
0)
ft
01
ti
»
H
ü
«Î
£
W
O
m
rt
a
ei
eS
is.
m
«
a
a
**
u
u
e
fe
t*
H
m
Ü
U
:0
-P>
Ö
cö
J-f
o
>
<13
eö
O
rd
bn
ö
o
w
CO
cö
«
‘t- «1=
■2 w ,>
S 03 4-
Eç= =
:cs -ä=
^ g u
© cs
0)
m
84
<
o
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joli. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
