Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 30 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 î DÜ H 237
från prinsessan Ingeborgs
hembygd.
Intryek från en fotvandring
genom flordsjælland.
Upptecknade för »Idun» af A. Roth.
II. Hornbæk.
Îôr 12 à 14 år sedan var Hornbæk endast ett
’ fiskläge. På de smala, oregelbundna gatorna
med den alnsdjupa, fina sanden gingo endast
fiskarena, deras hustrur och barn; husen hade ej
fått verandor, man såg ej brokiga, ljusa toaletter,
såg ej bicyklar och droskor. Det var först några
unga konstnärer, som funno vägen hit. Holger
Drachmann och hans syster fru Erna Juel Han-
sen samt målaren Kröyer voro bland de första.
Drachmann besjöng också härifrån det älskade
hafvet. Detta haf, som han gifvit oss med in i
våra lugna rum med hela dess tjusning och om-
bytlighet. I hans dikter brusar och skummar
det som vid Hornbæks strand, vi se de glittran-
de sollysta böljorna, de högt gående oroliga vågor-
na. Och Kröyer gaf oss fiskarena — solbrända
och härdade, med den kloka betänksamma
blicken i ögat. De hafva varit ute i många
väder och hafva fått känna på både ondt och
godt dessa, som sitta vid »Stoleken i Hornbæk».
Det är också detta fiskläge, som fru Erna Juel
Hansen beskrifvit i sin roman Thérèse Kierulf.
Härigenom bief Hornbæk kändt i Köpenhamn
och år efter år kommo allt flera för att njuta
af den friska luften, som blåser in från Katte-
gat, för att bada de salta hälsosamma baden,
för att njuta af Plantagens skugga och lugn.
Snart var hvarje större fiskarkoja under somma-
ren befolkad af landhungriga köpenhamnare och
det uppstod pensionater, hvaraf nu finnas flera;
till den gamla »Kroen» byggdes en matsal och
en glasveranda, nya villor växte upp och de
fylldes alla. I fjol fick man ett badhus och
gästernas antal påstods vara öfver 1500 under
den egentliga badsäsongen (15 juli — 1 sept).
Hornbæk är således ryckt ur sin lugna tillvaro,
men kommer man som vi i början af juni, mär-
ker man ej mycket däraf. Strömmen har ej
ännu infunnit sig och befolkningen är sig lik.
Strandbon här har samma sega hållande på
gamla sedvänjor och bruk som slättbon i Skåne,
och det bekommer honom intet att se hela denna
skara eleganta hufvudstadsbor — han tar intet
intryck däraf. Sommargästerna, de lefva sitt lif,
och befolkningen lefver sitt på alldeles.samma
sätt, som de gjorde det för 50 år tillbaka.
På Kroen äter man alldeles förträffligt vid
en utmärkt table d’hôte. Här åto vi middag.
Ännu stod det stora hästskobordet ganska tomt,
där voro endast några få, som redan haft tid
att draga sig från hufvudstadsbullret. Utanför
var en trädgård — af sand! Några buskar och
träd hade fått fast rot och gåfvo en behaglig
skugga, men rabatterna på den dåliga gräspla-
nen voro af den rena, hvita hafssanden, och jag
såg med medlidande på de stackars plantorna,
som voro satta där. På eftermiddagen gjorde
vi en promenad längs hafstranden — denna långa
sandstrand, som följer hela Europas västkust
och som under namn af La plage är så mon-
dain vid de belgiska och franska badorterna,
men som man föga aktar på i Skåne och Dan-
mark. Den lägsta delen sköljes alltid af vågor-
na, så att den ständigt är fuktig; här var lättast
att gå. Jag var alldeles hänryckt öfver denna
fina sand, som rann genom fingrarna, när man
tog den i handen. Den var så mjuk och hvit,
man frestades att gå barfota och låta foten sjunka
djupt ned i den. Stranden var betäckt af tång,
musselskal och snäckor, af hvilka många för
mig ovanliga. På vågornas territorium — om jag
så får kalla ebb- och flodområdet — växer natur-
ligtvis intet, men på kanten ofvanför växer
marhalmen, denna växtlighetens sista utpost.
Sträf är den som kiselsanden, af hvilken den
hämtar sin näring. Storväxt och kraftigt står
det, detta märkvärdiga gräs, som tycks lefva af
den finmalda stenen. Längre upp på stranden
äro planteringarna. Det är egendomligt att se
de furor, som stå närmast stranden. De äro
låga som buskar och ofta af den märkvärdigaste
form ; somliga stammar äro liksom knutna i en
ögla, andra hafva S-form — alla hafva tjocka
stammar och grenarna ut mot marken, de hafva
ej kunnat växa högt som sina lika gamla bröder
längre bort. De ha ju tagit emot stormarnas
första grufliga slag, ja, det salta vattnet har nog
mer än en gång gått upp mot deras rötter, och
de ha böjt sig för stormen, krupit längs marken
och så bildat skydd för dem som stå högre upp.
Dessa växa raka och stolta. Vi gingo på Molen,
hamnen där fiskarbåtarna lägga in. Vi sågo
näten hänga uppspetade på sina stakar. Slutligen
kommo vi till det nya badhuset; det är ej stor-
artadt, men snyggt och bekvämt. Vattnet luktar
så salt och friskt och från simbassängen bar man
den härligaste utsikt af hafvet och på andra
sidan den svenska kusten. Man serKulla-Gunnars-
torp i sin park, Vikens lilla täcka fiskläge,
Höganäs med sina fabriksskorstenar m. m. och
längst borta reser sig Kullen i en blånande
dager. Detta haf befares ständigt af alla slags
båtar och jag räknade ej mindre än 50 segel på
en gång. Det var en praktfull anblick, som jag
aldrig glömmer.
Vi tyckte, att vi fått nya krafter af det sköna
badet, och lade oss nu helt »europeiskt» rak långa
i sanden och sågo och sågo. Vi ville ej lämna
detta ställe; vi kunde ej se oss mätta på dessa
blåa oroliga böljor, ej slita oss från vågskvalpet,
som sjöng den ljufvaste melodi: en sång om oro
och lugn, om evig omväxling och evigt enahanda.
Långa, långa vågor kommo, stötte mot stranden
och kastades tillbaka för att uppslukas af andra,
Jag tänkte på Bergsöes dikt :
»Bölja mot kust, hvar kommer du från,.
hvar är din urbild, säg hvar är din källa,
säg, när du klagar hvem suckarne gälla?
Bölja mot kust.»
Och så hvilade vi präktigt efter promenaden
här i den varma sanden. Vi hade sett mycket
nytt i dag, gjort bekantskap med Sundet, med
Helsingör, med Kattegat och Hornbæk och hade
ej blifvit besvikna. Vi hade sett ett nytt land
lika olikt Smålands allvarliga bergsbygd som
Blekinges täcka skärgård och norra Skånes om-
växlande skogsbygd. Vårt inre hade vidgats,
blifvit klarare och ljusare af de nya skönhets-
intrycken. Vi lågo där, tills kvällen kom och vi
sågo fyrarne tändas. De två fyrar, som visa
seglaren vägen in i Öresund: Kullens fyr och
fyren på Kakkehoved. De blinkade så vänligt de
båda fredliga stjärnorna, de togo godnatt af de
trötta vandrarne, som ändtligen måste begifva
sig till sitt härberge för att sofva ut och hämta
krafter till en ny dag med nya intryck.
–––- *–––-
Kvinnorna på utställningen.
X.
I konsthallen,
(Forts.)
voriges hufvudstad har visserligen någon
~J gång förr haft exposition af utländska
mästares arbeten, men aldrig i sådan omfatt-
ning och en så värderik som den, hvilken nu
vid vår stora konst- och industriutställning
bländar våra ögon. Att så framstående konst-
närer med europeiskt rykte som en Bonnat,
en Bouguereau, en Détaillé och en Watts, den
senare Englands nu lefvande största färgkonst-
när, låta sig representeras med några präk-
tiga dukar, därför hafva vi sannerligen icke
oss själfva att tacka. Förtjänsten däraf till-
kommer helt och hållet prins Eugen, den älsk-
värde furstlige konstnären, som under sin ut-
rikesresa i fjor lyckades intressera de förnä-
ma storheterna inom konsten för. vår utställ-
ning och förmå dem att frångå sin vanliga
stolta isolering.
Låtom oss nu, ärade läsarinnor, efter att
först ha tagit i betraktande det bästa af hvad
den skandinaviska konsten frambragt, också
beundra det främsta af hvad den internatio-
nella utställningen har att bjuda på.
I den engelska salen finna vi sålunda flere
dukar, hvilka specielt böra fästa vår uppmärk-
samhet för den mästerliga teckningen och icke
minst för den praktfulla färgen, i hvilken egen-
skap man lätt spårar en släktskap med den
gamla nederländska och italienska skolan. So
blott på denna Sir Edvard Burne-Jones stora I
tafla »Lucifers fall», hvilket tankedjup i upp-
fattning, hvilken rik fantasi i utförandet och
hvilken harmonisk färgbehandling. Konstnären
har ej kunnat beräkna att få sälja sin tafla
hos oss, ty priset, 2,000 doll, är väl högt äf-
ven för våra rikaste mecenater, men vi få
beundra mästerverket gratis, och det är vac-
kert så1
A. Forbes »På väg från Stenbrottet», Wil-
liam Orchardsons »Master Baby» och John
Laverys »Dam i brunt» gifva oss goda prof
på allvaret och den säkra penselföringen i den
engelska målarekonsten. Främst bland alla står
dock den gamle mästaren G. F. Watts, Eng-
lands förnämste porträttmålare, hvars verk pry-
da väggarna i Kensingtons-museet i London,
och hvilken, trots sina 79 år, ännu förmår att
med ungdomlig säkerhet föra penseln. Mästa-
ren röjes i de här exponerade porträtten af
»Miss Violet Lindsay, markisinna af. Grand-
by», af »Lady Somers» och af »Sir Edvard
Burne-Jones». Man är ju oförmög«n att dö-
ma om porträttlikheten, men det är själ och
lefvande lif i återgifvandet — det ser man.
Äfven hans »Evas skapelse», med devisen:
»Och morgonstjärnor sjöngo och alla änglar
jublade af glädje», är ett praktstycke af djup
och gripande effekt.
Gå vî öfver till de franska konstnärerna,
så stanna vi ovillkorligt i stum beundran fram-
för Adolphe Bouguereaus praktfulla stora tafla
»Pärlan». En skönare kvinnofigur må vi er-
känna att vi sällan, om någonsin, skådat i
färger, måhända i antikens marmor. Se blott
dessa rena linier, dessa oskuldsfulla lemmar
och den skära kyskhet som hvilar öfver an-
siktsdragen. Skön är denna kvinna, så att
man blir betagen och detta af sina bästa käns-
lor. Man ser, att man har en stor mästare
framför sig, en af idealets banérförare. Han
är representerad af endast denna tafla, men
det är också en äkta pärla.
En annan framstående fransk målare är
Puvis de Chavannes, hvilken hemma åtnjuter
stort anseende. Det är »Den förlorade sonen»
han här hitsändt, och det är ett ämne som
icke behöfver vidare utläggning. Taflan är rea-
listisk, men af gripande verkan, enkel, men
talar sanningens osminkade språk och manar
till eftertanke.
Leon Bonnat är en af samtidens störste
konstnärer. Som våra läsarinnor måhända känna,
begagnade sig prins Eugen under sin vistelse i
Paris för några år sedan af hans utmärkta led-
ning. Bonnat har hitsändt en tafla som bör vara
honom särdeles kär, nämligen porträttet af hans
egen mor. Se blott på dessa gamla ögon, som
blicka med så oändlig kärlek fram där ur den
mörka ramen. Det är moderskärlek, känd och
förstådd, och man ser tydligt den sonliga, var-
ma känsla, som under verkets fullbordande in-
spirerat konstnären och fört hans säkra och
eleganta pensel.
Ett annat porträtt af Alex Dumas fils tyc-
kes icke vara riktigt fullbordadt, men äfven
det röjer den store mästaren.
Man hade hyst ett hopp att så få se nå-
gra af Edouard Détaillé’s präktiga bataljmål-
ningar, men man fick nöja sig med hans duk-
tigt målade »Trumpetare» från den förste Na-
poleons dagar. Något är bättre än intet, isyn-
nerhet när detta »något» är ett litet mäster-
stycke för sig.
Albert Besnard utställer tvänne charmant
målade kvinnoporträtt, hvaraf det ena är en
ytterst förnäm och karaktäristisk bild af än-
kegrefvinnan v. Essen, född Gyldenstolpe.
Till sist, bland de mer anmärkningsvärda,
ha vi Dagnan-Bouveret, hvilken utställer ett
Bland nu befintliga Gacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
