Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 30 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 IDUN 1897
förtjusande barnporträtt, troligen af ett af den
kände damfourniseurens Worth i Paris, hvil-
ken taflan tillhör.
Af de tyska konstnärerna är det måhända
fä som fullt tilltala värt konstsinne. Den o-
jämförligt främste målaren här är den gamle
bayraren Franz von Lenbach, som är en konst-
när af den gamla gedigna skolan, och hvilken
i sitt målningssätt och sin färgbehandling starkt
påminner om de flamländska målarna. Se blott
på detta ståtliga porträtt af den åldrige furst
Bismarck, där han står i den mörka ryttarkap-
pan med hjälmen på hufvudet öfver de bu-
skiga ögonbrynen. Det är en öfverdådig kraft
i såväl gestalten som ock i målningssättet.
En stor oeh mycket grann tafla, som ådra-
ger sig en viss uppmärksamhet, är A. von
Werners »Tyske kejsaren lyckönskar Moltke
på hans 90-åriga födelsedag», men något högre
konstvärde har den icke. Det är en porträtt-
tafla med en massa lysande uniformer, band
och stjärnor, en uppvisning efter ceremonimä-
starens upprop, men för öfrigt säger den in-
genting. Det är blott en dekoration för en
tom vägg i en stor slottssal och därmed punkt.
Af de belgiska målarne ber jag att få på-
peka Emile Wauters stora och briljanta por-
trätt af Madame Somzée och hennes halfvux-
ne son, den senare till häst. Isynnerhet är
madame Somzées toalett beundransvärdt väl
utförd i alla detaljer.
Af de här representerade ryska målarne står
ovedersägligen Elie Repin främst. Hans stora
tafla »Saporogiska kosacker, skrifvande ett groft
svar på en skrifvelse från sultanen» är af
dråplig verkan. Se blott på dessa vilda säl-
lar! Hvilken fröjd afspeglar sig icke i deras
upphetsade anleten öfver att så här på veder-
börligt afstånd få utslunga en massa otidig-
heter mot den hatade turken. Det är lif och
lust och karaktär i denna målning. Tecknin-
gen är gjord med mästarhand och hvilken färg
sedan ! Den är helt enkelt briljant.
De öfriga främmande konstnärerna, de span-
ska och italienska, försvara väl sina platser,
om de äfven icke kunna jämföras med de
franska och engelska. Iduns läsarinnor böra
dock ej försumma att göra deras bekantskap,
ty det förtjäna de. Hvarje land och folk
har sin särskilda smakriktning och sitt sätt
att sé tingen.
Om vi nu till sist, ärade läsarinnor, skulle
företaga en hastig vandring genom skulpturaf-
delningen. I själfva centrum af konsthallen
är en rund sal, där hufvudmassan af skulp-
turverk äro uppställda, omgifna såsom sig bör,
af fagra blomplanteringar och rabatter. Dess-
utom äro här och hvar i målningssalarna äf-
ven åtskilliga skulpturarbeten placerade.
Bland våra svenska hildhuggare intager otvif-
velaktigt den aflidne Per Hasselberg främsta
rummet. Hans härliga och formsköna » Snökloc-
kan» höjer sina fina lemmar i salens midt och
hans, af grekisk renhet adlade »Näckrosen»
hvilar i plastisk mjukhet nära intill. Vackrare
konstverk i marmor ha vi icke skådat i Sverige
sedan Sergels och Byströms dagar. John Börje-
son framvisar sina bästa arbeten, hvaribland
hans »Bröderna», statygrupp i brons, är af
stor skönhet. Fru Agnes Kjellberg-Frumerie
har här en förtjusande grupp »Amor och Hy-
men », en karaktäristisk byst af Aug. Strind-
berg samt en vacker vas med en luftig älfdans.
Teodor Lundberg har många förträffliga arbe-
ten, hvaribland särskildt böra nämnas hans »Sorg»
och hans »Vågen och stranden», den senare
nyss inköpt af vår konstälskande monark för
att införlifvas med dennes enskilda samlingar.
Hvad säga ni, mina damer, om denna Ida
Mattsons förtjusande statyett i marmor? Konst-
närinnan kallar den »Mamma». Är den icke
innerligt söt!? Se hur det lilla barnet sträc-
ker ut armarna, öppnar läpparna, liksom för
att framjollra det käraste, första och mest lätt-
lärda ord i världen. Det är i sanning ett
älskligt arbete och som väcker stor uppmärk-
samhet.
Af danska skulptörer fästa vi oss särskildt
vid A. W. Saabys »Susanna inför rådet» och
V. Bissens »Atalanta öfvervunnen i kapplöp-
ningen med Hippomenes». Bissen anses ju
som vårt grannlands främste konstnär på skulp-
turens område. Äfven Carl Johan Bonnesens
»Från hunnernas tid» tilldrager sig en berät-
tigad uppmärksamhet.
Hvad som alldeles särskildt bör intressera
damerna, är denna rikhaltiga samling af fran-
ska och äfven svenska skulpterade prydnader,
hvilkas läckra former och sköna färger smeka
det konstälskande ögat. Och det är små konst-
verk. Det är sådana kända franska artister
som en Albert Dammouse, en Auguste Dela-
herche oeh en Erneste Leveillé, som här räckt
konstindustrien handen och lånat den sina emi-
nenta talanger, för att åstadkomma något hel-
gjutet godt. Se blott på dessa vaser, med
emaljering och de finaste målningar, se på
denna magnifika fruktskål, på dessa fat och
jardinièrer i rosa, färgad kristall med emalje-
rade orchidéer, på dessa charmanta vinkannor
i renaste grekiska stil och erkänn, att allt
detta är sann och stor konst och värdt vår be-
undran.
Af våra svenskar är det egentligen Alf
Vallander, som med framgång kastat sig på
denna konstart och exponerar en stor massa
konstverk i keramik. Man må ingalunda in-
billa sig, att detta är godtköpsarbete. Ähnej,
de ställa sig ganska högt i pris, från 800 francs
ned till 80 och 50 francs. De äro konstverk
och äro värda att betraktas såsom sådana.
Vi sluta nu vår vandring genom konsthallen,
och vi kunna ju komma öfverens om, att den
varit både nöjsam och lärorik. Milda harmo-
niska färger och mjuka rena linier inverka
alltid välgörande på sinDet och skärpa icke så
litet blicken för skönheten i naturen därute
och lifvet i det bullrande världsvimlet omkring
oss. Låtom oss gå om och om igen, genom
årets storartade konstutställning. ’ Det hafva vi
godt af och ännu är långt kvar på sommaren.
Adolf Hellander
––––-*––––-
Några ord om sympati.
Af Hetty Wing.
, varför beundrar hvarje man så mycket fru
-f V Blank?» hördes en gång en flicka fråga.
»Hon har varit gift två gånger — och hon hade
en mängd anbud — och jag har aldrig träffat en
man, som inte ansett henne fullkomlig. Och
dock kan hon snarare kallas ful än vacker; hon
är hvarken kvick eller rolig, är inte särdeles
liflig och har ingen egentlig stil på sig. Hvad
kan skälet vara? Det synes mig som trolleri.»
— Och mannen, hon vände sig till, svarade:
»Det är ett mycket enkelt trolleri. Hennes makts
hemlighet ligger i, att hon har så mycken sym-
pati för andra.»
En i sanning ganska enkel egenskap. Och dock,
hur verkligt sällsynt! I de flesta fall äro män-
niskorna så upptagna af sig själfva och sitt eget,
att de ha hvarken tanke eller intresse att offra
på andra. Och ändock är hela mänskligheten i
så stort behof af sympati.
Männen besitta så sällan den:oa egenskap själf-
va, att det är antagligen därför, de ha en riktig
törst efter att finna den hos kvinnan. De göra
allt för att vinna den, och en gång funnen, taga
de den så oupphörligt i anspråk, att den, såvida
dess källa ej är riktigt djup och äkta, snart skulle
sina. De föredraga den sympatiska kvinnan
framför skönheten och den rikt begåfvade, ja
ofta äfven framför den, som kan gifva dem soci-
al framgång. Och om vi fråga dem, skola de
uppriktigt svara er, att den egenskap hos kvin-
nan, som mest fängslar mannen och håller hans
kärlek kvar, är hennes sympati.
Först och sist älskar mannen att tala om
sig själf. Der är eget, huru detta enda ämne
aldrig blir uttömdt eller innehållslöst, då däre-
mot alla andra snart trötta och upphöra att be-
haga. Nej, om sig och sina egna intressen skulle
mannen kunna tala från nu och till domedagen
och fortsätta äfven in i evigheten, om tillfälle
gåfvos honom. Men för att tala, så måste man ha
en åhörare, eljes blir det tråkigt i längden, och
denne åhörare måste visa intresse, eljes blir
man irriterad. Då en åhörare blifvit funnen,
som är lika ifrig att höra allt, hvad som säges
henne, som han är att utgjuta sig, då hon glä-
der sig öfver hans framgångar och triumfer och
sörjer öfver hans motgångar, då har han det för-
ståndet att erkänna, att hans lycka är enaståen-
de, och han klänger sig så fast vid en sympati-
serande kvinna som ostronträdet vid klippan.
Sympatien består inte endast i att höra på
utan att afbryta, att le, då du 1er, att beklaga, då
du gråter, utan med den menas ett beräknande
af ens lynne och sinnesstämning, med ett ord ett
fullständigt förstående allt igenom. Hos den
sant sympatiserande kvinnan har himlen nedlagt
den underbara gåfva, som kallas takt. Hon för-
står din karaktär och undviker allt, som kan
på något sätt rubba din jämnvikt; hon vet, när
hon bör tala eller tiga, uppmuntra eller be-
klaga. Hon kan gifva dig ett bättre omdöme
om dig själf, än du någonsin kunde komma ut
med på egen hand, och detta utan det minsta
smicker eller falskhet. Hon kommer dig att
känna genom en slags omedveten instinkt, att
det måste finnas något hos dig, som är värdt
hennes stora intresse för dig; men hon
låter dig aldrig komma på det klara med, att
hon har samma milda, vänliga intresse äfven för
den öfriga mänskligheten.
Folk förundrar sig öfver att vackra flickor ofta
få gå ogifta och komma på den föga afundade
»öfverblifna kartan». Jag svarar, att af nittionio
fall på hundra är orsaken härtill deras brist
på behag. Ingenting kan ersätta detta.
Säkert är, att mången sympatiskkvinna har den-
na gåfva från födelsen. Hon har vanligen från
vaggan blifvit begåfvad med ett ömt hjärta och
en fullkomlige osjälfvisk natur. Men hvarje flicka
kan förvärfva sympatiens gåfva, om hon föresät-
ter sig det; och hemligheten är i sig själf myc-
ket enkel, ehuru den ej är lätt att utöfva. Hon
måste lära att ställa sig själf fullkomligt i bak-
grunden, t. o. m. i sina egna tankar, och hon
måste älska sin nästa mer än sig själf. Detta
är en läxa, som ofta läres blott genom smärta
och tårar; men en gång lärd, är den hennes för
alltid. Hvad under, att sympatien är den mest till-
dragande egenskap en kvinnakan besitta, och att en
sympatisk kvinna äger sitt köns största behag?
De egenskaper, som göra henne till detta, äro
framsprungna ur de vackraste karaktärsdrag, en
stackars mänsklig natur någonsin kan besitta och
i dem ingår något af det gudomliga.
–––- *–––-
Från Iduns läsekrets.
»Gif dem ett rum!»
I nummer 28 af Idun förekommer en artikel
»Gif dem ett hem», som är beaktansvärd, men
få vi härmed påpeka för eder en annan, därmed
sammanhängande fråga, i hopp att ni tager den
under debatt, ej en, utan flere gånger, om det
skall hafva åsyftad verkan. I städerna och sär-
skildt i Stockholm bygges det ena palatset efter
■ det andra med praktrum, men för barnen och
särskildt tjänarinnorna tänkes ej vidare, utan få de
de sämsta och mörkaste rummen, då de förra
borde hafva de luftigaste och soligaste. De
senare få vanligen intet eget rum, utan en ge-
nomgångsskrubb, helt och hållet mörk eller nästan
mörk, där de ej kunna vistas annat än nattetid
eller hafva en stund för sig själfva.
Huru olämpligt, minst sagdt, detta är, torde ej
behöfva påpekas för tänkande, om sina tjänande
systrar måna husbondfolk, men icke dess mindre
är det så, ty det har blifvit en följd af lyx, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
