Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 30 juli 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189? IDUN
den ej bör vara, samt tanklösa, själfviska bygg-
herrars och byggmästares åtgöranden. En änd-
ring härutinnan borde vara ett värdigt mål att
sträfva för, och i hopp ni beaktar saken, tecknar
högaktningsfullt
Ui* notisboken.
Det blifvande unga furstehemmet. Prin-
sarnes palais vid Gustaf Adolfs torg undergår
nu som bäst en omfattande restaurering, och
prinsarne Carls och Eugens komfortabla ung-
karlsvåning två trappor upp har blifvit fullstän-
digt utrymd; möbler och mattor ha utflyttats,
och i rummen har en hel här af snickare, tapet-
serare och dekoratörer ryckt in. Det är i denna
våning, tillökad med några rum åt såväl högra
som vänstra sidan, som prins Carl och hans
unga brud skola résidera.
Det unga paret skall komma att förfoga öfver
18 à 19 rum. De vackraste bland dessa vetta
åt Gustaf Adolfs torg. Här märker man bl. a.
en större och en mindre salong. Innanför den
större salongen är matsalen belägen. Prinses-
sans toalettrum vetter inåt palatsets,gård, me-
dan hennes skrifrum är beläget bortom den min-
dre salongen utåt Gustaf Adolfs torg.
Prins Eugen har velat ägna sin talang åt att
smycka sin broders och hans gemåls hem och
har därför uppgjort plan för dekoreringen af åt-
skilliga bland rummen, hvarjämte han utfört rit-
ningarna till en del af möbleringen.
Prins Eugen själf skall taga sin bostad i den
rad af rum, som vetter mot Strömmen, och där
utställningens förvaltningsutskott på sin tid hade
sina arbetslokaler.
–––– *:––– -
Pliktens väg.
Novell för Idun af AU.
(Forts.)
a, men de som icke hafva någon att älska, de
som blifva besvikna och lefva ensamma och
tröstlösa, hvad ha de till ersättning? Åh, hur
jag ryser vid tanken på en sådan ödslig till-
varo.
— Kära Sigrid, det finnes någonting som kallas
pliktens väg; mången har frivilligt offrat sin
jordiska lycka för att gå den vägen: Den blir
nog tung och svår mången gång, den vandringen,
dock för den lycka med sig till sist, och må-
hända är det också den, som gifver oss det
bästa svaret, hvarför vi lefva,
Sigrid svarade icke. Hennes blickar hade sänkts
mot jorden, de följde nu en liten myra, som så
ifrigt drog på ett strå, längre än hon själf.
Magnus böjde sig fram emot sin barndoms-
väninna.
— Säg fnig, Sigrid, hur kommer det till
att du är så sorgsen i dag? Vet du, du är
för mycket ensam och du går här i skogen
och grubblar. Just nu borde du dock vara så
lycklig.
— Ja, Magnus, jag är så gränslöst lycklig! —
Men ändå...
Ack, den där lilla taggen, hvarför skulle hon
så ofta känna hur den stack på nytt!
Hon suckade djupt och båda sutto tysta en
stund.
Magnus var den som först talade.
— Vet du, Sigrid, du borde bjuda någon vänin-
na ut till dig. Du behöfver någon, som kan
känna och tänka som du, och som du riktigt
kan anförtro dig åt.
— Kanske! — svarade Sigrid och såg helt
tankfull ut.
— Nog har du väl någon väninna, som bor i
staden öfver sommaren, och som skulle vara
glad att få komma ut på landet en tid.
Sigrid blickade hastigt upp emot Magnus och
hon kunde icke låta bli att småle. Magnus såg
åt annat håll och det var märkvärdigt, hvad han
var röd öfver hela ansiktet.
—• Ja, svarade Sigrid, och hennes vemodiga
sinnesstämning var med ens liksom bortblåst,
och hon såg helt skälmaktig ut — jag har just
tänktopå Gunilla Lundman, hon skulle nog...
— Åh, Sigrid, det kan väl icke vara ditt all-
var! — utbrast Magnus i en ton af verklig för-
skräckelse.
— Och hvarför icke det? — sporde Sigrid,
men hon måste hålla handen för munnen, för
att Magnus icke skulle märka det skalkaktiga
leendet.
— För att.... nej, vet du, hon är omöjlig !
— Jaså, tycker du det? Ja, jag kan då lika
gärna bjuda Anna Falkengren.
— Nej, men Sigrid, det är rysligt!
— Käre Magnus, det är ju du själf, som tycker
att jag borde bjuda någon, men kanske du också
bestämt hvem det skall vara. I så fall får du
säga mig hennes namn, ty jag kan naturligtvis
icke gissa det.
— J-rhjo, Sigrid, nog kan du det, nog vet du hvil-
ken af dina väninnor, som för mig betyder mer
än allt annat på jorden.
Magnus vände sig emot Sigrid med ett bön-
fallande uttryck, och han fortsatte ifrigt:
— Nog vet du, att det är Klara Malm som
jag älskar. Jag tror också och hoppas så inner-
ligt, att mina känslor äro besvarade. Jag har
dock icke vågat tala ännu, emedan framtiden
varit så oviss, men nu, Sigrid, nu har allt ljus-
nat för mig, nu kan äfven jag tänka på att hem-
föra en brud till våren och därför ... O, hur
jag älskar henne, hur jag trängtar efter att få
sluta henne till mitt bröst för att i ljufva sotn-
mardagar få säga henne allt, allt hvad jag göm-
mer här. — Han lade handen på sitt hjärta. —
Ack, Sigrid, bjud henne ut till dig, du som är
både min och hennes käraste väninna.
Sigrid blickade med undran in i det upprörda
ansiktet bredvid sitt eget. En sådan glöd, en
sådan öfvertygelse i hans ord. Så hade icke
Isidor talat. Nej, Isidor bar en hemlighet i sitt
hjärta; det var därför som han icke gaf sig så
helt och fullt åt henne, som Magnus skulle gifva
sig åt Klara. ,
Sigrid suckade och åter kände hon, hur den
stygga taggen borrade sig in i hennes bröst.
— Ja, Magnus, — svarade hon efter en liten
stunds tystnad — jag skall bjuda Klara Malm
till mig.
— O, tack, käraste Sigrid!
Han fattade hennes hand och tryckte den
med värme.
— Vill du lofva mig en sak, Magnus?
•ij-ter följde Sigrids drömmande ögon de små
hvita molnen däruppe.
— Hvad då? — frågade Magnus och betrak-
tade henne med undran.
— Svara mig först på en fråga. Säg mig, fin-
nes det i ditt lif något minne, någon liten episod
kanhända, som du icke skulle kunna anförtro åt
din blifvande brud?
— Det var då en riktig samvetsfråga! Men
nej» jag vet ingenting, Det beror då också på
hur man tar det, förstås ; nog finnes det i hvarje
människohjärta någon liten smygvrå, onda tankar
som kommit och farit, frestelser som lockat, fas t
de borde ingifvit afsky, och sådana synder ha
vi nog alla att tillstå, men tro mig, Sigrid, med
afsikt eller vett och vilja har jag aldrig begått
en handling, som jag skulle behöfva blygas att
tillstå, allra minst för den som i onda och goda
dagar skall gå vid min sida genom lifvet.
Sigrids hufvud sjönk ned emot hennes händer.
Magnus betraktade henne med oroligt forskande
blickar och fortsatte :
— Säg, hvad var det för ett löfte du. ville ha
af mig?
— Jo, Magnus, jag ville blott be dig om en
sak, om det finnes någonting, som du vill dölja
för den, som håller dig kär, gör det då så, att
hon icke anar din hemlighet till hälften, ty ser
du, det känns som en droppe malört i lyckans
bägare.
Sigrid reste sig hastigt och Magnus likaså
Han hade med ens förstått, hvarför barndoms
vännen ibland, midt under sin stormande lycka
helt hastigt betogs af svårmod och sorgliga
aningar.
ij! *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
