Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 6 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I D U N 243
sitt arbete hänvisad till sin af ålder utsta-
kade »inskränkta» sfär, utan äger tvärtom
den dag, som i dag är, att gå in på områ-
den, förr uteslutande förbehållna mannen.
Det är hennes, obetingeliga rätt att så göra,
ty på platser af sistnämnda slag har hon
i de allra flesta fall visat sig plikttrogen,
nitisk och dugande, på hvilken bana hon än
blifvit inkastad.
»Inkastad» ■—■ ordet är betecknande, när
det gäller kvinnans arbetsområden. Sorg-
fälligt och med eftertanke, i samråd med
målsmän och anhöriga, väljer ynglingen sin
lefnadsbana, det yrke, som kan intressera
honom eller drifva honom framåt. De
kvinnor torde däremot vara lätt räknade,
som vid studiernas väljande och bedrifvande
haft som slutmål att kunna erhålla en plats,
passande för anlag, håg och krafter.
Ett fåtal af dem har skattat sig
lyckligt, när de ha svingat sig upp till
»ordinarie platser» med härlig utsikt att
på gamla dagar erhålla pension. De sitta
trygge vid telegraf, postverk, bank etc.
De »extra», som, hvar och en på sitt
område, följa dem i spåren, afvakta i en
tallös skara, det turen att rycka upp till
ordinarie omsider skall nå dem. De »vänta»
- de liksom alla de tusen och åter tusen
af kvinnor vänta, hvilka lagt in om ansökan
om en plats, där hundra andra äro deras
medsökande.
Den varmhjärtade skalden Pontus Wik-
ner säger i något af sina arbeten, att
»’kvinnans lif är kärlek» — må man ej
därtill kunna tillägga: och väntan! O, denna
tiden och intresset dödande väntan, denna
viljan och företagsamheten försåtligt snärjande
väntan! Först ungmöns stora, sväfvande
väntan på det okända underbara, som skall
möta henne i en tjusande obekant värld, i
hvilken hon träder in med en bindel för
ögonen, som hon instinktligt tvekar att själf
rycka bort.
Stackars liten drömmerska, som i dessa
»grottekvarnstider» vill leka blindbock med
framtiden, som ej genast skakar af den
»ins-blaue-hinein»-skådande, opraktiska vän-
tan och slänger den i skamvrån! Är
stackars liten därtill obemedlad, så är ett
klemande med den där blåögda, opraktiska
väntan så anstötlig, att den blir brottslig,
och hon blir så skrämd af alla hotande ord
och hemska förutsägelser, den stackars lilla
ungmön, som ännu har barnskorna gömda
bakom skafferidörren eller under den lilla
pallen framför barnkammarkakelugnen, att
hon, som om det gällde lifvet, rafsar ihop
och lägger in om »ansökan till plats».
I samma stund blir den blyga darrande
väntan, som blef förvisad till skamvrån,
åter framdragen, den förändrar gestalt, får en
fast, bestämd’uppsyn, som betyder så mycket
som väntad inkomst!
Ungmön är ej längre en drömmande,
undrande stackars liten. Hon är en ung
flicka, som »lagt in ansökan» om en plats
— till och med litet stolt och öfvermodig
den första tiden, den tiden, medan väntan
ännu är iklädd hoppets ljusa färg.
De hundra, som »lade in» samtidigt,
hafva sin lilla väntan iförd samma leende
färg, en färg, som den kanske kan behålla
hela året.
Men så skiftar den!
Platsen, den där »begärliga», där man
kanske endast hade arbete från kl. 9 på
morgonen till kl. 5—6 på kvällen, blef
tillsatt.
Det går så med den ena sökta platsen
efter den andra. Det är fullt öfverallt, på
telegraf, post, banker, kontor, ja till och
med telefoninrättningar, fullt till brädden
med ordinarie, och så en hisklig, balanse-
rande »råge» af »extra». De dessutom sökande
känna sig så obetydliga som den i sanden
nedglidande vattendroppen, och väntan för-
ändrar åter färg, den får otålighetens fula
disharmoniska grå eller i bättre fall resigna-
tionens dämpade tunga färg, men tyvärr
ingen af dem helt och hållet frigjord från
hoppets bedrägliga.
Tyvärr? Ja, ty under en lång väntan,
hvilken kanske till sist visar sig vara full-
komligt lönlös, förnötes tiden. Man anser ej
lönt att odla intresset för andra arbeten,
vore dessa än så öfverensstämmande med
den unga kvinnans anlag. Man kan ju en
gång få platsen, och då är ju allt sådant
utan gagn!
Den känsliga, nervösa, kanske med konst-
närliga anlag begåfvade flickan afskräckes
eller åtvarnas från att ägna intresset åt en
riktning, som »ingenting inbringar». Den
bestämda, om ock ytterst obetydliga lönen
från den eftersträfvade platsen framhålles
som det enda saliggörande, och när en sådan
plats’ändtligen yppas, kasta sig, som redan
nämdt är, de unga flickorna öfver den i
hundratal. Den flegmatiska eller manligt
ihärdiga och den späda, finkänsliga, öm-
tåliga utan åtskillnad! Älskande tåliga
unga flickor, hvilka med sorg och ångest
ända från barndomen sett de umbäranden
och lidanden, modern eller familjens försör-
jare för att uppehålla denna familj fått
underkasta sig!
Ej underligt att de med begärlighet kasta
sig öfver platsen med den bestämda lönen,
i hopp om att omsider kunna komma med
det välkomna bidraget.
Kanske lyckas de! Nya banker uppstå
ju snart sagdt årligen. Industrien går rast-
löst framåt, nya krafter tillsättas. Kanske
lyckas hon få platsen, den unga flickan,
som väntat på den under åratal! Kanske
skall mammas slitna kappa, i hvilken hon
frusit, i hvilken hon blygts att visa sig ute,
så att hon ej sett solen på mången vinter-
dag, genom den där bestämda lönen kunna
olifva utbytt emot en varm och »fin». Kanske
skall man kunna köpa in en hel famn ved,
och tänk så »snobbigt» kunna få gå med
nya kängor, få skaffa en hel uppsättning af
underkläder, tänka på en liten stuga på
landet, med sol och sommarluft och —
och — och —
Ja, hvilka luftslott hafva ej byggts på
grundvalen »om jag får platsen» ! Luftslott,
som ramlat och i fallet nära nog krossat
stackars liten och hennes med henne emot
fattigdomen kämpande familj.
Ty — en annan fick platsen!
En annan ung flicka fick den helt ovän-
tadt. Hon gick och leddes i det komfor-
tabla hemmet, där tjänare fråntagit henne
hvarje uppgift. Eller kanske hade hon funnit
de uppgifter, som där bjudits henne, odrägliga,
eller ville hon samla till en velociped den
summa, som hennes far i dess helhet ej
ville lämna henne. Tidsandan, med dess
lätt misstydda begrepp om »själfständighet»,
hade kanske slungats in öfver henne, barnet
i det oberoende hemmet, under grottekvar-
nens tramphjul. Huru som helst — hon
blef kanske mera på skämt af någon infly-
telserik person i sin umgängeskrets tillfrå-
gad om »h’vad hon ägnade sig åt». Hade
måhända lika skämtsamt tillstått, att hon
»icke gjorde ett dugg, men inte hade något
emot en stilig plats», och hade så i en
hast funnit saken helt önskvärd och börjat
att rent af ifra för den och så »kastat in
en ansökan».
Under vinterns många förlustelser hade
hon kanske nu nästan glömt sin önskan om
plats, och det var, som nämndt, möjligt att
den kom helt oväntadt för henne, när hon
fick den. Men hon tog naturligtvis tack-
samt emot den, äfven betydligt smickrad
däraf, då andra »bråkat så fasligt för att
få den och hon inte behöft göra ett dugg
för det». O, så mycket hon nu vill skaffa
sig, en massa förtjusande småsaker! Hon
skall »som ett intet» kunna ge ett tiotal
mera för en hatt och midt för pappas näsa
kunna köpa velociped och få visa släkt och
vänner, att hon kunde duga till något äfven
hon, att hon ej skäms att arbeta på för-
tjänst, fastän hon är i de lyckliga sociala
och ekonomiska förhållanden, att hon icke
alls behöfver göra det. Hon tar sitt arbete
helt lätt och gladt. Det är henne ej på-
tvingadt af nöden, hon bär inom sig en
frigörande känsla af att hon, om hon vill,
kan hvilken dag som helst lämna det,
Hennes krafter, nerver, lynne, uppehållas
af den vård, .som ägnas henne i ett sorgfritt,
komfortabelt hem, där god, närande kost
står henne till buds och där lifvande för-
ströelser reagera på ett behagligt sätt emot
det föregående arbetet.
Hon, som så oväntadt genom relationer
fick platsen, behåller den.
Innan vi i nästa nummer fortgå i ämnet,
vilja vi rikta några ord till de unga flickor,
som stå under hägnet af goda hem, med
föräldrar i lifvet, samt äfven ställa en liten
uppmaning till dessa samma föräldrar eller
målsmän.
Unga kvinnor! Brådsken ej, när I ej
oundgängligen behöfven det, med att lämna
edra hem ! Söken eder inom dem en verk-
samhet, passande for edra anlag! Utvecklen
dessa! Det är väl ingen ibland eder, som
ej äger begåfning i någon riktning, för musik,
målning, studier, handarbeten, slöjd, un-
dervisning. Visst böra dessa unga kvinnor,
hvilka äga medel att tillfredsställa någon
af ofvannämndé fallenheter, därvid känna
sig lyckligare, fatta lifvet »fullare», än
om de, som ej behöfva göra det, kväfva
anlagen och ge sig in på områden, där de
utan hänsyn till håg för arbetet ta detta
endast för den »bestämda inkomsten», så
begärlig och välbeböflig den ju onekligen
är äfven för den välbärgade flickan.
Men, och dessa ord riktas till föräldrar
och målsmän i de lyckliga hem, där döttrar
finnas, hvarför — när de kunna göra det
— lämna de ej, mer än hvad som i själfva
verket är fallet, en bestämd, månadtligen ut-
gående summa till den i hemmet vistande dottern!
Hvarför ej där ge henne uppgifter, huru
enkla som helst, i utbyte för en bestämd
lön! En finkänslig, klok gammal norr-
landspräst lämnade en viss, bestämd summa
till sina döttrar, sedan de oklanderligt löst
den dem af honom föresatta uppgiften att
utantill föredraga klingande latinsk hexa-
meter af olika klassiska författare. Dött-
rarna togo betalningen utan förödmjukande
känsla af att den var för hög. »Arbetet»
hade i deras tanke minsann varit därefter!
Utan att förorda sådana för vår tid san-
nolikt föråldrade inkomstkällor, vare det
sagda nog för att visa, det man med fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
