Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 6 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 (DUN 245
ej länge uppehålla oss i den svala parken. Pâ
järnväg foro vi till Hilleröd för att spara tid.
IY. Fredriksborg.
Stolt och mäktigt reser sig Fredriksborg vid
en liten sjö, omgifvet på de andra sidorna af
vallgrafven. Én kungaborg för Danmarks store
byggmästare Christian IY. Ty det var han, som
uppförde detta renässansslott i stället för deu
byggnad, som tjänade Fredrik II till bostad, då
han uppehöll sig här, och som då kallades Fred-
riksborg. I 20 år byggdes på slottet och Esroms
kloster refs ned för att lämna sten därtill. År 1623,
då Christian ännu var på höjden af makt och
anseende, stod det färdigt ut- och invändigt att
taga emot sin skönhetsälskande byggherre, hvil-
ken sedan alltid gärna vistades där. Under
kriget med Sverige 1657—58 blef slottet delvis
plundradt och en del af bytet fördes af Karl X
Gustaf till Drottningholm. Danmarks kungar ha
krönts här — här och ändå icke här. Det är
ej samma slott, om det också har alldeles samma
utseende, inredning och proportion, som det
kung Christian byggde. Det gamla slottet brann
ned till grunden, då den siste af Oldenburgarne
vintern 1859 bodde här med grefvinnan Danner.
Det brann ned på några timmar, och endast
ruiner stodo kvar af detta stolta slott, i hvilket
oerhörda rikedomar hade samlats. Hvarje dansk
man och kvinna kände det som hade de själfva
personligen gjort en förlust, och höga och låga
bidrogo till insamlingen, som sattes i gångoför att
skaffa penningar till återuppbyggandet. Ar 1875
hade slottet åter rest sig i sin forna prakt. Men
det stod tomt. Då skänkte bryggaren J. C. Ja-
cobsen öfver en half million kr. till dess inre
utstyrsel, med villkor att det inrättades till ett
nationalhistoriskt museum. Då allt är kronologiskt
ordnadt, är vandringen genom slottet synnerligen
intressant. Man går från århundrade till århun-
drade och hela Danmarks historia passerar förbi.
I första våningen är man ännu i forntiden.
Hallen prydes af två berömda runstenar och
sedan ser man afbildningar af nordmännens er-
öfringar i England samt gamla rustningar. En
trappa upp härskar medeltiden. Här ser man
praktfulla kistor, gamla italienska möbler, och
stjärnehimmeln, hvilken hvälfver sig som tak-
dekoration i det ena gemaket, påminner om Tyko
Brahe. Taken äro för öfrigt öfverallt konstnär-
ligt målade — de äro också berömda. Mest nöje
hade jag af att se den tredje våningen med dess
väldiga taflor, som framställde i bild viktiga till-
dragelser från Danmarks historia. Där ser man
stormningen på Köpenhamn 1659, den holländska
flottans ankomst 1658, riksdagen 1660, den grund-
lagsgifvande församlingen 1849, bilder från det
första Schleswigska kriget och från kriget 1864.
Den nyaste taflan var Tuxens stora duk med
porträtter i kroppsstorlek af den talrika danska
kungafamiljen; denna tafla tillhör emellertid
staden Köpenhamn och utställes här endast för
tillfället. Om alla präktiga möbler från olika
tider, som samlats här, vill jag ej tala — de
kunna ändå ej beskrifvas. Slottskyrkan är äfven
mycket sevärd. Här finnas Blocks ypperliga
målningar, som framställa Jesu lif, samt den
märkvärdiga orgeln, hvilken är byggd år 1612.
Parken omkring Fredriksborg är mycket mindre
än den vid Fredensborg. Det är en stilfull fransk
park med häckar, klippta i olika fasoner och
raka, höga alléer. I denna park ligger slotts-
paviljongen, hvarest man kan hvila ut efter den
intressanta, men ansträngande promenaden. När
vi suttit här en stund, gingo vi upp på en
höjd och sågo slottet ännu en gång. Sågo det
ligga där i majestätisk skönhet, själft en bild af
Danmarks stolta förtid och gömmande i sig så
många dyrbara minnen. Uppfyllda af dagens
mångskiftande, rika intryck gingo vi därefter in
i den lilla staden Hilleröd, hvarest vi ville dröja
till nästa morgon.
V. Bernstorff och Charlottenlund.
Jag vill ej trötta mina läsare med en detal-
jerad beskrifning af vägen från Fredriksborg till
Bernstorff. Det är samma leende, omväxlande,
tätt bebyggda Sjælland, som vi vandrade igenom.
Och mat och hvila kan man få i de präktiga
Landsbyhroerne, som finnas i hvarje by. När vi
kommo till Gentofte-sjö, sågo vi Bernstorff-stöt-
ten, som folket rest öfver den utmärkte stats-
man och frihetsvän, som genomförde böndernas
frigörelse från Stavnsbaandet. Icke långt därifrån
ligger Bernstorffs slott, byggdt af denne minister.
Det är ett litet slott, och då man kommer från
det väldiga Fredriksborg, gör det kanske ett ännu
mindre intryck. Ursprungligen uppfördt i italiensk
stil, har det sedermera undergått åtskilliga för-
ändringar. Sådant det nu är, är det den danska
kungafamiljens älsklingsslott. Hit längtar kung
Georg från det oroliga, svårskötta Grekland —
här känner han denna hemkänsla, som man
endast kan erfara i den nejd man lärt älska som
ung och bland de sina. Och hans syster, prin-
sessan af Wales, hon, ^om disponerar så många
slott i det rika England, hvarest hon omgifves
af all den glans och prakt, som det stolta öriket
kan bjuda sin blifvande härskarinna, hon finner
sig väl i att hafva endast ett par rum i detta
älskade ungdomshem vid Gentofte. Kejsarinnan
Dagmar har äfven alltid haft en afgjord förkär-
lek för detta slott. Det ligger också så fridfullt
och vänligt, omgifvet af den lummiga parken —
ett riktigt hem. Trakten häromkring är också
särdeles anslående: den yppiga slätten, grön och
vänlig, prydd af mångfaldiga gårdar och villor i
parker och trädgårdar, omväxlande med mörka
skogar, och som ett klart öga speglade Gentofte
sjö den molnfria himlen. Efter att hafva hvilat
en stund i Gentofte, begåfvo vi oss vidare till
Charlottenlund. Det ligger vid Strandvejen i en
stor park vid Sundet. Gyldenlund hette det en
gång och här var ett lustslott, som tillhörde
Ulrik Fredrik Gyldenlöve. Det har sitt nuva-
rande namn efter prinsessan Charlotte Amalie,
hvilken erhöll det af sin bror Christian VI och
som byggt det nuvarande slottet. 1880—82 ut-
vidgades byggnaden med två sidoflyglar. Nu
tillhör det kronprinsen, som residerar här om
somrarne. Här kan Karl XV:s dotter se sitt
fädernesland på andra sidan sundet, och jag
tänkte mig, huru hon med sina barn talat om
detta land, som hon alltid bevarat i så kär håg-
komst. Jag föreställer mig, huru gärna de lyssnat
på berättelserna från »det gamla sagoland» och
de hafva längtat att se och lära känna det. Då
sedan prinsessan Ingeborg kom till Sverige, var
det ej främmande för henne — det var ju hen-
nes moders hemland, det land, där berättelserna
om hennes folklige morfader ännu lefde på folkets
läppar, och där man väl mindes Sessan från forna
dagar. Det nya hemlandet är för henne icke
nytt, det är en gammal vän från barndomsår,
som vinkat henne till sig från andra sidan af
Sundets blåa vatten.
Vi foro från Charlottenlund med järnväg till
Köpenhamu och därifrån tillbaka till våra hem.
Vi hade slutat vår vandring på främmande jord
och funnit landet skönt och vänligt och kommo
öfverens om att en annan gång se mera af detta
nya land, som var så lätt att nå och haft så
mycket att bjuda oss af forntid och nutid, af
skön natur och storslagen konst.
–––- *–––-
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått och g-odt.
För Idun al
Lovisa Petterkvist.
Bref XI.
K
og är det bedröfligt att vi Norrländskor
här på Utställningen ska vara så på
efterkälken, i fråga om handslöjd I Det är
riktigt tråkigt gå där uppe i Nordiska mu-
seet och se hur alla andra landskap bjuder
på de skönaste mattor, sniderier, dukar, bo-
nader, ja på allt vackert som finns, medan
däremot vi! Ja, hade vi inte, skam till
sägandes, lapparnas lilla utställning, som
drar litet folk, så fick vi väl inte ens se
röken af en besökare —! Ett och annat
praktnummer ha vi väl, men i allmänhet
äro vi på efterkälken! Jag ska ta reda på
orsaken, när jag kommer hem. Dummare
än annat folk är vi inte och inte fattigare
heller ! Bra träsniderier, sparkstöttingar
och skidor ställer vi ut — men det är ju
karl-arbete, det! !
Det är för öfrigt grufiigt roligt gå där-
uppe på museet, ändå roligare än att gå i
Industrihallen, ty här känner åtminstone ett
fruntimmer sig litet mera hemmastadt.
Plats finns och enhet finns, och ehuru norr-
ländskt klen i mina handarbetsstycken (det
märker jag nu), så njuter jag ändå ofant-
ligt af att få se. prof på andras så högt
uppdrifna skicklighet. Tyckte jag inte att
Gustafs och mitt gamla bo bäst passar för
oss gamla »ugglor», så kom jag nog hem-
dragande med hela lass af bonader, kistor,
handmålade möbleroch porsliner, dessa senare
också kvinnoarbeten, och så vackra, att de
riktigt förtjänar att kallas konstverk. Nå-
got som jag aldrig tröttnar på att förvåna
mig öfver är de lyttas, blindas och van-
fördas utställningar. De äro alldeles för-
underliga! Om jag bara vore säker på, att
inte barnkräken fått slita fasligt ondt för
att få ihop så felfria och vackra saker???
Den som vet hvad det vill säga att få ett
normalt utrustadt barn skickligt i hand-
arbeten, den kan. just känna sig litet tvif-
velaktig–––- Visst är det alldeles utmärkt,
att idioter och lytta kan ta upp konkurrensen
med friska, men bra onaturligt. Nog skulle
jag för min personliga del ha föredragit, om
arbetena varit både sneda, buktiga och bac-
kiga, det är visst och sant. Så finns det
— — Men börjar jag att tala om Nordi-
ska museets skatter, slutar jag aldrig, och
herrskapet vet hur jag har det med utrym-
met!
I »Iduns Salong» har jag mturligtvis gjort
visit och hvilat mig efter bästa förmåga;
men förmågan räckte inte just så långt.
Salongen, hur utmärkt söt den är, är tyd-
ligen inte afsedd för ang-bong-poängta per-
soner. Stolarna är alldeles för spröda och
trånga !
I går var vi i »Bibliska galleriet», »Mar-
tins utställning», »Byströms villa» och i
»Teater- och Musikutställningen», allt i ett
kör! Det var ansträngande, men man må-
ste ta sådana där »stortag» ibland, eljes
blir man aldrig färdig med »tittandet». Bib-
liska galleriet vill jag inte gärna uttala mig
om, efter jag är säker på att de där tablå-
erna nog skänker både andakt och glädje
åt många. Jag för min del tycker inte om
vaxfigurer, allra minst, när de ska försöka
ge en så realistisk verklighetsbild af den
finaste och vackraste dröm människan äger.
Tanken är ju i hvad fall som hälst vacker !
»Martins utställning» hör till det där
»fina fina», som inte vanligt folk förstår.
Nog tycker jag, att mattorna i Norska af-
delningen, hos »hemslöjden», hos våra
Handarbetsvänner och hos Giöbel gör mig
lika glad, ja mycket gladare än de där
gamla mattstumparna, som tar sig grufiigt
litet ut, äfven när de är hela. Och hvad
den där »bråten» af gamla porslins&tor an-
går, så kan den rakt inte inspirera upp
mig till ens den lägsta grad af förtjusning
Jag föredrar helt och vackert porslin, jag,
såäant som man får se både hos Danskarna
och hos oss, och när man så får höra, att
»bråten» till på köpet är värd tusendetals
kronor, så tycker man just att samlare är
ett bra onormalt folk. Det enda riktigt
vackra i hela utställningen är Turken till
häst, som sitter där, skimrande af guld och
sammet och juveler, och så den där verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
