Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 6 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 1D U N 1897
ligen rent underbara »koranen» af guld, i
ett glasskåp, fast när man tänker på läran
den förkunnar, så blir den inte vacker ändå!
»Byströms villa» bar jag bara sett »an-
nexet» till, efter den ligger så på höjden,
att man nu i värmen omöjligt orkar sträfva
dit upp förr än efter klockan 6, och då är
den stängd! Nå, går an, att de i annexet
exponerade sakerna just inte gifvit mig
smak efter mer. Nog finns där en bra vac-
ker ostindisk servis, som jag riktigt önskar
att jag rådde om, och smycken och annat
som man kan se på — men taflorna! Ja,
dem kan man inte se på, det är säkert.
Besynnerligt, att taflor får vara presis hur
oanständiga de vill — bara de är »antika»,
och det fast antiken just var typen för den
anständiga nakenheten — ty sådan finns
det med! Jag var riktigt glad, att Ruffen
satt utanför och väntade, och när en hu-
stru får den behållningen af »att se på taf-
lor», så måste man medge, att konstnjut-
ningen allt varit litet kom si kom sa.
I Teater- och musikutställningen var det
så vackert, lugnt och högtidligt som i kyr-
kan. »Man märker,» sa jag åt Ruffen, som
jag nu lyckats locka med mig in, »att här
bor idel stora andar.» (Hur sannt jag sa,
visste jag inte då!)
»Jaha,» sa Ruffen.
Att ett enda ord kan verka så presis lik
en gråsten, kastad i ett djup, är obegrip-
ligt!
»Det här är Christina Nilsson som Ofe-
lia, gubben lilla!» sa jag i lirk-ton, ty jag
märkte, att han behöfde lirkas med.
»Hon var ju tokig, hon?»
»Ofelia, ja »
»Det märks inte alls på taflan, hä hä. »
»Neej,» sa jag kritiskt, »det märks verk-
ligen inte alls. Den är för utsökt väl må-
lad! Men hvem är den där frun därborta,
du ?»
»Elise Hwasser, » läste Ruffen.
»Hon ser ut som en hvit pangsé med
dagg på,» sa jag.
»Med dagg uti, hä hä,» sa Ruffen. »Ser
du inte att hon gråter invärtes?»
»Gubben!» sa jag och klappade ömt hans
hand.
»Hä?»
»Åh, jÆst ingenting. Jag bara ångrar
mig som vanligt. Men se på de här her-
rarna, du. Arnoldson, Arlberg och de Puy!»
»Sångare visst allihopa,» sa Ruffen.
»Undrar hvar alla vackra karlar tagit
vägen nu för tiden,» sa jag. »Inte finns
de inom konsten, det är då säkert.»
»Det är rysligt, hvad han är hålögd, du,»
sa Ruffen och pekade på Gustaf den tredje,
som sitter i en länstol och bildar tablå-
vivang tillsammans med en ann grann herre,
som också ser ut att ha pröfvat mycket
här i lifvet.
»Ah, man kan bli hålögd af mindre,» sa
jag, »än att få sitta här i vax, i stället för
att få stå utanför nya Operan i brons.
Men, ser du liär! Bellmans luta! Hans
egen, verkliga luta! O, så riktigt intressangt
det här är! Och här —- hans porträtt!
Ansiktet är — — jag vet inte hur — som
en dröm satt i musik.»
»Jag ser på Scholander, jag,» sa Ruffen.
»Han är vår Bellman, han!»
»Håll till godo,» sa jag stött. » Bellman
efter århundradet!»
Tänk, hvad det finns att se på den ut-
ställningen ! Klavesänger och spinetter, pi-
anobord och allt hvad som finnas kan i mu-
sikväg, och kostymer och autografer och
Gud vet inte allt! Hvilket grufligt besvär
att samla så mycket bara intressangta sa-
ker! Men hvad gör det, när besväret varit
besväret värdt!
»Lovisa, hä hä,» sa Ruffen, »här sitter
Agrellan, du!»
»Nej,» sa jag, djupt intresserad. »Gör
hon? Joo, verkligenJ Nå det enda som
tröstar mig är, att porträttera sig bäst hon
vill och sätta ut sig bäst hon må, så är det
ändå aldrig någon som känner igen henne.»
»Och fru Edgren bredvid och Strindberg
nedanför ! »
»Den platsen riktigt passar honom,» sa
jag.
»Så hemsk han ser ut! Bara grubbor
och ögon.»
»Ja,» sa jag, »han ser ut som om han
förtärt sig själf, och det intill bara benen.
Men — — Ruffen — lilla! Sitter den där
ljusgröna flickan med hvita fischyn och
hvita hatten med hvita plymer på kvar i
klavesänghörnet? »
»Jaha.»
»Jaså — verkligen? Det var otäckt.»
»Jag tycker inte att hon är ’otäck’, hä hä. »
»Du vet inte alls hvad du talar om, gub-
ben, inte alls ! Hu ! ! ! ! »
»Hvad är det, gumman?»
» Sitter den — gröna — flickan — verk- ■
ligen ännu — kvar — i klavesänghörnet!»
»Ja, det gör hon!»
»Jaså — —» sa jag » — — det — gör
— hon!! Ja — då går vi då — Ruffen
— — Tro mig, här är inte godt att vara
— för vanligt folk. Inte alls godt att vara
för vanligt folk — — Stora andar tycker
ju aldrig om tarfligheter. Det är nog för det,
som de —»
»Men Lovisa — —?»
»Fråga inte,» sa jag. »Titta rakt fram,
rakt fram, söta du — och låt oss gå —
genast!»
Vi gick, men på själfva tröskeln kunde
jag inte hindra mig från att vända mig
om, och i detsamma nöp jag Ruffen i ar-
men så han har blåmärke än i dag, och
det hade jag skäl till! Där satt den gröna
och hvita flickan, inte bara fördubblad, utan
fyrdubblad — en i hvart hörn, alla’fyra
presis på pricken lika klädda i samma kläd-
ningar, fischyer, plymer och spetsar.
Nu efteråt säger Ruffen, som »bara af
en slump» inte »lagt märke» till flickorna,
att om de fanns, så var det naturligtvis
vanliga lefvande flickor; men hvarför van-
liga lefvande flickor skulle, alldeles lika
klädda, sitta i hvar sitt hörn och spöka,
begriper inte jag, såvida det inte var för
att ge »stämning», och det gjorde de med,
på sitt vis.
Nej, jag blir nog tvungen tala med en
spiritist, innan jag far hem. Det står inte
rätt till med mig, verkligen inte rätt till
med mig i fråga om det andliga.
Emellertid var jag nu så uppskakad och
förbi, hvilket väl ingen kan undra på, att
Ruffen föreslog vi skulle muntra upp oss
hos de »lefvande fotografierna» (Kinemato-
grafen), där man då kan skratta ihjäl sig,
isynnerhet åt simmarne, när de ur vattnet
hoppar tillbaka på trampolinen igen. Det
var väl med det språnget de blef så be-
römda i England, kan jag tro, ty maken
till hopp har väl då aldrig någon nation
visat upp.
För öfrigt så tycker jag, att Kinemato-
grafen ovilkorligen bör föras in i skolorna
som åskådsmateriel, då jag lofvar att ungarna
snart skulle både gå och stå och röra sig
på ett bra mycket vackrare sätt än de gör
nu. De »lefvande fotografierna» är riktigt
otäckt sanna!
Kommer posten, sa du gubben? Jag slu-
tar genast! De älskade brefven! Fick jag
inte dem, så dog jag ,af hemlängtan minst
en gång i veckan, och —
Två dagar senare. Hvilken dag, hvilken
dag!! Vi ha haft »billighetsresande» här:
moster Josephina, som aldrig varit i Stock-
holm förr! Vi var nere och tog emot henne
vid tåget, fast vi då inte alls är släkt —
men som hon skrifvit till vår måg, och han
till oss, så tyckte vi att det var vår plikt
att hjälpa henne litet. Tackar!! Och ändå
sa hon, att hon nu var halfkokt (af kupé-
värmen) ; hur hon skulle ha varit som okokt,
kan jag inte ens tänka mig. Värst var, att
hennes utseende narrade oss så. Hon såg
timid ut! Timid! Jo, jag tackar jag! Hon
skulle ögonblickligen ut till utställningen, och
väl kommen dit, rusade hon, som förd af en
slagruta, direkt till Turkiska eller Mohriska,
hvad det heter, kaffehuset, där man får
koppen »inpå» kaffet, och fast hon genast
fick både lottsedel på »villan» och våra kop-
par, så var hon inte nöjd ändå, utan frå-
gade, om hon inte kunde få Kungens por-
trätt med, »ifall hon lät bli att dricka på-
tår!!!» När uppasserskan sa nej, svarade
hon, att det förvånade henne inte, efter som
småstadsbor alltid blef skinnade, och så före-
slog hon att vi genast skulle gå på ett nytt
ställe, där man fick något annat »gratis».
Den rara Ruffen förde oss nu till glass-
ståndet, där man får glas med utställnings-
vy på som »påbröd» till glassen, men tror
nå’n människa, att hon var belåten ännu?
Tänk aldrig det! Först sedan hon till de
tre kopparna och de tre glasen äfven fått
lägga tre »gratis »-porslinsbägare från Hult-
mans chokoladbod, drog hon andan och frå-
gade »hvar utställningen var».
Iudustrihallen förklarade hon var bara
»smörja» och i Sagogrottan tyckte hon att
Ruffen prompt skulle fordra få slippa in
som barn, »efter vi inte hade något annat
barn med oss»!! Middag ville hon inte
höra talas om, men höll till godo med en
Frankfurterkorf med potatis sallad, efter »de
väl inte presis kunde ta skinnet af oss för
så litet». (Obs. Det var Ruffen som bjöd!)
Salladen spottade hon ut, »därför att det
var olja på den», och ville sedan att upp-
passerskan skulle »dra af» en halfportion!
När vi kom in i Gamla Stockholm, frå-
gade hon hvad det var för en »stia», och
när jag då försökte förklara mina känslor
för stället, så sa hon, att hon redan hört,
att »Petterkvist var gift med ett våp!»
Nu blef Ruffen röd som en tupp, och för
att blanda bort korten skyndade jag att
bjuda »herrskapet» på kaffe och våfflor vid
våffelbruket, men det skulle jag aldrig ha
gjort. Hon luktade på våfflorna, »för att
känna om gräddan var härsken», och sedan
nöp hon åt sig en liten bit då och en liten
bit då, som om hon velat på det viset visa
sitt djupa förakt för »köp»-baket. Och
när hon fick höra, att våfflorna kostade 10
öre stycket ! ! 11
Men hvarför beskrifva alla våra lidanden.
»Om vi skulle ta och låta belysa henne
med Röntgenstrålar, du. Det skulle allt
ge henne en liten skräck, hä hä!» sa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
