Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 31. 6 augusti 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897
Ruffen i smyg åt mig och lät riktigt hämd-
lysten. (Nog mest för våpet!)
»Det är inte värdt, gubben,» sa jag
matt. »Får hon se att köttet försvunnit
från benen, så ropar hon nog på polis!»
Lyckligtvis tyckte hon om dockteatern,
och där satt vi »öfver» i tre representatio-
ner, fast hon trodde det var bara en, och
som också jag var riktigt road af de näpna
dockorna, så blef det ju ändå litet roligt af
på slutet.
Men — ändå! Hvilken dag, hvilken dag!!
Och den slutade inte förrän klockan 11!!
Om man tror att billighetsresorna för idel
honung med sig, så tar man bra miste —
åtminstone inte för dem som måste »ta
emot».
Det var bestämdt den där oupphörligt
upprepade annonsen om »gratis»-kopparna
och den bortskänkta villan, som, trots hen-
nes snålhet, eller rättare som nog tack vare
den, rent af hithypnotiserat henne! Villan
får hon naturligtvis aldrig och koppen har
hon verkligen betalt tillräckligt dyrt! Nu
efteråt —• när vi börjat att glömma henne
— skrattar vi i kapp åt det!!
––––––––-
Ui» notisboken.
Prins Carls trolofvade, prinsessan Inge-
borg, erhåller för närvarande undervisning i sven-
ska språket. Hennes lärarinna är fil. kand. frö-
ken Sigrid Leijonhufvud, anställd vid Åhlinska
skolan i Stockholm. Prinsessan Ingeborg fyllde
i måndags sitt 19:de år.
v>
Inga flickor vid goss-skolorna! K. m:t
har ej funnit skäl bifalla en af kyrkoherde O.
Öljmark gjord ansökning om tillstånd för hans
dotter Signe Öljmark att såsom åhörare närvara
vid undervisningen i sjunde klassen vid lärover-
ket i- Hernösand.
En af Tysklands förnämsta velociped-
ryttarinnor, baronessan von Wehner från Dres-
den, har i dagarna jämte sin make gästat huf-
vudstaden, stadd på turistfärd i Sverige och Norge.
Baronessan W., som innehar ett stort antal ut-
märkelsetecken för sin skicklighet som bicyklist,
medförde tre velocipeder, däraf en tandem.
*
Tonsättarinnan fru Ika Peyron, livars
porträtt och biografi Idun för ej länge sedan
meddelade, är nu föremål för ett längre smick-
rande omnämnande i den tyska tidningen »Rü-
gensches Kreis- und Anzeigeblatt». Fru Peyron
har nämligen under sommaren uppehållit sig vid
Friedrich-Wilhelmsbad på Rügen, hvars »Frem-
denliste» också ägnar särskild uppmärksamhet
åt den talangfulla svenskan, som »i sitt hem-
lands musikkretsar förvärfvat sig ett namn som
komponist».
*
En middag med 67 rätter presterades på
afslutningen af en privatkurs i Drottning Josefi-
nas hushållsskola i Malmö i fredags. Matsedeln
var minst en meter lång, och en hvar af de 31
kvinnliga eleverna hade tillagat minst två rätter.
All denna rikedom på Guds gåfvor frambars och
serverades af de unga damerna själfva. En stor
del anhöriga och intresserade, damer och herrar,
hade infunnit sig. Under skuggan af gårdens
stora kastanjer och almar ägde den stora kuli-
nariska afprofningen rum. En hvar utvalde ur
denna jättematsedel hvad som bäst föll honom i
smaken, och prisen — kökets inköpspris — ha-
de satts så låga, att man kunde komponera en
diner på G à 8 rätter till det obetjulliga priset
af något öfver en krona.
––––*––––
Alla utstä/lningsbesökande damer
inbjudas vördsamt till ett besök i »/duns sa-
long» -— belägen i Nordiska museets byggnad
å utställningsplatsen — där hviloplatser och
toalettrum gratis stå till våra ärade gästers
förfogande. Red. af /dun.
IDUN
Pliktens väg.
Novell för Idun af AU.
(Forts.)
ndtligen kommo orden öfver Hilmas läppar,
men det var icke ett svar på Sigrids sista
fråga.
— Jag ser, — sade hon stönande —• att frö-
ken — gissat — min hemlighet — och jag ser,
att fröken —• föraktar mig!
Sigrid rodnade häftigt och sänkte sina ögon
mot golfvet. Barnet hade satt sig på en pall
och lekte åter med sin docka i lycklig omedve-
tenhet om lifvets strider.
Hilma andades tungt, häftigt, och hon fortfor,
under det hennes tal blef allt mer och mer bråd-
skande:
— Ja, fröken föraktar mig, och så göi-a de alla,
alla! Och de ha ju rätt, jag är ju blott en fal-
len varelse, som ingen aktning förtjänar.
Hilma log bittert, och än en gång färgades
hennes näsduk af blod, då hon tryckte den emot
sin mun. Sigrid hade sjunkit ned i en stol och
stödde hufvudet mot handen.
Men den lilla sömmerskans ansikte glödde, då
hon fortsatte sitt tal:
— Säg mig, fröken, — utropade hon och sträck-
te liksom bönfallande sina händer emot Sigrid —
vet fröken, hvad det vill säga, att bli frestad?
Sigrid ryckte till och kände sig pinsamt berörd
af frågan.
— Nej, — svarade hon sakta, och en mörk
blodvåg for öfver hennes ansikte.
— Nej, jag kan förstå det. Den som har en
mor och ett hem vet icke om sådant. Men vet
fröken, hvad det vill säga att stå ensam och
värnlös i världen vid tolf års ålder, att ifrån den
stunden själf förtjäna sitt uppehälle utan ens en
deltagande vän vid sin sida, att komma till en
hård matmor, att få arbeta dagen lång, ja, mån-
gen gång halfva natten och ändå icke få tröttna.
Och så går den bästa ungdomstiden och allt hvad
man vunnit, det är att man lyckats — hålla sig
hel och snyggI
En våldsam hostattack afbröt hennes tal och
hon måste sätta sig ned. Sigrids hjärta intogs
af medlidande; hon gick fram till Hilmas sida
och lade vänligt sin hand på hennes skuldra.
— Kära Hilma, en sådan sorglig historia! —
sade hon med verkligt deltagande.
Hilma såg tacksamt upp till henne och hon
fortfor med matt röst:
— Tack, fröken, nu känner jag ändå igen frö-
kens goda hjärta! Ser fröken, så är det för oss,
fattigmans barn, och sådan var min historia till
dess jag blef tjugu år. Då blef det litet bättre
för mig, då jag började att gå bort och sy. Och
så lefde jag sparsamt för att få råd att skaffa
mig litet möbler till ett eget bo. Men vänner
hade jag inga och inga anhöriga. Jag var för noga
i valet, kanhända; jag hade min hemliga stolthet,
det var att icke vilja umgås med andra än dem,
som stodo öfver mig. Och så kom han en dag
i min väg, han, som blef mitt lifs sol och dock
min olycka. Han var olik alla andra, så vacker,
så god, så öm. Han var den förste, som med
intresse deltog i mina öden. Han sade mig att
jag var vacker, han bjöd mig på små förströel-
ser, och då först blef det liksom dager öfver hela
min tillvaro. Ab, fröken, hvilken tacksamhet jag
kände mot honom, hur lycklig jag var, hur jag
längtade efter hvarje gång då han skulle komma!
Han kom allt oftare, till slut nästan hvarje dag.
Jag vet icke när jag började att älska honom,
jag vet blott, att för hans skull kunde jag ha
offrat mitt lif.
På nytt afbröts Hilmas tal af den svåra hostan.
Då den gått öfver, frågade henne Sigrid:
— Nå, talade han icke om att gifta sig med
Hilma?
— Nej, fröken, han talade blott om sin gräns-
lösa kärlek, att han skulle bli olycklig för hela
sin tid, om jag ej ville tillhöra honom. Men då
var jag ännu stark — och jag motstod honom
— länge. Dock — till sist — ack, fröken, då
man är ensam och värnlös och icke har någon
att svara för — och den älskade kommer till den
tysta lilla kammaren — i skymningsstunden —
och hviskar i afbrutna meningar sina böner —
och ens eget inre fylles af en onämnbar sällhet
och bäfvan; man känner sig så oändligt lycklig
och dock så gränslöst olycklig — åh, fröken, den,
som icke själf genomgått det, vet icke hur svår
kampen är — och så — dukar man under till
slut — för att sedan plötsligt åter vakna upp till
vämjelse och afsky -— och då föraktar man sig
själf och honom — och älskar ändå!
247
Sigrid kände sig djupt upprörd öfver den gri-
pande skildringen. Detta var ju en bild från lif-
vets skuggsidor, dem hon så föga kände till.
Visserligen hade hon hört talas om »de fallna»;
detta begrepp var dock för Sigrid liktydigt med
ett lägre släkte eller varelser, utstötta af det öf-
riga samhället, och hon hade trott, att hederliga,
arbetsamma flickor, sådana som Hilma, stode öf-
ver dylika frestelser. Och nu såg hon allt med
ens i en annan dager. Hilma hade ju icke felat
af lättsinne, nej endast af kärlek, utan några
beräkningar hade hon hängifvit sig åt den ende,
som vunnit hennes hjärta.
Liksom i en drömbild såg Sigrid sig själf, en-
sam, värnlös, utan mor och utan vänner. Och
Isidor kom och slog sina armar omkring henne
och hviskade i hennes öra sina kärleksord, men
mera glödande, mera passioneradt än hon ännu
hört dem i verkligheten — och han bad — och
han besvor — och de voro ensamma, de båda —
och hon hade ingen mer än sig själf att svara
för! — Skulle hon då vara stai-k — eller skulle
hon domna i hans famn — bäfva — rysa — och
vakna för att förakta — och älska ändå?
Sigrid andades häftigt och tryckte handen mot
sitt bröst. Store Gud, kampen skulle måhända
bli svårare än hon anat! Hon kände med ens
en obeskriflig tacksamhet öfver att ha ägt en
mor och ett hem, som skyddat hennes ungdom,
och oemotståndligt hviskade hennes läppar : »In-
led oss icke i frestelse!» — och liksom med eld-
skrift stod det för hennes sinne, den djupa be-
tydelsen af dessa enkla ord.
Hon reste sig åter och gick fram till Hilma.
— Stackars Hilma! — sade hon med af rörelse
skälfvande läppar.
Och så blef det länge tyst i det lilla rummet.
Liten Signe hade bäddat åt sin docka i soff-
hörnet, och när detta var gjordt, kröp hon upp,
tyst och stilla, och lade sig själf där bredvid.
Och utan aning om människohjärtats stormar
somnade hon med den rosiga kinden tätt tryckt
mot dockans gula linhufvud.
Sigrid betraktade henne rörd och lyssnade till
de lugna, jämna andetagen.
— Hur kan en far öfvergifva en sådan liten
älsklig varelse! — sade hon halfhögt.
■— Han har aldrig sett henne, svarade Hilma
med en suck.
— Hvad säger Hilma, — utbrast Sigrid helt
bestört — har han aldrig sett sitt barn?
— Nej, det var ett par månader före Signes
födelse, som han lämnade mig för alltid.
— Har han aldrig frågat efter Hilma sedan?
— Han bjöd mig en summa penningar, det
var allt. Men dem ville jag icke ha — tilläde
Hilma med en viss stolthet — jag älskade honom
icke för penningars skull, jag ville ha en laglig
far åt mitt barn, och om han icke ville gifva
mig denna enda möjliga upprättelse — så kunde
han få gå — och det gjorde han!
Sigrid ryste.
— Hvad lifvet ändå är förfärligt! — suckade
hon. — Talade han aldrig om giftermål?
Hilma log bittert.
— Nej, det var bara jag, som talade om den
saken. Jag trodde ännu på kärlekens makt, ser
fröken; jag trodde att den kunde göra under-
verk — och för barnets skull, trodde jag ... Ack,
hvad frågade jag för min egen del efter gifter-
mål; det kunde ju ändå icke ändra saken. Men
jag bäfvade för framtiden, och det gör jag ännu.
Jag fasar för den stund, då mitt barn skall be-
gära räkenskap af mig och fråga mig, med hvad
rätt jag gifvit det en tillvaro utan namn och
utan familj. Åh, fröken, det blir ett rysligt straff,
om min lilla älskling en dag skall föi’akta sin
egen mor! Jag har tänkt mången gång, att låta
uppfostra henne långt borta från mig, men jag
kan det ej ; trots min skam är det dock min enda
tröst, den enda ljusningen i min sorgliga tillvaro,
att få se mitt barn växa upp och åtminstone till
en tid få äga dess kärlek.
— Så Hilma talar! Nog må väl lilla Signe
komma att älska och värdera Hilma, som är så
öm emot henne.
Sigrid betraktade åter det sofvande barnet.
Den lilla röda munnen log i drömmen och de
små händerna rörde sig omedvetet till ett fastare
tag om den älskade dockan. Sigrid böjde sig
oemotståndligt ned och kysste den klara pannan.
Barnet vaknade, såg på henne ett ögonblick med
undrande, yrvakna blickar och somnade åter i
nästa minut.
— Har Hilma aldrig hört något om honom,
sedan ni skildes åt? — frågade Sigrid.
— Nej, fröken, aldrig ett ord, jag vet ingen-
ting om honom, ingenting. Men jag tänker på
honom ibland och undrar öfver hans öden. Må-
li °
"Ö
«
Ii
5 m
•tt
IS®
örfoa
m
§ ■■
S n
m p
a Sl
S ï
g 5
* rö
© Ö
Q :ti
0 43
O
■H
■ö -g
H
«S
ft
u
ci
Û
©
a
ü
’S
§
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0251.html
