Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 13 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 IDUN 1897
Från de sjukas stad.
Kära vän!
Du ber mig i ditt sista bref gifva dig en skil-
dring öfver lifvet i Enköping, »de sjukas stad»,
som du så träffande benämner den. Här har du
ett litet utkast, en stomme endast, ty, my dear,
det skulle behöfvas mer än en volym att göra
den tillfylles. Ty alla dessa, som komma dit,
ha ju sin roman, sitt lifsöde, så alla dessa sjuk-
hems olika karaktär, de »inföddes» förhållande
vis à vis sjuklingarna, och så centrum, hvarom
allt grupperar sig: doktor Westerlund.
För dem, som endast kalla den stad vacker,
som äger räta gator, höga stenhus och eleganta
butiker, för dem är Enköping en ful stad, men
för dem, som likt mig älska det karaktäristiska
mer än det »vackra», det oregelbundna mer än
det stela, räta, är Enköping en ganska »rolig»
stad. Den är mycket gammal och har som så-
dan många minnen. Den har hvitrappade hus,
många med åldrig stämpel, och den har måleri-
ska gårdsinteriörer. I synnerhet när snön ligger
bländlivit på gator och hvita hus, när telefontrå-
darne lysa som silfversträngar i frostig luft och
i stadens utkanter de kolossala drifvorna ligga
som omhvälfda kölar och slätten som en enda
hvit matta, brämad af rimfrostbeslöjade barr-
skogshöjder, är den tilltalande. Då har jag
döpt den till »min hvita stad». Då är den som
en fager dikt, en dikt om det glänsande hvita,
det kalla, det oberörda.
Eller om våren, den första gryende våren uppe
pä åsen ... Där kommer vårstormen i långa drag,
och snön smälter och rinner i floder ner för
kyrkbacken, där gassar solen och luften är re-
nare och mera fylld af vårens säregna dofter än
där nere i den lilla staden. Och på kyrkogår-
dens grafvar lysa vintergrönans och murgrönans
blad bjärt gröna ur snön, och sjuklingarna, hvilka
alla, som kunna orka så pass långt, äro ordine-
rade att gå upp till åsen, stanna vid gallerpor-
tarna och se leende på det gröna — hoppets
färg, som vågar sticka fram ur dödens hvita,
kalla famntag. Hvarför då inte hoppas och tro:
lifvet kommer åter, det kommer med lärksång
och solguld, det kommer med luftiga skyar på
blå grund, det kommer med ljusa förårsnätter
och bristande knoppar, det kommer med spi-
rande örter och gyllene hängen, fulla af frö-
mjöl.
Det kommer, det kommer!
Det måste komma!
Dock längre fram under varma försommarda-
gar gifva granarna i Gröngarnsskog, som ligger
ett stycke utom staden, svalka och blommor och
fjärilar glädja där ögat.
Du skall ej tro, att fastän Enköping är sam-
lingsplats för så många sjuka, den endast ger
ett trist intryck. Nej, där är rätt lifligt — na-
turligtvis till att vara en så liten stad. Hotel-
lens omnibusar och droskor skramla åstad vid
alla tågs ankomst och afgång, oftast fulla med
människor och koffertar, och mellan klockan 7
och 8 på morgonen, 12 och 1 på middagen samt 6
och 7 på kvällen ser du alla dessa olika prome-
nerande sjuklingar, som ju ständigt växla. Gamla
par som stödja hvarandra, förlästa ynglingar med
glasögon och pince-nez, unga och medelålders
kvinnor i massa. Alla gå de nästan samma vä-
gar, de flesta med trötta, långsamma steg.
Stundom bo i något sjukhem endast unga män-
niskor, och då ser man dem ofta alla tillsam-
mans lite på promenaden. Och fastän de äro
sjuka, tar ungdomsblodet ut sin rätt, det skrattas
och skämtas, och då tyckes mig alltid gatan
lysas upp af deras soliga leenden. Alla män-
niskor älska nog glädje, men den sjuke väl
allra mest. För honom blir glädjen hårstrået
han griper efter, plankan, som skall rädda ho-
nom i den svåraste nöden — melankolien — som
ju alltid står på lur att gripa den kroniskt sjuke.
Om folk hade en aningens aning om hvad en
förströelse, ett intryck, hur litet som helst, spelar
för en betydande roll i den ständigt sjukes lif,
är jag viss om att de gärna skulle offra litet där-
för ■— men detta fina inre sinne, som kallas
aning, är blott fås egendom. Att sända en bok,
en tidning, som är läst och ligger till ingen nytta,
ingen glädje i bokskåpet och samlar damm, till en
sjukling, hur många tänka t. ex. >på det? Hur
kär är ej en illustration att se på — det tröttar
ej, men ger dock alltid tanken en annan riktning.
Nå, i Enköping är man nog lycklig att ej vara
lottlös i den vägen ! Doktor Westerlund förser
ständigt sitt bibliotek med nyheter, och de stå
alla till fri disposition.
Till förströelserna i den lilla staden räknar jag
de månadtliga marknaderna med sitt folklif. Då
händer det att en och annan cirkus hittar dit,
karusellen svänger lusteligen omkring, och orm-
drottningen fröken Skojalewski eller dylika stor-
heter visa, frysande i trikåer, sina djur för en få-
talig publik, eller synas utanför en mekanisk tea-
ter hvitmenade clowner trumpetande och trum-
mande, skrikande: »ramla på, ramla på, kostar
bara tio öre!»
Någon gång under vinterns lopp kommer också
en och annan storhet, som låter höra sig i de
stora konstcentra, hit, t. ex. Scholander. Under
dessa timmar rör då lifvet, det pulserande lifvet,
med sin vinge vid matta ögon och bleka kinder,
och dessa få glans och färg. Ty tonefna föda
drömmar, som troddes slocknade, drömmar, som
resignationens aska lagt sig öfver. Och tankarne,
som i månader, år, gått sin eviga kretsgång om
plågor och lidanden, göra en afvikelse och slå in
på fantasiens luftiga banor, där himlen skymtar
evigt blå och där solen lyser på rosor i djupa,
varma färger.
Den, som kan se det stora i det lilla, hittar
både nöje och förströelse äfven i den lilla sta-
den vid Mälaren, men dem, som ej kunna det, är
det mången gång synd om. Staden synes dem
så tryckande, tråkig och sorglig med sina många
trötta människor och grå hår kring unga ansik-
ten, det lilla oförargliga skvallret, som oftast en-
dast är att ta’ från den lustiga sidan, retar dem,
och deras rum, hela hemmet, hvari de bo, blir dem
ett fängelse. Lugnet omkring dem — detta väl-
signade lugn, som är så välgörande för patien-
terna, om de bara visste att skatta det —
pinar och irriterar dem, och vore ej doktor We-
sterlund en sådan^magnet som han är, packades
snart många kappsäckar.
Doktorn ja — honom har jag gömt till sist,
ty han är ju det bästa. Skulle du teckna en
karaktär, skulle du teckna honom, skulle du måla
det godas och det gladas charme, skulle du måla
honom, när han 1er med soliga blå ögon och med
denna annars så fast slutna, energiska mun.
Fastän han i öfrigt är så enkel och anspråks-
lös i sitt uppträdande, bär väl ingen kung sitt
hufvud mera härskarlikt än han. Och undra
på det! Han om någon härskar öfver både viljor
och hjärtan. Ja, det är ett ovanligt herravälde
öfver människor, denne man tillskansar sig. De,
som komma till honom för att rådfråga för första
gången, komma naturligtvis lockade af hans stora
rykte som läkare, men de, som komma för an-
dra, för tredje eller för att för alltid slå ner sina
bopålar i staden — och de äro ej få — komma
utan tvifvel för människans skull. Ty han blir
med tiden hvar och ens vän och det gör dem
så godt, dessa sjuka, i synnerhet kvinnorna, att
hafva någon, som känner för dem och som spri-
der sol i deras mörka tillvaro. Och jag vet mig
aldrig hafva träffat någon, som kan denna älsk-
värda konst såsom han. Alltid glad, alltid ori-
ginell i sitt sätt, lämnar han kvar en solstrimma
i hvarje sjukrum, han besöker, och hur mod-
stulen än patienten var, när han kom, är det
väl sällsynt, att han ej 1er, när doktorn läm-
nar honom.
Första gången jag var i Enköping, inträffade
om några dagar efter min ankomst Ernst-dagen
— doktor Westerlund heter, som bekant, Ernst.
Så det talades om denna dag i sjukhemmen!
Så många förberedelser, som gjordes, man sydde,
man beställde blommor, konfekt, tårtor och hvem
vet allt. Jag, nykomlingen, kunde ej annat än
le, jag tyckte det låg något mycket småstadsak-
tigt i allt detta. Jag förstod ej då, hvilket in-
nerligt förhållande det uppstår mellan denne lä-
kare och hans många patienter. Sedan begrep
jag det och log aldrig mer. Det är naturligt,
att hvar och en, med mycket eller litet, efter råd
och lägenhet, vill visa den afhållne en liten hyll-
ning. Och han tycker om att man hyllar honom.
Icke denna hyllning, som trumpetas ut på gator
och torg, utan hjärtats hyllning är det han vill
ha. Följande lilla historia är så betecknande:
En Ernst-dag sade en medellös patient till ho-
nom: »Ack, doktor, alla fira doktorn i dag med
något, endast jag har intet.» »Håll af mig!»
blef det enkla svaret.
Nå, det behöfver då d:r Westerlund minst af
alla be någon göra. Men jag tror, att det är all
denna hyllning, all denna kärlek, som han ser
lysa ur de flestas ögon, som gör honom fortfa-
rande ung och segerstolt, och som låter honom
kunna bära allt detta stora arbete, utan att slap-
pas eller tröttna. Att veta sig vara mycket äl-
skad ger alltid kraft och säkerhet.
Skall jag sätta punkt nu? Kanske bäst det,
ty annars växer mitt opus för långt, och det finns
ju mycket kvar ännu att, om än flyktigt, beröra.
Mottagningarna med sina hundratals människor
kunna ju vara intressanta nog — för den, nota
bene, som ej sitter där med andan i halsgropen
— och det finns för öfrigt en mängd både ko-
miska och tragiska situationer att anteckna. Men,
som sagdt, bäst sluta i tid, så du ej slänger hela
brefvet. Hvem har nu för tiden ro att läsa ett
för långt bref ... ?
Dessutom finnas inga mottagningar nu. En-
köping är nu tyst och stilla; alla sjukhems fön-
ster äro kritade, man har sommarferier. Men
när hösten kommer, skramla åter omnibusarne
på de knaggliga stenarne, och doktors lilla dro-
ska far ’ outtröttligt af och an och främlingar från
alla håll trampa den gamla stadens gator.
Din tillgifna
Anna Törnström.
Augusti 97.
–––- *–––-
Vid fönstret
Utkast för Idun af Agathe Lind.
K
lockan är icke mer än älfva, och det är
för tidigt att lägga sig en sommarkväll,
sä att jag tänder en cigarrett och slår mig
ned vid det öppna fönstret.
Utsikten är härlig. Fjärden ligger glitt-
rande stålgrå därnere. Då och då kommer
en vindfläkt, som krusar den lätt och se-
dan prasslar helt mystiskt bland trädens
löfverk.
Det är så tyst och stilla rnndt omkring,
villa vid villa tyckes slumra i sommarnattens
dunkel. Är jag den enda som vakar? Nej,
nu hörde jag ett fönster som stängdes.
Ljudet kom från villan däruppe i backen,
och jag gissar att det var min vän, doktorn,
som nu ämnar bege sig till hvila. Måtte
han få ro ! Hårdt och häftigt stängdes fönst-
ret, det var som om han velat utestänga
något, — objudna tankar, kanske.
Vi veta nog litet hvar, hur tankarne
flyga kring i julinätternas skymning, när
lindarne dofta, ängsknarren sjunger sin en-
toniga sång nere på ängen och lätta dim-
mor stiga upp öfver vikens vatten, där den
bleka månen söker spegla sig.
Han sade just, doktor Holt, strax innan
vi skildes;
»I kvällar sådana som denna glömmer
man att grubbla öfver tillvarons gåta, man
blir en drömmare, som helt försjunker i
all denna skönhet.»
»Tillvarons gåta.» Ja, han har kanske
grubblat mer öfver den än de flesta, hans
tankar ha irrat sig dödströtta i mörka la-
byrinter.
Vi ha varit vänner sedan pojkåren, och
jag känner hans historia.
Djärfhet och stolthet, ett briljant hufvud
och en god portion öfverlägsenhet, det var
de egenskaper som utmärkte honom i skolan.
Hela klassen såg upp till honom, och det
var alltid han som förde oss an, såväl i
lek som allvar.
Så kom slaget, det var strax efter vi
hade tagit studentexamen. Hans far, bank-
direktör Holt, begick själfmord, böckerna
reviderades, balans, försnillningar, — och
sträng ljöd domen öfver den döde. Sonen
böjdes ej, — han bröts. Förgäfves sökte
jag träffa honom, han tycktes vara för-
svunnen.
Några år efteråt mötte jag i Upsala en
man, som jag trodde mig känna igen, men
hvem var det? Jag fixerade honom, våra
blickar möttes, och då ville han skynda
förbi mig, men jag grep honom i armen.
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
