Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 13 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 253
»Holt,» frågade jag, »är det verkligen
du?»
»Jaså, du kände igen mig,» sade han
kort. »Det har fallit mycken snö, sedan
vi träffades.»
»Hvar har du varit de sista åren?»
»Ute och konditionerat, nu har jag fått
litet hjälp och skall taga mina examina så
fort som möjligt.»
Efter den stunden råkades vi ofta. Aldrig
ute på »Gästis» eller i sällskap, endast på
våra rum, och han kom alltid till mig i
skymningen, det lade jag märke till. Skyd-
de han dagsljuset?
»Hvarför är du aldrig med kamraterna,
gamle gosse ?» frågade jag en afton, då vi
sutto i min »håla» och rökte.
»Hvarför?» Han ryckte till. »Hvarför?
Jo, därför att jag skyr människorna lika
mycket som de sky mig.»
»Hvad har du för griller?»
»Kalla det hvad du vill,» sade han
bittert. »Men tror du ej, att jag märker
alla dessa undrande blickar, dessa förstulna
hviskningar: Holt, — är det sonen till ho-
nom, som — -—? Det är som om männi-
skorna njöto af att påminna sig det för-
flutna, de nicka åt hvarandra och se så be-
låtna ut. Och sedan draga de sig undan,
— hm, äpplet faller väl ej långt från
trädet ! »
»Du ser spöken på ljusa dagen!» sade
jag. »Och äro några såsom du skildrar,
så lämna dem åt sitt värde! Men säg mig,
har du aldrig tänkt på att byta namn?
»Det vore en dom öfver min far, kanske
den hårdaste han har fått! Hvem af oss
har rätt att döma? — Jag allra minst,»
sade han sakta. Så höjde han hufvudet
igen. »Bäst är att som en man se sitt öde
in i hvitögat. Was man nicht ändern kann,
muss man tragen.-» —
Aren gingo. Jag lämnade Upsala, och
Holts och mina vägar skildes åt för att
helt oförmodadt mötas i sommar vid den
här lilla badorten. Yi äro mycket tillsam-
mans, och jag ser med glädje, hur hans
hurtiga väsen har tagit ut sin rätt. Frisk
och manlig är han, men allvaret lämnar
honom sällan, och pejlar man djupt in i
ögonen, hvilar där ett vemodsdrag. De
sista dagarne har det varit en sällsam oro
öfver honom, han har velat förtro mig
något, men ej kunnat, och jag har undrat
storligen. Så igår var det en blick, som
förrådde hans hemlighet, och nu vet jag,
hvad jag anat och fruktat, — han älskar
Mary! Ja, underligt är det icke, hon är
så söt, min syster. Hon hör till de där
stilla, behagliga kvinnorna, som tänka mer
än de tala. Hon försvinner så gärna i
skuggan af sig själf, men sök upp henne
där, och du skall mötas af solsken i de
klarblå ögonen, glädtighet och godhet.
Vi voro ute och rodde i afton, Mary och
jag. Solen höll just på att gå ned, ännu
var det »guldglans på vågen», och allt
var så tyst, så stilla. Mary satt vid styret,
men styrtömmarne hängde slaka, och jag
förde båten hur jag ville. Yi hade suttit
tysta så länge, att jag slutligen frågade:
»Mary, hvad drömmer du om?»
Hon såg upp litet förvirrad, svarade icke
på min fråga, utan sade helt sakta, med
det där bedjande uttrycket i ögonen, som
alltid rör mig:
»Karl, skratta icke åt mig, men lofva
att svara mig allvarligt!»
»Gärna, liten! Hvad är det?»
»Jo, — säg mig, — har du någonsin
tänkt på de där orden: att barnen allt in-
till tredje och fjärde led skola straffas för
föräldrames missgärning?»
»Om jag har tänkt på dem?» upprepade
jag förvånad.
»Ja, tror du verkligen, att de oskyldige
få lida för de skyldige?»
»Säg då hellre lida med de skyldige,
det få de nog, men trampa de icke fädrens
fotspår, utan söka bättre vägar, skall väl
äfven deras individualitet få komma till sin
rätt. Ja, det är nu min enkla tro, men
du får vända dig till lärdare män än jag
för alt få ett sådant djupsinnigt spörsmål
bättre besvaradt. »
»Nej,» sade hon enkelt, »jag tycker om
din uppfattning, det är just så jag har
hoppats, att det skulle vara. Vi få ju tro
på kärlek och barmhärtighet! Men männi-
skorna äro så hårda, så grymma, det är
som om det vore deras lust att öka lidan-
det på jorden. Se där är en fredlös, låt
oss jaga honom! Det är deras lösen.»
Hon satt tyst ett ögonblick, men bör-
jade så tala helt sakta: »Jag tänker ibland
på, att när en sådan jagad finner vänskap,
finner kärlek, — det bör för honom vara
något oändligt stort, — något som han
knappast kan fatta, — och för den som
ger — —»
Hon tystnade plötsligt och drog den stora
hatten längre ned öfver ansiktet. Ville hon
dölja sin rodnad? Var hon rädd att ha
sagt för mycket? Ack, jag hade förstått
allt för väl, och utan att säga ett ord,
rodde jag hemåt. Årorna kändes tunga.
Nu förstår jag, hvarför hon varit så för-
ändrad den sista tiden, så allvarlig och
sluten, med ett grubblande uttryck i ögonen.
Skall Holt våga säga något till henne?
Skall vår far tillåta, att Mary blir hans
hustru? Nej, — nej, icke vår Mary! Jag
önskade min vän all lycka, men Mary får
han icke! Skulle vår Mary bära ettfläckadt
namn! Nej, aldrig!
Då komma Marys bedjande ögon för mig
och jag tycker mig höra hennes fråga :
»Skola oskyldiga lida för de skyldiga?»
Skall jag nu döma lika orättvist som de
människor, jag mer än en gång Uttalat för-
kastelsedom öfver? Om jag i stället kunde
göra något för min vän! Om jag skulle
tala vid föräldrarne, bereda dem, beveka
dem, — striden blir hård, det vet jag på
förhand. Den gäller ju Mary, vår älskling,
vår ögonsten!
Men, kanske kärleken än en gång skall
kunna rifva ned murar, som vi människor
anse oöfverstigliga . . .
Mina oroliga tankar ha liksom vaggats
till ro af sommarnattens stillhet. Jag läng-
tar att få sofva och stänger helt sakta mitt
fönster.
Se, det ljusnar redan — en ny dag
randas !
–––- *–––-
Alla utstäl/ningsbesökande damer
inbjudas vördsamt till ett besök i »Iduns sa-
long» — belägen i Nordiska museets byggnad
& utställningsplatsen — där hviloplatser och
toalettrum gratis stå till våra ärade gästers
förfogande. Glömmen ej att inskrifva edra
namn i den härför afsedda boken!
Red. af Idun.
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått och g-odt.
För Idun ai
Lovisa Petterkvist.
Bref XII.
lev ortom älskade Gamla Stockholm försig-
går »Marinskådespelen» på ett haf, in-
hägnadt af plank i viken utanför, fast, när
jag närmare tänker på saken, så är det inte
något haf ändå, efter där finns berg (af säck-
duk), ett till vänster och ett i fonden, det förra
nästan så högt som jag och med en smal
öppning i kanten, i hvilken, när vi kom,
det med jättelika bokstäfver stod präntadt :
»Sjöparad».
På det andra berget, som är litet mindre
imposangt, ligger en liten röd, riktigt nätt,
metershög stuga, antagligen boningsplats
för någon fyrmästare, fast man naturligtvis
fick tänka sig både honom och fyren.
Fregatterna, som här dagligen kämpa sina
strider, är från Berlin och lär vara fullkom-
liga afbildningar efter de tyska krigsskep-
pen, fast vi väl får hoppas, att deras vana
att kriga med hvarann, bara är symbolistisk,
ty eljes kan väl då ingen undra på, att
kejsar Wilhelm är så ifrig som han är att
skaffa sig en ny och bättre flotta!
Just som hornmusiken på läktaren slutat
sitt första nummer, kom »paraden», inte min-
dre än 6 »fregatter», fram bakom säckduks-
berget, öfverlastade allihopa, men bara med
flaggor, följda af en kryssare,, som skulle
ha varit för söt i en ankdam, och af en
hemsk sotsvart minbåt, alldeles lik en
större lappsko.
Ingen besättning syntes till, hvilket jag
anser vara en utmärkt uppfinning, som
ovillkorligen borde införas hos oss, i all
synnerhet vid landtvärnet, som vid krig ju
är utsatt för den allra största fara. En
katt jamade — nog en krigskatt, efter
han var så ovanligt grof i målet! — och
så började flottiljen en grasjös vals rundt
kring inhägnaden. Men, hast du mich
gesehen ! Bäst det var, utan att man visste
af en smul, vände båtarna bredsidorna till
och gåfvo hvarandra de värsta »glatta lag»
midt i skrofven.
Ruffen påstår, att det bara var en glädje-
salut, som råkat att gå litet på sned, och
det måtte det ha varit, ty när kratröken
skingrades, låg flottiljen där lika näpen,
skimrande och nyfernissad som nyss, utan
att ens ett hår d. v. s. flagg var krökt på
dess hufvud! Nu kom en ängslig stund!
En roddbåt utanför åstadkom nämligen
svår sjögång, men flottan vakade sjön rik-
tigt bra, bara en enda af fregatterna visade
tendens att lägga sig på näsan. Sedan
»paraden» företagit ännu ett ströftåg i vals-
takt kring bassängen, försvann den i »god
ordning» bakom säckduksberget.
»Så rysligt sött, du, Ruffen,» sa’jag, men
Ruffen såg inte söt ut han, minsann ! Mun-
nen var hopsnörd och händerna höll han ned-
körda i rockfickorna, som för att skydda
sig mot ficktjufvar.
»Jaså, på det viset,» tänkte jag. »Bäst
låta dig sitta där då!»
Nu flög en ny skylt fram i berget och
på den stod: »Sjödrabbning». Hu! Detkän-
-*––––
Jubileumsfllten SVENSKA FLAGGAN, väfves af ull.
Godsåtgång 1,80 kg. urtvättad ull, arbetslön 5 kronor. Längd 2 meter. Bredd 1,48 meter.
Obs.! För vikt om 18 kg. fraktfritt. •i*
Hildur Anderssons Ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag,
Allm. T. 76 53. Hötorget 12. Riks 163.
Filial Hornsgatan 1. Aiim. t. 30435
S A
ta Sa
s
o o.« j.
:o5 h* ^
W ® x
tö > x
ä”
&£ 9
“T
O 03 O
tn
«Sjc:
Q.
+» u fl}
ca as ysi
0(2 C/5
O
<8 «.C
t» .5-o
cS p—
sS ©
■ad
C8
f—A
m
>
fcT
o»
S3
§ »
2 *d
s *
E
99
h
0
W
ts
d
C
u
©
• Ti
0 d
© :d
041
w to
:0
>44
||
•M %
>0
fl
&
iH
d
h
fl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
