Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 13 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 IDUN 1897
des riktigt hemskt. Jag både rös och frös
invärtes.
Katten jamade igen. (Ruffen tror det var
en signalpipa.) Det rysliga oljudet en sig-
nalpipa? Åh nej! Och så kom tre af fre-
gatterna, bara med vimplar i topparna den
här gången, framstörtande bakom berget
och rörde upp vattnet i riktigt blodtörstiga
vågor !
(Besättningen fortfarande dold, som väl
var!)
En minut senare störtade de tre andra
fregatterna fram från samma håll, upprörde
vattnet i ändå blodtörstigare vågor, det syn-
tes tydligt, och så: brak, brak, brak, brak!
störtade landsmännen samman och växlade
de förfärligaste kanonsalfvor rakt in i hvar-
andras hjärtan. Krutröken rullade sig i tunga
vågor öfver stridsplatsen — — — !
»Usch, Ruffen,» sa jag, »det här känns
rysligt! Naturligtvis är de söta skeppen
skjutna i trasor!»
Men de var bättre byggda än så!
Inte ett tåg var krökt på deras spiror
den här gången heller, ja till och med de
docklika räddningsbåtarna hade redt sig,
fast de, genom sitt läge, varit så ofantligt
utsatta för kulregnet.
»Så ska man bygga krigsskepp, du, Ruffen!»
sa jag beundrande, men lika gärna hade
jag kunnat tala till en stock!
Nu hofverade sig skeppen värre mot hvar-
andra, man riktigt såg, hur de skälfde af
krigslust, men så måtte de ha tänkt om,
ty just när man väntade en ny samman-
drabbning, kilade de tillbaka bakom berget
igen, i allsköns sämja och trefnad. (För att
ladda om kanonerna, som en liten vakt-
gosse upplyste!)
Strax därpå kom den lilla söta krys-
saren, hon hette »Extra» — namnet stod
i berget! — utdansande, nog för att roa
oss, medan vi väntade på slutnumret,
»Fästningsstrid». Hon var så näpen och
rörde sig så kvickt, att jag kände mig rik-
tigt hågad applådera, men det var väl att
jag inte gjorde det, efter som »Extra» vid
närmare bekantskap befanns vara en riktigt
dålig båt!
När de fientliga flottorna, nu ytterst för-
siktigt och spännande långsamt, gledo ut
från berget och intogo sina posisjoner så
långt ifrån hvarandra som möjligt, hvad
gjorde då det ohederliga tinget, jag menar
»Extra»?
Jo, hon kilade mellan de olika flottorna
och strödde ut exploderande »petarder»
(bra lika »svarmare») i vattnet, utan att
en smid bry sig om, om de träffade vän
eller fiende.
■ Nu var luften tung af väntan och dystert
allvar. I två väl ordnade linier kröpo skep-
pen långsamt mot hvarandra, medan min-
båten lade sig tätt intill stugan, nog för att
beskydda den, hvilket jag just tyckte var
riktigt vackert gjordt af en minbåt, hvars
idé ju är: »förstörelse/»
Allt närmare, allt mera indianlikt kry-
pande, gledo skeppen mot hvarandra.
»O,» sa jag, »så spännande det här är!
Om jag bara begrep, hvar de ska få en fäst-
ning ifrån. Ty en fästningsstrid utan fäst-
ning, det —» »Bom!» ljöd det och så stud-
sade en trettiopunding, minst, öfver vattnet
— från berget i fonden!
Hvem hade kunnat räkna ut det! Stugan
var fästningen ! Så inmariga är de på
tyska.
Striden blef förfärlig den här gången!
Det lät, som om hela’ Stockholm piskat
mattor där ute i bassängen. Fregatternas
sidor alldeles spydde eld, det odjuret »Extra»
bokstafligt slet upp vattnet med stjärnregn
och petarder, katten, som måtte ha blifvit
svårt sårad, skrek ohyggligt — och öfver
allt detta smög röken ljudlöst tyst — —!
»Ruffen,» sa’ jag och tryckte hårdt hans
hand,» den här gången kan de inte reda
sig! Måtte bara den dolda besättningen
inte bli skjuten i trasor den med!»
Bom, bom bom bom bom! Bom!!!»
»Stackare!» sa’ jag.
Tro mig om man vill eller inte, men när
röken skingrade sig, låg inte skeppen där
lika fina, oskadda och koketta ändå!! Jo,
det gjorde de! Inte ens en tågände var rub-
bad eller en spira knäckt.
»Yet du, Ruffen,» sa’ jag, »om jag vore
kejsar Yilhelm, så skulle jag vara nöjd, ty
om en sådan flotta också har litet oarter
för sig, så får man lof ha öfverseende––––
sannerligen får man inte lof ha öfverseende ! »
I glädjen öfver sin i sanning underbara
räddning företog nu flottiljen en gemensam
glädjedans kring bassängen, vackert ackom-
pagnerad af musiken, som, troligen för att
förbereda publiken på »att det inte var så
farligt», äfven under de mest tragiska mo-
mangerna spelat de gladaste dansmusik-
stycken.
»En krona,» sa’ Ruffen, när vi linkade
af ut. (Vi var alldeles afdomnade båda två
af de hårda bänkarna.)
»Krut är dyrt, lilla du, » sa’jag så nytert
jag kunde.
»Inte värdt spilla det på döda kråkor då,
hä hä!»
(Besynnerligt så svårt människor ha att
skiljas vid den senare delen af en krona!
Hade nu det här nöjet kostat bara 50 öre,
så hade Ruffen inte varit knarrig alls!)
»Jag ska säga dig, jag,» sa’ jag, att
»Marinskådespelaren» väckt det största gil-
lande och uppseende i Tyskland!»
»Jaha — får tyskarna bara höra det
smälla, så — —»
»Jag har haft mycket roligt.»
»Du har ju alltid roligt du, bara det
kostar pengar, hä-hä!»
»Usch, Ruffen, hur kan du säga att
jag–––– »
Det höll rent af på att blåsa upp till ett
litet gräl, då jag »bedarrade stormen» ge-
nom att föreslå att vi skulle »dra in» kro-
nan genom att äta middag på Folkköket,
något som vi förresten länge tänkt göra,
fast det aldrig blifvit. Det var en ryslig
tillställning! Jag menar folkköket!!
Först fick vi stå i kö, så vi var lama i
benen — och sedan! Söliga bord, utan
någon som helst dukning, kall mat i stora
backar, som man fick puffa sig till vid en
disk, som instänger »köket», oskurade knif-
var och bröd som låg i högar och bleftummadt
af den första bästa eller sämsta kommande.
(Tänk, så aptitligt!) Ölet måste vi också
puffa oss till, och dessutom tappade en herre,
till följd af trängseln, två köttbullar på
Ruffens fina sommarroek och fick jag en
duktig skvätt soppa öfver min nya kläd-
ningskjol.
»Ruffen,» sa’ jag, när vi slutligen, and-
fådda och yra i hufvudet, hamnade vid ett
bord på verandan, något så när i skydd
för alla farligheter, »hvad kostar det här
nöjet?»
»Sextio öre person, med ölet.»
»Jaså,» sa’ jag. »Hvad var det vi åt
middag för här om dagen på den där hygg-
liga källaren vid Berzelii park?»
»Sjuttio öre person med drickat.»
»Och då fick vi fint dukadt, rena serveter,
god uppassning och utsökt mat!»
»Den här maten skulle inte vara dålig,
den heller, om den bara vore varm, hä hä!»
»Ja, det var just det,» sa’jag, »men när
mat öses upp »till reds», hur kan den då
vara varm?»
»Det är ju bara en barmhärtighetsinrätt-
ning det här också ! »
»Bara!» sa jag. »Ja, då ska’den åtmin-
stone ha barmhärtighetspriser! Nog har
de råd att i sommar bestå dukar på borden,
pappersservietter för den som vill ha, otum-
madt bröd och varm mat — ja, till och
med litet uppassning! Det säger jag, Lovisa
Petterkvist, och det står jag för, om jag
så ska bli hatad för det aldrig så!»
Så försvann vi från folkköket — nog för
alltid ! Ska man finna sig i en sådan art af
servering, och vid så, lindrigast sagdt, ytterst
ojämnt lagad mat, så ska det vara för det
att man känner att här lämnas hjälp åt
dem som hjälp behöfver. Annars så —-?
Nej tack!!
Sedan vi stärkt oss med en kopp »brunt»
med dopp till, något som vi riktigt väl
kunde behöfva, började vi hålla råd om,
hvad vi vidare skulle ta oss till.
»Jag är med om hvad som helst, jag,»
sa Ruffen — »bara inte––––»
Han kikade på Industrihallens utsiktstorn.
(Han är alltid med om hvad som helst, strax
efter en liten scen!)
»Usch nej,» sa jag. »Aldrig dit upp!»
»Du behöfver väl inte flyga öfver allt
heller, hä hä. »
»Måtte jag då väl inte behöfva,» sa jag.
»Hissar är riktigt gemena.»
»Riktiga otäckingar,» sa jag, och jag me-
nade allt jag sa, hvilket inte kunde hindra,
att vi en halftimme senare satt i den ku-
lörta glasbur, som för upp till minareterna.
(Hvad jag tycker det ordet låter lärdt!)
»Begriper du, hur vi ha kommit hit, gub-
ben, » sa jag.
»Hm hm hm hm hm hm!!» sa Ruffen.
»Sagt något, har jag då inte.»
»Nej, men tänkt!»
»Ja, då har jag »tänkt» oss hit då, sa
jag gladt. »Det var skick — •— Hu!»
»Hu’et» gällde »lyftknyckcn», som är så
ofantligt obehaglig i alla hissar.
Nu sväfvade vi uppåt. Vete Gud hvar
alla samvetskval kom ifrån i en hast! Kanske
från bristen på festmiddag! Och så var
stackars Ruffen så blek ! !
Jag stal mig till att kyssa honom bakom
ryggen på en tjock tysk. Det gjorde mig
ofantligt godt — och honom med. (Inte
tysken, förstås !) Allt gick emellertid lyck-
ligt, men det säger jag, att hade vi slagit
ihjäl oss, så hade jag aldrig förlåtit mig
själf — aldrig!
Utsikten däruppifrån rent ut vill jag inte
beskrifva, om jag också kunde, hvilket jag
inte kan. Det finns intryck, som man bara
vill dela med sig af åt sin allra, allra bästa
vän.
Här uppe stannade vi öfver en timme,
och när vi kom ner, for vi genast hem
till oss. — — Det ville både Ruffen och
jag !––––
Klockan 3 på morgonen två dagar senare.
Vi ha varit på Bellmansfest ! 40,000
människor •—• ett kvarterslångt festtåg,
Bellman, fraisch och ung, som om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
