Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 20 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I DU N 259
rande af nöd eller i människovänligt syfte
har för öfrigt i henne en varm vän.
Friherrinnan Palmstierna befinner sig
ännu i sina bästa år — hon är född 1845
— och har i ett snart 30-årigt, ovanligt
lyckligt äktenskap tre söner och två döttrar.
H. C.
–––––––––- ❖–––––––—
ofåsxjlen.
E* långt ifrån bryggan, på backens krön
och midt emot herrskapsvillan grön,
där ligger en spåntäckt, pärlgrå koja,
den niest bemärkta på liela ön.
Jag öfver dess tröskel min fot ej satt
— den spärras i allmänhet af en katt •—•
men utanför kojan, på backens sluttning,
en älsklig syn har mitt hjärta gladt.
Med burriga hjässor och ros på kind
och brynta af sol och saltmängd vind
där tumlar en skara af små • keruber
emellan kojan och villans grind.
Af dem vet väl ingen sin faders namn,
har knappast hvilat i moders famn,
men Ran, som bjöd barnen till sig komma,
beredde dem här en tryggad hamn.
Och uppe från fönstret på kullens brant,
där lyser det stundom ett sken så grant
ur tvänne vänliga, vaksamma ögon —
där sitter de moderlösas »tanin.
Törhända att lifvet henne bedrog,
att kärlekens ljusning aldrig log
mot henne, som nu är böjd af åren —
af kärlek har hon dock mer än nog.
Det veta de nogsamt, keruberna små,
som tumla därutanför hyddan grå
och aldrig få veta, att mammas slantar
i månader dröja och mer ändå.
Så jubla, du skara, i sommarens tid,
och vaka, du gamla, så god och blid,
och slumra välsignad af barnen dina,
då fröjden de bytt emot lifvets strid!
K. B.
* Ur en diktsamling : »Skärgårdsminnen», som
erhållit hedersomnämnande af Svenska Akade-
mien. Dikten hvilar så godt som ordagrannt på
ett verkligt motiv. Hjältinnan, om vi så få kalla
henne, är bosatt på Stafsnäs (Yärmdö, utanför
Stockholm) och är där under namnet »Moster
Lotta» allmänt känd och skattad för sin uppoff-
rande moderliga verksamhet.
är husmors hästa hjälp-
reda. Prenumerera å när-
maste postanstalt. Helt år 3 kr.
£räldomsmärke.
J åt mig få tacka »En Stockholmsfru»
för den utmärta artikeln: »Gif dem ett
hem» i nr 28 af Idun, och låt mig äfven
få göra henne en fråga.
Jag vill ej fästa mig vid hennes sätt att
beräkna lönen endast till 100 kronor om
året. Min man säger visserligen, att då
vår tjänarinna har eget rum, och då det
aldrig faller oss in att gifva henne annan
mat än vi själfva äta, så kan allt samman-
lagdt som vi gifva ut för henne skattas till
lägst 500 kroner om året. Men detta be-
tyder ju ingenting, då vi alldeles icke anse
henne få mera än hon förtjänar. Nej, det
var en helt annan sak, jag ville få fråga
»En Stockholmsfru» om, en sak, som bör
intressera vida kretsar af Idnns läsarinnor,
nämligen frågan om tjänarinnornas sedlig-
het och vår ställning till den.
När jag gifver någon ett hem hos mig,
så vill jag väl, att hon skall iakttaga hvad
som är passande i mitt hem; när jag be-
handlar henne som en dotter, så bör hon
väl i sedligt hänseende motsvara de fordrin-
gar, som ställas på min dotters uppförande.
Men nu äro åsikterna om det passande i
umgänget med män så olika i olika sam-
hällslager. Detta är en kvarlefva från den
tid, då tjänarne voro trälar, d. v. s. föga
bättre än en sorts djnr, och då man där-
för ansåg, att umgänget mellan de olika
könen hos dem gärna kunde få vara unge-
fär lika fritt som hos djuren. Man läse
blott Eddans skildring af de olika samhälls-
klassernas uppkomst! Då Jarl och Karl
valde sig maka, gjordes allt för att fram-
hålla helgden och vikten af denna handling.
Om Träl heter det däremot, att till honom
kom på bänken en trälkona, de tisslade och
tasslade o. s. v. Och tissel och tassel är
ju regel än i dag. Våra tjänstflickor anse
motsatsen för en skamlig inskränkning i
deras frihet, och de stoltaste bland dem,
som gärna vilja blifva »fina» flickor, kräfva
dock som en rätt att få på det allra friaste
sätt umgås med sina manliga bekanta och he-
tänka icke, att denna »rätt» i själfva verket
är det allra tydligaste träldomsmärket. Ingen
må tro, att det endast är fördomen, som ute-
stänger de s. k. »bättre» flickorna från detta
trälarnes frihetsprivilegium. Jag vill gärna
medgifva hvarje frihet, som icke är farlig;
men att denna frihet är farlig, det framgår
väl bäst däraf, att af alla i Stockholm födda
barn 27 à 28 procent äro oäkta.
Nåväl, jag frågar nu: en frihet, som jag
fasar för att min dotter någonsin skall få,
har jag rätt att gifva den åt min tjänarinna?
Jag får kanske från många håll det sva-
ret, att vi matmödrar kunna två våra hän-
der och att jungfrurna själfva få bära an-
svaret och följderna. Opinionen bland dem
fordrar enhälligt denna rätt, och jag tänker
mig, att detta kommer sig däraf, att alla
något äldre jungfrur gått den farliga, slipp-
riga vägen; somliga hafva gått den utan
att falla och de tänka, att det således icke
var så farligt; många hafva fallit, fast
ingen vet det, och de tycka nog innerst i
sin själ, att det är bra, om icke de unga
äro bättre än de själfva. Alla säga de där-
för åt den unga kamraten, att det är en
»skam», att herrskapet förbjuder henne att
sällskapa med »hvem hon behagar». Och
i de flesta fall skall den unga tjänstflickan
tro kamraterna, äfven när de vilja henne
illa, hellre än herrskapet, som vill henne
väl. Jag har nu framställt min fråga och
äfven omtalat ett svar, som säkert många
äro färdiga att gifva, men som jag icke kan
gilla. Alla de husbönder och matmödrar,
som icke akta sina tjänarinnors människo-
värde och icke vilja gifva dem ett hem, de
tänka nog, att endast arbetsaftalet binder
de båda klasserna vid hvarandra, och att
vi sköta oss och de få sköta sig själfva.
Men vi, som vilja gifva våra tjänstflickor
ett verkligt hem, vi böra väl tänka, att
därtill också hör, att vi åtminstone i någon
mån skydda dem i det hänseende, jag nn
berört, att vi t. ex. sätta ut en viss tid på
kvällen, efter hvilken de icke få vara ute
och icke heller hafva manligt främmande.
Tack få vi icke, och hvad som är bästa be-
viset på vår välvilja, skola nog flickorna i
stället kalla elakhet, i det de fortfara att
anse det för en skamlig begäran, att de skola
sofva på nätterna. Men vi böra väl göra
vår plikt utan afseende på, om vi få någon
tack. Alltid finns det fullt upp med andra
husbönder, som de kunna gå till, husbön-
der, som medgifva full frihet, anseende, att
det gör detsamma, huru det är med »pi-
gorna». Då kan ju hvarje tjänstflicka välja
mellan att vara på ett sådant ställe och att
vara i det hem, vi bjuda dem, ett hem med
föräldrars välvilja och äfven med föräldrars
fordringar. Jag tänker, att de bästa skola
komma till oss. I början skola de komma,
utan att dela våra åsikter om det rätta; men
småningom skall på detta sätt en jordmån
beredas äfven för en bättre opinion. Det tror
En annan Stockholmsfru.
–––- *–––-
Kvinnorna på utställningen.
XI.
Teater- och musikutställningen.
f
å själfva sluttningen nedanför Byströms villa,
omgifvet af praktfulla blomsterrabatter, lig-
ger det fint och artistiskt utsmyckade konst-
tempel, som i sig inrymmer Teater- och Musikut-
ställningen.
Vi finna här en bit kulturhistoria, som om-
fattar ett århundrade minst, och i icke ringa
grad bidrager att gifva glans och en i långa tider
återverkande skönhet åt vårt land och folk. Ty
hur det är utgör dock ett folks ståndpunkt på
det rent konstnärliga området själfva blomman
af dess kultur.
Ingen af vår bildande och konstälskande all-
mänhet bör försumma att träda in i den vackra
och med den utsöktaste smak och pietet anord-
nade hallen. Dess inre är hållet i hvitt och guld
och allt är, så vidt sig göra låter, i den gamla
Gustavianska stilen.
Allra öfverst under den stora lanterninen går
en fris, bestående af scener ur våra mest kända
och omtyckta operor, såsom Faust, Borneo och
Julia, Den stumma från Portici, Vilhelm Tell,
Profeten, Don Juan och ändå flere. De äro alla
fint och konstnärligt utförda i akvarell af deko-
rationsmålaren Fritz Ahlgrenson och prydde en
gång i tiden det gamla Operakaféets väggar. Öf-
ver och under den vackra frisen äro namn i guld
på våra hädangångna och lefvande storheter
inom dramats och musikens värld.
När vi träda in i den cirkelrunda hallen, så
fästas våra blickar ovillkorligen först vid fonden
med dess charmanta anordning. Vi se där hela
den gamla operans scen återgifven, i förminskad
skala, men fullt naturtroget, och å scenen är
uppsatt en dekoration efter Deprées ritningar,
föreställande sista akten af Kjellgrens och Gustaf
den III:s opera Gustaf Vasa. För att göra taflan
än mer illusorisk och talande äro å scenen insatta
figurer i tidsenliga kostymer. Vi se där Gustaf
Vasa (det var Carsten på kung Gustafs tid) i
förgylld rustning, vidare Cecilia af Eka samt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
