Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 20 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 IDUN 1897
stor del af det svenska ridderskapet. Det hela
gör en mycket god effekt.
Till vänster ha vi en annan panoptikon-grupp.
Tri se här Gustaf den III och gunstlingen Mau-
. itz Armfelt uti konungens lilla kabinett i opera-
huset, just det kabinett, i hvilket han blef införd
efter det mördande skottet på maskeradbalen den
16 mars. Konungen och Armfelt tyckas rådslå
om någon för teatern viktig angelägenhet. Grup-
pen är bra tänkt, men icke väl utförd. Ansikte-
na borde åtminstone fått större likhet med ori-
ginalen.
Äro vi älskare af porträtt, så finnes här en
ovanligt rik och dyrbar samling, hopförd såväl
från de offentliga samlingar i våi’a muséer som
ock från enskilda personer.
Bland dem, som särskildt kunna intressera
damerna, ber jag att få påpeka den sköna bilden
af Emilie Högqvist, målad af Södermark d. ä.
Dessa sköna ögon, hvilkas glans ofta doldes af
bittra tårars flor, blicka på oss och liksom tigga
om medlidande. Hvile du i frid under cypres-
sens skugga i det soliga Italiens jord, du kon-
stens stackars barn från den kalla norden! Här
strax bredvid se vi de ädla dragen af Jenny Lind,
med den rena blicken och det höga majestätet,
som genom hela sitt lif och vandel höjde
konstens anseende, icke endast i vårt land, utan
i hela den civiliserade världen.
Hvad döden mejar hänsynslöst och hvad hans
skördaräro stora! Häräro bilderna afLouiseMicha-
eli,Fredrika Stenhammar, Anna Klemming,—man
sluter ögonen och man tycker sig ännu förnim-
ma de sköna rösternas välljud, men det är en
villa blott. De skära, rena tonerna ha dött bort
för alltid. Inom dramat och komediens område
mötas våra blickar af bilderna af Elise Hvasser,
Selma Hedin, Betty Almlöf — alla bortgångna,
skördade af den obevekliges lie — men vi ha
också de lefvande att fästa oss vid. Se här våra
gunstlingar den dag som är och vi skola hoppas
att de stanna hos oss länge. Här ha vi fruarna
Linden och Östberg, vår operas nuvarande
primadonnor, och här ha vi fru Hoving och den
lilla käcka fru Hartmann vid Dramatiska teatern,
samt dessutom en hel mängd koryféer från våra
privata teatrar.
Porträttsamlingen är ovanligt fullständig och
intressant. Till sist ber jag endast få påpeka det
stora porträttet af Kristina Nilsson, måladt af
Alex, Gabanel, hvilket sitter i afdelningen till
vänster. Det är ovanligt likt och gifvet med
sann konstnärlig brio.
Om damerna nu vilja taga de många montrerna
i betraktande, så torde ni där finna icke så få
saker af stort intresse.
Vi kunna ju börja här under Kristina Nilssons
stora porträtt. Plär i montren finna vi, bland
mycket annat, en gammal ful, något sprucken fiol.
Det är den, hvarmed den stora firade sångerskan
som barn drog omkring på Smålands marknader
för att förtjäna sitt bröd. Hur annorlunda nu
mot då och det bör förefalla sångerskan själf
som en dröm — men en vacker dröm —■ om hur
den lilla bondflickan blef dragen i en char af
goda féer ur mörkret och upp på solberget i
bländande ljus och glans. Den lilla spruckna
fiolen bör vara sångens drottningen dyrbar skatt.
Och här i samma låda se vi en gammal sko,
■— men ack, så liten. Yet ni, mina damer, hvem
den tillhört? Jo, ingen mindre än Taglioni,
den tjusande dansösen, inför hvars lilla tåspets
den tiden hela det manliga Europa, med kejsare
och konungar, rullade sig i stoftet. Så tokiga
äro vi lyckligtvis icke nu för tiden.
Gå vi öfver till den högra sidan, så finna vi
flere ting, som fästa vår uppmärksamhet. Till
exempel Emilie Högqvists silfverharnesk, som
hon begagnade såsom Orleanska jungfrun och
hennes sidenfana.
I samma montre syns en gammal ganska illa
medfaren miiff af hvit broderad sammet. Det är
dock en märkvärdig muff — det är Annitas, den
intriganta skådespelerskans, i »Debutanten och
hennes far», och den har i tiden i samma roll
begagnats af dotter, mor och mormor, nämligen
af fru Betty Almlöf, af hennes mor fru Pierre
Delande samt af dennas moder, fru Svanberg.
Det är ju en märkvärdig muff, som varit med
nära ett århundrade i samma roll !
Efter Elise Hvasser finnas här många minnen.
De smycken hon erhöll af Louise Michaeli för
instuderandet af Normas roll samt tacksamhets-
adresser i mängd. Här se vi också en praktfullt
broderad klocksträng, hvilken har sin särskilda
lilla historia.
Ni veta måhända, mina damer, att den glade
konung Carl den XV älskade att omgifva sig med
artister och sångare. Det var egentligen ute på
Ulriksdal dessa samkväm höllos och i dem tog
äfven den goda drottning Lovisa gärna del.
Daniel Hvasser, konungens studentkamrat, och
dennes fru, Elise Hvasser, voro själfskrifna och
det uppstod snart en varm sympati mellan drott-
ningen och den utmärkta skådespelerskan. Till
julen vågade Elise Hvasser uppvakta sin höga
gynnarinna med en present — en broderad klock-
sträng, hvartill Daniel Hvasser skref devisen:
»O, höga drottning, till din säng
Förlåt att jag mig vågar svinga,
Ej du, blott jag, får vara sträng,
Ditt kall är högt och mitt är ringa!»
Men vi få ej upptaga Iduns spalter med flere
utplock af detta slag. Vare det nog sagdt, att
denna lilla utställning är värd all uppmärksam-
het och man har ingalunda förspillt den tid,
man offrar åt densamma. Den omfattar äfven
en hel del äldre musikinstrument samt fotogra-
fier öfver samtligavåra landsortsteatrar samt deras
fasta sällskap under skilda år. Icke minst roligt
är att studera de gamla teateraffischerna, hvari-
bland man till och med finner en med gamla
originalet Sjövalls namn, förevigadt af August
Blanche. Han är således icke en myth!
Adolf Hollander.
–––- *–––-
Också ett sätt.
S
ulli Öster behagade infinna sig på Ar-
betsbi i morgon afton kl. 6 hos fru
Elsa Olai. Då värdinnan-arbetsgifvarinnan
har mera förtroende för din färdighet i tun-
gan är för din skicklighet i fingrarna, upp-
manas du härmed vänligen att lämna fin-
gerborgen hemma, men i stället taga med
dig en nöjsam bok samt en klar och otrött-
lig strupe till allmän uppbyggelse.»
»Arbetsbi! Konstigt namn på en frun-
timmersbjudning ! Numera brukar man
ju oftast dröna bort tiden på sådana till-
ställningar. Axbetsgifvarinnan ! Tänker hon
till och med sätta sina gäster i arbete? Då
gör hon sig sannerligen onödigt besvär.
För mig ska hon åtminstone inte behöfva
oroa sig. Jag har ju min gamla halffär-
diga lysduk att fingra på, om inte för an-
nat så för att göra Lisa ett nöje, eftersom
hon tycks vara så i arbetstagen. Någon
lektyr kommer jag däremot inte att bestå.
Fick nog och öfvernog, då jag sist hade
valt bok för ett helt sällskap. Hvarendaste
en såg snedt på mig, till och med de, som
inte hörde på, för de fingo ju inte prata
i fred. Och se’n cirkulerade boken, som
vi naturligtvis inte hunno läsa ut, or hand
i hand och man skakade sina visa hufvud
och korsade och beskärmade sig öfver
min dåliga smak. Den, som därför visligen
stoppar fingerborgen i fickan och lämnar
boken kvar på hyllan, det är allt lilla jag.»
När Gulli vid utsatt tid trädde in i Olais
förstuga, ljöd emot henne ett sorl, som
verkligen påminte om surret i en bikupa.
Och näi hon öppnade tamburdörren, blef
likheten äfven synbar, ty där inne vim-
lade om hvarandra ett tjugutal damer med
den gladaste beskäftighet i uppsyn och later.
»Stig på, stig på, kära ni, så blir det
mindre trångt för de andra. Se här ha vi
aftonens föreläsarinna ! Välkommen, lilla
Gulli!» Lisa Olai tog väninnan i famnen.
»Som du såg, litade jag på ditt omdöme i
fråga om lektyr. Nå hvad tog du?»
»Fingerborgen i stället för boken, kära
Lisa. När man blifvit så bränd som jag
sist hos Brobergs ...»
»Skadar inte, lilla du. Så mycket raskare
kommer det att gå undan med fransarna.»
»Fransarna? Jag håller på med min gamla
lysduk som vanligt ...»
»Tokig, du! Tror du man får sy till sig
själf på ett Arbetsbi? Jag tänkte du var inne
i förhållandena. Här skall i kväll knytas
fransar till tre lufter gardiner, som jag skall
öfverraska min Gustaf med, när han kom-
mer hem- igen på fredag. Och nåde den,
som lägger sig på latbänken ! »
»Det där var, minst sagdt, en smula
ogeneradt ...»
»Och praktiskt, eller hur? Men lugna dig,
lugna dig, söta du. En annan gång komma
vi till dig. ’Tjänster och gentjänster’ och
’Laget rundt’ är Arbetsbiets lösen. Och du
ska se, hvad du ska prisa den här insti-
tutionen, när vi en gång i en handvänd-
ning lappat upp ditt gamla linneförråd eller
märkt några dussin lakan och handdukar
åt dig.»
»Ja, men sådant brukar jag låta en fat-
tig änka få göra. Och inte kan jag gärna
ta förtjänsten ifrån henne ...»
»Nej, det fattades bara 1 Men vet du
hvad? Du kan ställa till ett Arbetsbi för
hennes räkning hemma hos dig. Vi ska
stoppa och laga allt hvad tygen hålla, och
hon får betalningen som vanligt. Det där
kommer hvarken änkan eller hennes kassa
att må illa af.»
»Ja, men ...»
»Se så, inget muck! För litet se’n voro
vi hos fröken Svanlund och hjälpte en stac-
kars flicka att kläda öfver styfningsfjädrar
till militärmössor. Och på fattiga tre tim-
mar hade vi satt pli på hela svenska ar-
mén -— i det närmaste åtminstone. Natur-
ligtvis är det alltid bäst med sådant där
enkelt arbete, som begrips af sig själft och
som man inte behöfver résonnera om, för
det tar tid. Och till och med det tråki-
gaste arbete går lätt i trefligt sällskap. Ny-
modiga påhitt, sa du? Misstag, lilla vän!
Arbetsbina ha gamla anor. Skillnaden är
bara den, att förr i tiden bjöds man på
korfstoppning och täckstickning och ... En
liten påtår, fru Wester?»
Efter kaffet placerade sig sällskapet un-
der skämt och glam kring det aflångt fyr-
kantiga salsbordet. Och nu började en de-
batt om fördelningen af arbetet, som för
de oinvigde — Gulli Öster och ingeniör
Tollander — tycktes visa afgjorda tenden-
ser att mynna ut i ett storartadt fiasko.
Ingeniören, som af sin lilla modiga fru i
uppenbart trots mot Arbetsbi-stadgarna blif-
vit insmugglad vid kaffebordet, fann sig i
sin egenskap af man och tekniskt bildad
sådan föranlåten att blanda sig i saken samt
söka göra gällande en förnuftig indelnings-
grund och reda ut den trassliga härfvan af
röda tofsar, gula tofsar och blå tofsar
jämte omläggning, uppklippning, omvir-
ning, fästning, och nästning. Men han fick,
som han i tamburen snart missmodigt an-
förtrodde sin äkta hälft, ej en syl i vädret
för allt fruntimmerskacklet och aflägsnade
sig med den dräpande anmärkningen, att
»fruntimmer ä’ fruntimmer», och i den
smärtsamma förvissningen, att på fredagen
ej den minsta lilla franstofs skulle genom
fönstret vifta välkommen till vännen Olai.
Men när damerna kacklat slut — och det
hade de strax efter ingeniörens bedröfliga
reträtt — fördelade de sig hastigt och lustigt
i arbetslag af tre och tre, och se’n gick
fransmakeriet som en dans. Tofs efter tofs
i regnbågens gladaste färger radade konst-
mässigt upp sig längs den på förhand fär-
digvirkade bården, som tack vare dessa
fylliga bihang snart rundade sig till bro-
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMÅNS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till livarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
