Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 20 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 261
kiga kullar, hvilka under aftonens lopp
svällde ut till hela skimrande berg.
Och stämningen var hög. Ingen satt
surmulen och knåpade för sig själf, inga
drogo sig tisslande och tasslande tillhaka
i vrårna. Det gemensamma arbetet ut-
öfvade en underbart sammanhållande ver-
kan. De muntraste skärmytslingar om
hvem som var skickligast utkämpades mel-
lan de olika arbetslagen och mellan dessas
medlemmar inbördes. Gulli Öster, som i det
maktpåliggamde värfvet att »fästa ändan»
nått en efter hennes eget förmenande
häpnadsväckande färdighet, skröt så hejd-
löst, att hon väckte allmän förargelse, men
p>å samma gång som en synnerligen upp-
piggande och värdefull ackvisition till hö-
ger och vänster tingades på för stundande
Arbetsbin. Och öfverallt var värdinnan till
hands med gladlynta, spelande infall, med
fyllda vinglas, med sockrade apelsiner, kon-
fekt och marmelad.
När Gulli vid 9-tiden under allmänt ju-
bel afslutat sista tofsen, drogo sig gästerna
in i salongen, där de, i afvaktan på supén,
under stilla samspråk hvilade på sina lag-
rar, i det glada och angenäma medvetan-
det att hvar i sin mån ha bidragit till pry-
dandet af det trefna och gästvänliga lilla,
hemmet. Torkel Berg.
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått oeh godt.
För Idun af
Lovisa Petterkvist.
Bref XIII.
Met kan man kalla grufdrift med be-
^ sked! Det är alldeles otroligt! En
grnfva midt uppe på torra landet! Men
nog behöfs det »Storindustri» för att fram-
bringa något dylikt, det är då visst och
sannt!
Lycko var med mig i grufvan, efter jag lof-
vat mig själf, att Ruffen, så vidt som på mig
angår, aldrig ska behöfva sätta sin fot i en
hiss vidare, vare sig den går uppåt eller
nedåt. Vete Gud, hur de bar sig åt hos
Storindustrin, men djupt under jorden sänk-
tes vi, så djupt, att vi såg himlen öfver
oss som bara ett blått öga i en tratt!
Hela grufvan är efter naturen, och jag
hoppas, att föraren med kolsäcken öfver
hufvudet måtte vara efter naturen, han
med, så ofantlig hygglig och städad var
han — och kunnig!
Han visade oss omkring öfverallt, talade
och förklarade som en den riktigaste före-
läsare. Till och med grufhästen, trind som
en bock, inte något kapplöpningsskelett min-
sann, och grufpojken, som sitter bredvid
och kör med dinglande ben, fick vi se!
»Och herrn trifs verkligen här nere?»
sa jag till sist nyfiket, ty han hade något
ömt i tonen, jag menar föraren, som bara
den får, som talar om något riktigt kärt.
Han for med handen öfver grufvans
fuktiga väggar, det var hans enda svar.
»Men solen då!»
»Solen ser vi ju ibland, då blir det fest,
men man tycker inte om att ha fest jämt.
Vi ha nöjen här nere med, må frun tro!»
Därmed förde han oss till ett litet rum,
klädt med grönt, och där ett par ohyflade
bord tycktes vänta på gäster!
»Det här är vår krog,» sa han muntert.
»Fy!» sa jag,» den hade ni gärna kunnat
lämnat ofvan jord.»
»Ah, vi hara kallar den så! Här nere
super man inte!»
(Mån tro, det inte i den tanken ligger
någonting för Goodtemplarna att ta reda
på!)
Litet emellan dök en arbetare med lampa
på bröstet upp ur dunklet, och på afstånd
hördes hackorna arbeta, doft och jämnt.
Ja, ett grufligt intressangt besök var det
och väl värdt sina 50 öre, men nog var
jag bra glad ändå att få sticka hufvudet
ofvau jord, ty säga hvad man vill, så är
det nog i den riktningen vi människor bäst
tycker om att hålla » intelligensens’ kupa»,
som tokiga magister Ax hemma brukade kalla
sitt hufvud.
»Nå, ska vi ta oss en titt i maskinhallen
nu, fru Petterkvist?» sa Lycko, när vi pro-
menerade nedför Storindustrins imposangta
trappa.
»Inte begriper jag maskiner,» sa jag tve-
kande, fast bra smickrad, att han ville ha
mitt tarfliga sällskap en stund till.
»Inte begriper jag fruntimmer, men jag
skrifver om dem ändå,» sa Lycko säfligt.
»Intressangtare ämnen än maskiner, de,»
sa jag.
Lycko stack käppen i mun,- såg alldeles
ut som om han tänkte säga något kvickt
— men så teg han i stället. Det är något
så eget med Lycko. — Han är som ett
sandberg! Bäst man tror att man har gräft
sig framåt en liten bit, så — pang! — ramlar,
han ihop igen, och så står man framför
presis samma väggar som förut.
Man ska bara inte vara »bangen» här i
världen ! !
Visst begriper jag maskiner ! ! Somliga
begrep jag till och med bättre än upp-
finnarna själfva, och jag vill just se någon
som kan begripa mer!!
Prata bäst folk vill om tvättmaskiner
och tvättmaskiner, så säger ändå jag af
erfarenhet att ingenting går upp mot litet
ordentlig björklut och två duktiga gummor,
som kommer klockan två på morgonen och
inte lägger fingrarna emellan. Den enda
fördelen med maskinerna är, att de inte
dricker fullt så mycket kaffe, men så be-
höfver de repareras jämt i refflorna i stället,
och det behöfver då inte gummorna!
Stickar gör maskinerna så utsökt, att
man just kan bli förargad, och stoppar korf
och dito strumpor, och skalar äpplen och
späckar stek gör de med.
Ja, snart finns det ingen möjlighet för
en husmor att utmärka sig inom något
enda område, såvida det inte skulle vara
som maskinsköterska, ty hellre än att låta
ta lofven af sig alldeles, så är det väl så godt
att tjuta med maskin-ulfvarna ! Det intres-
sangtaste af allt var, tyckte jag, en snällpräss,
som var så kvick af sig, att den både satt ■
(tror jag !) och tryckte och lade fram tidningar-
na själf! Det enda som fattades var pojkar
för att bära omkring dem, men hvad det
lider, så frambringar nog maskinen sådana
med !
»Tänk, när uppfinningen blifvit så full-
ändad, att den trycker tankarna direkt från
författarnes hjärna,» sa jag tankfullt.
»Det vore rysligt!» sa Lycko och såg
alldeles förfärad ut.
»Hm,» sa jag, »beror väl på tankarne
det!»
Så var det någonting intressangt med en
fotogenlampa, som dref hästkrafter, såvida
det inte var hästkrafterna, som dref foto-
genlampan ?
Sådana där småsaker kan man inte hinna
få reda på så där i en hast. Allt nog, upp-
finnaren hade fått pris, hvilket jag riktigt
tycker han förtjänar, ty att han gjort något
ofantligt mycket med en fotogenlampa, det
var tydligt!
Så såg vi på motorer och retorer och
på hästar och vagnar med kuskar, som hade
bromsar både fram och bak, och på ladu-
gårdar, som löste sig själfva och sprang
sin väg, när det blef eldsvåda — och gud
vet på inte allt hvad!
Till sist sa jag:
»Nå, hvar är de lefvande maskinerna ut-
ställda då?»
»Hvilka lefvande maskiner?»
»Bodfröknarna och bodherrarna.»
»Är de •—»
»Ja, så vidt jag vet, är det bara maski-
ner, som kan gå hela dagen, alltid i sam-
ma tempo, alltid lika fogliga jämna och
presisa ! »
de maskinerna står mer än de
»Ah,
går ! »
»Stor hvila i att stå,» sa jag.»
»Bodsvalkan bör vara rätt skön nu i
värmen,» sa Lycko riktigt fult likgiltigt.
»Lika skön som bodvärmen på vintern,»
sa jag.
»När allt kommer omkring, så har de
»lefvande maskinerna» det så rart, att de
borde ställas ut bara för det!»
»Jag tror fru Petterkvist är satirisk?»
»Satirisk? Nej, det förstår jag mig inte
på, men visst är, att om några behöfver hålla
kongress, så är det bodfolket, ty att lef-
vande människor ska både behandlas och
betraktas som maskiner, det...»
»Inga missnöjets toner, fru Petterkvist ! »
sa Lycko.» Nu far vi hem (d. v. s. till Ruffen)
med de elektriska båtarna! De förtjänar
också att ses!»
»Kör i vind!» sa jag nytert, just litet
skamsen att ha gläntat på hjärtedörren
mer än jag hade tänkt. Det var ljuft
känna hafsluften svalka sina kinder och
än ljufvare att inte som vanligt få den
uppblandad med bomolja och svettiga ma-
skinister, och hur godt det var att slippa
äntra i trapporna hallarna emellan, kan
jag inte ens säga. Jag önskar, att någon
ville uppfinna guttaperkagångstigar fyllda
med isvatten !... Det skulle smaka för
heta fötter det! Egentligen är det under-
ligt, att inte Utställningen liar uppfunnit
dem, så som den har tänkt presis på allt.
Ja, på allt, såvida man inte räknar omöjlig-
heten att få ordentlig mat för dem, som
inte har råd att depangsera hur mycket
som helst.
Men det ligger nog någon djup tanke i
den anmodningen med, det är jag säker på!
Ruffen fann vi, och sedan var Lycko nog
hygglig att hålla till godo med en liten
enkel middag i sällskap med bara oss två
småstadsbjörnar, ty björniga är vi små-
stadsbor, det syns bäst det, nu när Stock-
holmarna kilat sin väg. Jag för min del
tror det kommer sig mest af det, att vi
inte vågar vara de personligheter här, som
vi är hemma, och så verkar vi bara som en
mängd misslyckade toaletter ! —
»Besynnerligt, så ofta jag tänker.på »de
f$!
:
oi
<J|
m
öi
W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
