Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 20 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26-J I D Ü INI 1897
Martinska samliiigarna» ! Tanker på dem
som på en oas, full af sol och fina färger!
Mån tro det inte är någonting utmärkt
ändå i de där dunkla mattorna, dunkla
silfverkärlen och brokiga porslinsbitarna?
Jag ska gå dit igen och titta!
Senare.
Är det nu roligt sitta med någon bredvid
sig som gäspar som om han har betaldt för
det, som Ruffen gjorde i gå"-, när vi var på
Det Lustiga Theatret i gamla Stockholm?
Till sist sa jag:
»Söta gubben, du har inte kommit hit
för att gäspa!»
»Hvad har jag kommit hit för då?»
»För att ha roligt.»
»Hvad ska jag ha roligt åt då?»
»Åt »Snåljåp», förstås.»
»Äsch, han är ju så dum, så.»
»Sådant säger man inte!»
»En girigbuk, som inte känner igen sitt
eget hus. Inte är man girig på det viset,
inte ! »
»Nå, så var de väl för 300 år sedan,
då,» sa jag.
»Och så talar han ju på vers! Inte talar
girigbukar på vers, hä hä! Är man upptagen
af bara ett, så blir nog versen prosa min-
sann!»
»Ruffen,» sa jag mildt, »du måsfe tillåta
mig säga, för en enda gång säga, att du -—
verkligen — är — ovanligt renongs på
all slags — fantasi.»
»Och så hör man ju inte hvad de säger,
inte alls hvad —»
»Det är ju bra det, när du inte tycker
om hvad de säger!»
»Knak-ak-aaaak —!» ljöd det från Ruffens
käkar.
»Bäst vi går,» sa jag och satte kragen
på mig, »ty att sitta här som ett par gäs-
pande spektakel är då inte trefligt ! »
»Om vi skulle titta på de »Lefvande
Bilderna» istället, du?» sa Ruffen och såg
pigg ut med ens.
Jag knep ihop läpparna, så de blef smala
som en tråd. (Allt för Ruffens moral, ty
nog ville jag gå alltid!)
»Vill du det verkligen?» sa jag.
»Jaha, — det — vill — jag — verk-
ligen ! »
»Om det är sannt hvad jag hörde den
där fröken Alma säga i går så — —»
»Jag hörde också,» sa Ruffen.
»Jaså, det gjorde du?» sa jag — — -
»Ja, då förstår jag gäspningarna då, gubben
lilla––––––- »
Ruffen teg–––- men såg skyldig ut!
Ja, så skaffade vi oss nya biljetter —
nu knorrade inte Ruffen öfver kronan min-
sann — ! och så tågade vi af till Boll-
husteatern, till de lefvande bilderna.
Nog förstås hade jag tänkt skaffa mig
litet högre förnimmelser första gången jag
satte foten inom dessa dörrar, men jag var
alldeles för nyåken på hvad som komma
skulle — — — det »högre» fick vara till
nästa gång.
Riktigt bra med folk och dessutom en
stor klick unga militärer.
Någon slags musik spelade någonting
någonstans — orkester fanns inte — och så
flög ridån, efter betydligt med bultningar och
knackningar, i luften, öfver ett landskap, så
tropiskt, att trädens löf bestod af idel färgadt
vassvipp! Vid en, tydligen af hettan uttor-
kad bäck, låg en ung flicka, i tyllvingar,
lockar och paljettgördel, framstupa och speg-
lade sig.
Söt var taflan, och söt var hon, fast hon
hade så litet på sig som det var möjligt
för en människa att ha •— trodde jag. En
af militärerna sa helt högt, att hon hade
för »grofva knän», men det var nog någon
sportlöjtnant, som talade i sömnen!
Nästa nummer var för näpet, en bondgosse
(klädd) bakom en mur och en bondflicka
(också klädd) hitom en mur, och så kär-
leken emellan dem, fast den var osynlig
förstås . . .
Ruffen såg litet flat ut, men jag sa för-
nöjdt:
»Vet du gubben, det här står vi nog
ut med ! »
Mycket applåder, fast militären hvilade
sig, men det varade inte länge, ty nästa
gång ridån drogs upp, släppte den loss en
hel åska istället.
Jag stirrade på den nu så tropiska scenen,
att det fräste af den, och Ruffen stirrade
än värre!
Aldrig hade jag tänkt mig — detta —
möjligt ändå!
Om tre rader stålpärlor, därtill långt skiljda
åt, ska kunna anses nog som kostym åt
en hel, stor, fyllig kvinna, så bör de åt-
minstone bäras omedvetet och oskyldigt.
Men den här omedvetenheten och oskulden !
»En riktig Venus,» sa en fru bredvid
mig och bjöd till att se fullkomligt ogenerad
ut, fast det inte gick.
»Ja,(både till form och innehåll,» sa’ jag
bäskt.
Militären applåderade som om den varit
galen, och andra herrar med, men inte
Ruffen. Han såg bara olycklig ut!
Ruffen hör till de män, som tycker om
att »titta litet i all oskuld» •— och »i smyg».
Det här var alldeles för mycket för honom
på en gång, det såg jag. Men så tyckte
jag just han kunde behöfva sig en liten
läxa ändå, och så sa jag, utan att en smula
låtsa om alla hans ryckningar i klädnings-
kjolen (i min förstås).
»Ofantligt bildande och så konstnärligt ! »
Nästa bild var ändå mycket naknare, efter
det fruntimmret inte ens hade stålpärlorna
och dessutom vände alla sidor till.
»Nu vill jag gå, Lovisa, hä, hä,» sa Ruffen.
»Betrakta henne som bara en vacker
staty, gubben lilla,» sa jag. »Så bör man
göra ! »
»Det kan jag inte,» sa Ruffen enkelt.
Då reste jag mig upp och gick.
I det ögonblicket kände jag alldeles be-
stämdt, att en stor orätt blifvit begången
mot Ruffen — och kanske mot fler.
När nu män, till följd af sin natur,
inte kan se på lefvande, varmblodiga kvin-
nor (med eldsögon!) som på döda marmor-
statyer (utan ögon !), så är det också i hög
grad orätt att utsätta dem för frestelsen
att falla — om också bara med ögonen !
Allra minst borde det ha skett i tro-
hjärtade Gamla Stockholm!
»Jag önskar jag fick fatt i Liljekvisten,»
sa jag, när jag snodde af ut.
»Jag önskar jag fick fatt i Liljekvisten.»
»Jag önskar verkligen, att jag fick fatt i
Liljekvisten ! »
Men det gjorde jag inte, som väl var,
ty hett lod bränner mer än gagnar, och
för öfrigt, inte är väl kan ansvarig för allt
som sker inom Gamla Stockholms hank och
stör, ty om så vore, så blefve nog åtmin-
stone det stilriktiga skyddadt !
Lyckligtvis fick vi oss ett bord utanför
Rådhuskällaren, och lyckligtvisbörjade knek-
tarna strax därpå sitt aftongille, med skryt,
skräfvel, sång och slagsmål!
Det verkade riktigt sundt och uppfriskan-
de — isynnerhet slagsmålet! Jag bara ön-
skade, att jag hade kunnat förflytta det
några meter längre bort — jag visste nog
hvart !
Forntidens laster låg som ett skum på
ett djup!
Nutidens ??
Och i Gustaf den tredjes odödliga skapelse
till — en skapelse afsedd för idel själar!!
Nej, jag önskar ändå att jag fått fatt i
Liljekvisten ! ! !
–––––––*—––––-
Om mormors mor l^uncU
“gå igen”...
O
m mormors mor kunde »gå igen»
och skåda nutidens släkte,
den synen — det kan du tro min vän —
en sedlig harm nog uppväckte
hos gumman, fostrad uti fasoner,
som snart betraktas som traditioner
af sagans art.
Hon säkert skulle af skräck bli blek
och tappa bort kontenansen,
då hon om banktjänster, apotek
m. m. såg konkurrensen,
där Evas dotter med mannen tränges
i idog täflan och snart ej stänges
från något ut.
I hennes ungdom på bal man gick,
kringhvärfd af tanternas skara,
och kunde knappast ens få en blick,
som skulle obemärkt vara.
Nu baler flickorna arrangera
och utan förkläden kokettera
i fridressyr.
I halfkort klädning sitt kött och blod
i tredje led ser hon vandra
och får ett svar, som hon ej förstod,
när hon det djärfdes att klandra:
»det modet har hygienen stiftat
emot baciller, som oss förgiftat
nu länge nog.»
Men hvad är detta? Man barbent går
och låter sig ej genera!
»Jo,» svaras, »nervositeten får
på detta sätt man kurera.
Och Kneipp har lossat på strumpebanden
och liten fot trampar, naken, sanden —
helt comme il faut.»
Och gumman flyr med en blick så lång
ifrån emancipationen,
som frigjort kvinnan i balsalong,
i arbetsid och vändt tonen
rent upp och ned, sedan hygienen
har lyft på kjolen och frigjort benen
från strumpans tvång.
Anna v. K.
––––-*––––-
Ur notisboken.
En internationell kvinnokongress
har idagarne afhållits i Bryssel i samband med den
där pågående utställningen och varit besökt af
ombud från många olika länder: utom Belgien
voro England, Frankrike, Holland, Schweitz, Tysk-
land och Österrike-Ungern representerade. De
danska kvinnoföreningarna företräddes af Fredrik
Bajer, den finska föreningen »Unionen» af filo-
sofie d:r fröken Maikki Friberg, Sverige och Norge
hade däremot inga ombud. Bland mera kända
namn må vidare nämnas : fru Lina Morgenstern
och fru Cauer från Tyskland, Marya Chéliga för
»L’union universelle des femmes» och fru Maria
Martin, redaktris af »Le droit des femmes» i Paris.
Det var »La ligue belge du droit des femmes»,
som anordnat kongressen, och fröken Marie Po-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
