Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 20 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 263
pelin, jur. doktor, som står i spetsen för den bel-
giska kvinnorörelsen, öppnade förhandlingarna,
hvilka först rörde sig sig om kvinnans rätt att
vara medlem af familjeråd och att utöfva för-
myndareskap. På den andra kongressdagen be-
handlades utförligt den viktiga frågan om kvin-
nans rätt till yrken och om lika arbetslön med
mannen, hvarvid ett tjugutal talarinnor och talare
uppträdde. Alla voro de ense om, att frasen det
kvinnorna böra ägna sig åt hemmet numera inne-
bär en orimlighet. I Frankrike endast t. ex.
finnas ett par millioner ogifta kvinnor, bland
dessa en del änkor och en del ogifta mödrar,
öfvergifna af mannen, som ej ha lust att bilda
det besjungna hemmet. Och dessa alla måste ju
arbeta af det enkla skäl, att de måste äta. I det
hela gick som en röd tråd genom diskussionen
den djupaste medkänsla för de fattiga och för
de hårdt arbetande kvinnorna.
Under denna dags förhandlingar uppträdde äf-
ven fröken Maikki Friberg från Helsingfors, som
nyligen promoverats till filosofie doktor vid uni-
versitetet i Bern, och gaf en öfverblick öfver
samskolans utveckling i Finland särskildt beto-
nande de förutsättningar, som äro nödvändiga
för att samskolan skall bära frukt: en utmärkt,
af män och kvinnor sammansatt lärarekår samt
dugliga föreståndarinnor. Hennes framställning
åhördes med stort intresse, i synnerhet då talarin-
nan till slut påpekade, att den »flirt», som man
på flere håll så mycket fruktat, florerade mera
bland separatskolornas elever än här, att gossarne
lära sig respektera flickornas förmåga och flic-
korna att icke tro så blindt på den manliga öf-
verlägsenheten. Hon Stödde sig vid sin fram-
ställning på det arbete om samskolan, som nyli-
gen utgifvits af den på detta område så erfarna
fröken Lucina Hagman.
De engelska talarinnorna vid kongressen väckte
särskildt mycket bifall. I främsta rummet tillföll
detta fröken Montefiore, som gaf en ytterst sak-
rik framställning af arbetet för kvinnans rösträtt
i England. I andra läsningen hade frågan, som
bakant, gått igenom i underhuset den 6 februari
detta år. Den tredje läsningen skulle så försig-
gå den juli. Men motståndarne hade lyckats att
upptaga denna dag med betydelselösa diskussio-
ner, och läsningen blef uppskjuten. Detta har
dock endast gjort, att arbetet bedrifves ännu
kraftigare än någonsin för denna sak, som i
England anses som kvinnosakens a och o.
På den tredje och sista kongressdagen var
som ämne uppsatt: kvinnans tillträde till ämbe-
ten inom fattigvården, hvarvid berättelser från
olika länder framfördes angående organisationen
af allmänna och enskilda understödsinrättningar
och vikten af att kvinnor sutte i komitéerna all-
mänt betonades, då ju undersökningarna om be-
hofvet af hjälp ofta gälla kvinnor och barn.
Till sist yttrade fröken Popelin några ord till
tack åt främlingarna, som kommit, och uttalade
sina förhoppningar om »kvinnofrigörelsens» triumf
i en snar framtid, hvarpå kongressen förklara-
des afslutad.
Kvinnlig’guldmedaljör. Patriotiska sällska-
pet har tilldelat fröken A. Andersson, som under
många år tjänstgjort å Stockholms stads stämpel-
pappersförsäljningskontor, den mindre guldme-
daljen för trogen tjänst.
»
En landsmaninna, som för närvarande uppe-
hållersigvidbadortenRagaziSchweitz,näraZürich,
har därifrån tillsändt Idun ett bref, som inne-
håller ett och annat af intresse. Den fashiona-
bla kurorten hvars varma källor och bad stå
högt i rop, är besökt af en högeligen distingue-
rad, internationell publik. Ett svenskt gymna-
stikinstitut ingår bland dess hälsoanstalteroch är
mycket anlitadt. Bland de många furstliga bad-
gästerna märkes »Carmen Sylva», drottning Elisa-
beth af Rumänien, om hvilken brefskrifverskan
yttrar: »Den svenska gymnastiken har hennes
odelade intresse och beundran. För öfrigt hyser
och uttalar hon en varm förkärlek för Sverige
och svenskarne och de veckor, hon, för långt
tillbaka, tillbringat vid det svenska hofvet, lefva
i käraste minne. Med glädje motser hon ett
nytt besök i höst med anledning af vår konungs
jubileum.»
–––- *––––
Teater och musik.
Kongl. operan. Vi erinra ännu en gång om den
högst intressanta konsert, som i morgon lördag
gifves å k. operan under anförande af den be-
römde tonsättaren-dirigenten Camille Saint-Saëns.
Programmet, som uteslutande upptages af Saint-
Saëns’ kompositioner, är sålunda bestämdt: 1.
Marche du Synode (Henry VIII); 2. Le rouet
d’Omphale (Poëme Symphonique); 3. Air de bal-
let de »Samson et Dalila»: a) Danse de prêtes-
ses, bl Bacchanale; 4. Concert pour piano; 5.
Danse macabre (Poëme Symphonique); 6. Suite
algérienne : a) Arrivée d’Alger, b) Rhapsodie mau-
resque, c) Une nuit à Blida, d) Marche militaire.
Södra tetern gaf i tisdags sin första föreställ-
ning för hösten, hvarvid programmet upptog den
muntra farsen »Tre fruar och en man» samt
det kända enaktsskämtet från den stora »opera-
stridens» dagar: »Konstens fackla».
––––*––––
Pliktens väg.
Novell för Idun af Ali.
(Forts.)
ht vad hade då hon, Sigrid, gjort efter som hon
’ Y skulle behöfva lida på detta sätt? Hvarför
skulle Klara få bli så lycklig,och så många, många
andra? Nej, det var orättvist, det kunde icke få blif-
va på detta sätt! Hvad hade honmedden där andra
kvinnan att göra, för hvars skull hon uppoffrat
sig! Hon, den andra, hade ju kunnat förutse
följderna af sitt felsteg, hvarför skulle hon då
icke också få lida straffet till slut. Isidor skulle
aldrig bli lycklig vid hennes sida, ack, skulle
han ens bry^sig om att göra hvad Sigrid fordrat
af honom. Åh, det var ju vanvett alltsammanl
Det var ju hon, hon själf och Isidor, som älskade
h varandra. Ingen, ingen hade rätt att tränga
sig emellan dem och skilja dem åt.
Jo, det fanns en, — en liten späd varelse —
värnlös — namnlös — med leende mun och för-
tröstan i sin blick. — Hur väl Sigrid mindes
liten Signes stora, mörka ögon, med hvilket
pröfvande uttryck de en gång fästats på hennes
ansikte. Kanske skulle hon en gång möta detta
barn på sin väg. Skulle hon då än en gång
kunna frimodigt se in i dessa klara barna-
ögon? — —
Ja, ja, det skulle hon, om Gud blott ville gifva
henne styrka att gå till slutet den tunga väg,
som hon utstakat åt sig själf!
Men de onda tankarne ville icke vika
Ibland sprang Sigrid upp i vild smärta. Hon
ilade fram till sitt skrifbord; det behöfdes ju
blott två ord: »Kom tillbaka!» — och Isidor
skulle komma åter och sluta henne i sina armar
och hviska på nytt sina kärleksord i hennes öra.
Och åter skulle lyckan le emot dem. Framtiden
skulle bli ljus och glad vid hans sida. För hen-
ne fanns ingen på jorden mer än han, och hon
skulle bli allt för honom också. I hela vida
världen fanns ingen mer än de två! — —
Ingen mer? — —
Jo, ett litet barn — som icke var hennes. Ett
litet barn med sin öfvergifna moder. Och denna
moder älskade Isidor lika brinnande som Sigrid
själf gjort det. Hon hade för honom offrat sin
ungdom, sin oskuld -— och sedan hade han läm-
nat henne ensam åt sitt öde. Och hon, den
olyckliga, hade lidit saknadens kval, liksom Sigrid
nu led, men hon, den andra, hon hade lidit i
skam och vanheder. Isidor hade öfvergifvit henne
i olyckans stund, skulle nu Sigrid bli medbrotts-
lig genom att åter kalla honom från hennes
sida? — —
Nej, nej, plikten, plikten! Det är den enda
tanke, den enda lycka som ännu återstår för ett
krossadt människohjärta.
Det var en fasans dag för den arma Sigrid.
Hon slets mellan det, som hon ansåg vara plik-
tens väg, och det, som hon ännu kallade lifvets
lycka.
Men, nej, hon visste ju, att äfven på den vägen
skulle ingen lycka finnas ; hon skulle ju förtäras
af samvetskval vid Isidors sida, och ständigt
skulle hon mellan sig och den älskade se skuggan
af de två, den öfvergifna modern och hennes
lilla barn.
Och pennan föll åter ur Sigrids hand. Hon
bad på nytt sina brinnande böner om mod och
styrka och ändtligen fick det marterade hjärtat en
stunds ro och frid.
Och under tiden stod Klara vid altaret vid
Magnus’ sida och lofvade att älska i nöd och
lust.
»O, Gud, pröfva icke henne så, som du pröf-
vat mig!» —- bad Sigrid för barndomsvännen.
Och hon kände att de båda, brud och brudgum,
i denna stund sände henne en tanke tillbaka.
Med ens blef det så ljust i Sigrids själ. Hvar-
för skulle hon sörja och klaga? Lifvet är ju så
stort, så skönt; det finnes ju så mycket att lefva
för äfven utan kärleken. Hon ägde ju moder,
vänner, trolofvad, — ty i hennes själ var han
alltjämt hennes trolofvade. Hon hade ju lofvat
att vara hans samvete, en del af honom själf,
skulle hon då gråta och klagal Hade hon icke
gifvit det största bevis på kärlek en kvinna kan
gifva; hade hon ick förmått honom att gå pliktens
väg, skulle hon då själf svikta! Nej, nej; hon
ville vara stark — för hans skull !
Hon gick fram till fönstret i sitt lilla rum.
Aftonsolen spred en svag rodnad vid horisonten.
Men däruppe, högst uppe på himlahvalfvet, bör.
jade stjärnorna att tindra, och de allena sågo
hennes strider och hennes seger öfver sig sjäif.
# ÜS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
