Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 27 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 IDUN 1897
sa Ruffen, som inte blygdes att till på kö-
pet se ovanligt belåten ut.
»Hvar har du hållit hus?»
Jag teg, men jag teg djupt.
»Yi skulle ju träffas presis klockan 4
utanför Industrihallen?»
Jag teg som ett haf.
»Jag var där redan klockan 3, jag!»
Jag teg ändå djupare än ett haf.
»Och har sprungit omkring som en narr.»
Det är jag säker på, tänkte jag, men högt
teg jag ändå!
»Nå, du är som du är du, gumman, när
det gäller att passa på!»
Han förlåta mig!! Det var hårdsmäldt, men
jag teg verkligen ändå!
»Da har väl ätit!» sa han.
■»Jag!» sa jag, glömmande af mig, ty
den skymfen var för blodig.
»Kom då, du är väl alldeles uthung–––-»
»Tack,» sajagljuft, »men det behöfs inte,
lilla du, inte alls behöfs det. Jag har ju
haft mina tårar att förfriska mig med!»
»Se så, gumman, inte rår jag för att du
inte passar på.»
»Nej, naturligtvis inte, lilla du,» sa jag.
»Du rår aldrig för något, du, det gör inga
män, inte ens när de stämmer möte med
sina egna hustrur, lurar dem och under
tiden springer omkring med andra dåliga
kvinnor under armen — —! Det passar
naturligtvis inte in på dig, Ruffen lilla–––-
ty du har nog aldrig i ditt lif haft någon
annan dålig kvinna än mig under armen,
du! Men — numera — är det riskabelt
— jag vill bara säga dig det, som vän, att
det är riskabelt — att nu — i uppfinnin-
garnas högt — uppdrifna tid bedra — sin
hustru — mer än skäligt — är — — åt-
minstone vid dagsljus.»
»Hvad böfveln menar dn?»
»IngentiDg alls,» sa jag. »Men nu får
du förlåta att jag far hem —. Jag är verk-
ligen färdig att digna af hunger, ty att
stoppa ens en beta af det svartaste fångbröd
i min hungrande mun, förr än jag visste
om du var lefvande eller död — — -—
dööööd ! — var något som inte ens kunde falla
mig in.»
Nästa gång jag träffade Lovisa Petter-
kvist satt hon med torkade tårar i ett en-
skildt rum på Hufvudrestaurangen och spi-
sade kräftsoppa och hammelkotlett!
På hvad vis hon kommit dit, vet jag
inte riktigt — bara att hon var där.
Märkvärdigt hur olika skyldig en brotts-
ling förekommer före eller efter ett godt
mål! Ruffen var inte alls så svart nu som
nyss!
Men så kom jag lyckligtvis ihåg det där
fruntimret, som jag hittills alldeles glömt af.
»Har du sprungit omkring ensammen hela
tiden, gubben?» sa jag.
»Ja, — visst!»
»Pin ensammen?»
»Visst, hä hä!»
»Åh!» sa jag, nu häpen på fullt allvar.
»Kom nu, gumman, hm —hm —, så ska vi
gå ut och roa oss med något lifvadt ! — Det
kan du just behöfva ! ! »
Först ljuga •— så muta och så bli röd!
Presis alla symptomer! Hvad ville det här
säga? Nå ja, kunde han smälta fruntimret,
så nog kunde jag — tills vidare!
Ja, så gick vi omkring för att »roa oss»,
fast det inte är så lätt att roa sig på Ut-
ställningen som man tror.
Yi försökte i Gamla Stockholm hos mä-
star Edward, trollkarlen i metershög mössa
och alnslångt skägg, som trollar och pratar
och pratar och trollar dagen lång, fast nog
tror jag att han pratar bättre än han trol-
lar. Så såg vi på Kinematografen, nytt
program, och så försökte vi Sibyllan, och
så Röntgenstrålarna, som visar en ens
eget skelett — men som förströelse betrak-
tadt tycker jag just inte de är så fram-
stående !
»Har du roligt, Lovisa lilla?» frågade
Ruffen oupphörligt.
»Utsökt roligt,» sa jag, under det jag
halft omedvetet undrade, hur många fruar
det kunde finnas bara på Utställningen, som
släpades omkring för att »roas» af samma
orsak som jag!
Ty nu, när en hel timma till gått, utan
att han sagt något, så — — —
Det var en för otäck känsla, som gripit
mig allt mer och mer. Jag tyckte pre-
sis, att »fruntimret» trängde sig mellan
Ruffen och mig tum efter tum. Hålla hans
arm så tätt intill min jag ville, så kände
jag henne ändå!
»Nu går vi och köper dig ett smycke,
hm hm,» sa Ruffen . . . »Hos norrmännen!
—- — Det där vackra, du vet.»
Det var dråpslaget! Ett smycke! Tvifla
nu den som kunde!
»Och så bjuder jag på supé på Skansen
ofvanpå, supé med smällkork till!»
Nu var jag fullt öfvertygad, att han ledt
två fruntimmer, ett under hvardera armen,
fast jag bara såg det ena — — —.
På Skansen -— på Sagoliden — — när
dörren en stund senare öppnades till vårt
enskilda rum — ! Ack ! Hvilka föll mig
om halsen, om inte —mina båda älskade
gifta ungar, Ada och Beda och mågarne
med! Ja, de föll mig inte om halsen,
som väl var — för stämningens bibehål-
lande. Och äldsta barnbarnet, lilla Alf,
var också med, och yngsta hjärteblom-
man — Stinabarnet ! »Fruntimret» var Ada !
De hade kommit i dag för att öfverraska
oss, inte funnit oss hemma, sökt oss
på Skansen, där vår värdinna sagt vi
var. Ada och hennes man hade ätit mid-
dag på restaurangen, hittat Ruffen af en
slump. Mannen måste till staden — Ruffen
följde Ada till bergsbanan — gick så att
söka reda på mig, sedan han likväl först an-
ordnat om ett litet »surpris-emottagande»
till presis kl. 9. (Därför skulle jag roas till
dess !)
Och så finns det fattigt folk som säger
att lifvet är fattigt!
Jag var så lycklig, att jag satt alldeles
stum med lillan i famn, dit Beda lagt hen-
ne »som blombukett». Och så kom Alf och
hängde sig kring halsen på mig––––Ja,
det bief en glädjestund, som lämnar ljus
efter sig för hela lifvet!
På kvällen, just när vi skulle somna, så
sa jag:
»Inte att det betyder en smul nu, gubben
lilla, men hade du bara ställt dig presis
bredvid Industrihallen, så — —»
Men något fel måtte det vara med mig
med, ty passa på bäst jag vill, göra allt
jag kan, så blir det alltid klater af ändå!
Jag undrar, om det händer någon mer än
mig???
är husmors bästa hjälp-
reda. Prenumerera å när-
maste postanstalt. Helt år 3 kr.
Från Iduns läsekrets.
Snälla Idun!
Det finns sä rysligt många sorger till i världen,
och det är så tungt att bära dem alla ensam.
Du har visserligen sträfsamt att gå omkring bland
oss damer med din stora äpplekorg, men en
smula omväxling kan icke skada, och då kunde
du gärna hjälpa en stackars landtflicka från Göte-
borg. Ser du, jag antar, att, liksom här på jor-
den kungafamiljerna allt som oftast hälsa på
hvarandra, äfven Valhall, Olympen, herrskapet
Jupiter, Budda, Brama etc. understundom trippa
öfver till hvarandra.
I den gammalgrekiska kungaborgen bor en
person vid namn Apollo, och som det är en ganska
vacker karl, har du kanske ingenting emot att
få ärende till honom. Saken är den, förstår du,
att han är utan gensägelse den störste smak-
domaren, men han börjar visst bli lite gammal
och sköter sig illa. Det vore snällt, om du ville
gifva honom ett par ungdomsäpplen, ifall du
redan har några för året mogna att bjuda på,
och så kunde du möjligen få tillfälle att fram-
föra mitt verkliga ärende.
I vår goda hufvudstad har anordnats ett konst-
lotteri, till hvilket en hel del tafior inköpas af
en nämnd. Emellertid har denna, som troligtvis
gått miste om kaffe och skorpor på sängen och
som följaktligen varit vid bistert lynne vid ut-
gallringen, nu vid första inköpet utvalt sådana
tafior, som både jag och annat lika tarfligt och
simpelt folk kalla för osäljbara. Men som vi
troligtvis äga de flesta lottsedlarne, borde vi väl
få hoppas på vinster bland tafior, som vi be-
gripa och som vi vilja ha. Ty att se en väl
målad getabock, som betar vanligt gräs, är fäg-
nesamt för ögat, men står han och biter sig i
svansen och det skall betyda »arbetarerörelsen
i Amerika under de närmaste 10 åren», känner
man sig dum och ointresserad.
Snälla Idun, ruska lite på gubben, ifall han
slumrat till, och be honom resa till Stockholm
och titta på utställningen och särskildt konst-
lotteriet, så skall jag gärna bestå bonom både
inträdesbiljett och middag på folkköket.
Och så, snälla Idun, eftersom det är långt till
Olympen, och du säkert vid något rastställe under
vägen träffar Ganymedes, kan du äfven be honom
ställa om att alla korkar till buteljer göras dubbelt
så långa, så att man slipper jobbet med de be-
svärliga korkskrufvarne.
Om du kan ställa om allt detta för mig, snälla
Idun, skall jag icke glömma att tacka dig med
hand och mun när vi träffas.
Din tillgifna
Ellen.
––––––––-
Öfver Eeî Ijöga bergef.
En berättelse för Idun af Karin Hallgren.
K
on sitter vid sin söm, den unga kvinnan.
Anna Rehn kallas hon. Hnr rastlöst
arbeta ej hennes händer. Så arbetar man
också, då man inom sig här ett rop efter
lifvets skönhet och kärlekens hvila, ett rop,
som är så smärtande starkt, att det måste
nedtystas.
Hon lyfter npp hufvudet, och de stora
mörkblå ögonen, som vittna om så mycket
förstånd, så mycken kraft och så mycket
svärmeri, blicka ut genom det öppna fönst-
ret. Den mjuka, nästan barnsligt randade
kinden hvilar för en stund mot handen.
Där ute finns ej mycket att se. En stor
björk skymmer alldeles utsikten. Men af-
lägset höres dånet af ett vattenfall. Den
ömsom stigande, ömsom fallande styrkan af
detta brus ger en säregen melodisk makt
åt dess klagande stämma. Hvilket gripande
ackompagnement till en ung människas
»sång om ett enda hjärta». De unga i denna
by höra alltid forsens trolska musik. Den
ger ande, djup, skönhet, kraft åt hvarje
dröm, hvarje tanke. Man skulle ej förundra
sig, om här funnes många svärmiska män-
niskor, många, som bära på jubel eller kval,
som vilja spränga bröstet sönder.
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
