Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 27 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I D U N 269
En dag i sender skall hon uthärda, denna
unga flicka, en natt i sender får hon hvila
från trånadens rop. Hon kan dessutom döfva
sig äfven om dagen, om hon arbetar med
ilande fart, om hon pratar gladt med sina
kunder. Och ibland, då hon är ensam, kan
hon, medan symaskinen surrar, låta tan-
karna föra sig ut ur den trånga kammaren,
bortom den stora björken, ut i den dal,
hvilkens underbara skönhet hon så väl kän-
ner och hvilkens minne ännu mer sjunger
känslorna till smärtande lifskraft, tankarne
till sorgsen dröm.
På söndagsmorgnarna brukar hon gå ut
ur sin cell, långt bort öfver stigarnas dagg-
friska gräs, upp på berget midt i den vida
dalen. Ibland är hon också där i de ljusa
kvällarnas frid. Hon brukar stå där ensam
och se ut öfver dalen, andas och drömma.
Men nu har hon ej tid. Endast i tankarna
är hon där.
Ja, hon är där redan. Hon står på berget,
med ryggen stödd mot en skuggande ung-
björk och händerna knäppta kring dess
smärta, hvita stam. Hon kan så tydligt se
sig själf, hon, som så ofta har öfverraskats
af sin bild, då hon framför den stora spe-
geln profvat sina kunders klädningar. Hon
är så smärt och stark och spänstig. Hennes
figur är den vackraste i hela byn, har det
blifvit sagdt. Hon ser dessa mörkblå, sköna
ögon blicka lugnt och vaket fram under
pannan, gjutande förståndets och godbetens
förklaringsljus öfver hela det friska, mjuka
anletet. Hon vet af den intressanta kon-
trasten mellan det ljusa håret och hyn och
de mörka ögonbrynen. Hon anar också den
ännu mer intressanta kontrasten af käckhet
och skygghet, härsklystnad och undergifven-
het i hennes hela väsen. Och hon vet om
en ännu djupare kontrast i sitt innersta,
en strid mellan hvad hon är och hvad hon
ville vara, mellan en längtan efter att föra
andra till likhet med Gud och ett behof
att finna någon, som för henne själf till
detta mål.
Hon står och mottager den farliga, väx-
lande, lefvande skönheten i den tafla, som
utbreder sig framför henne. Skyarnas skugg-
spel öfver älfvens silfverglänsande, breda
fåra, vindens lek med forsens djupa toner,
bergens långa skuggor öfver dalens vida
ängar, hon känner det allt, hon vet dess
underbara makt att bringa alla hennes själs
strängar i stormande klagosång, i smärtande
jubel, i döfvande frid.
Medan ögat följer den väldiga flodens
lopp genom den sköna dalen, följer hennes
själ dessa inre toners ström. Hon släpper
sig handlöst i dess djup. Det är, som om
hon störtade sig in i ett skönhetens eldsdop,
väldigt som forsen själf, där det ena djupet
ropar till det andra, där vågorna omsvalla
henne med oemotståndlig styrka, där hon
ändtligen får vara sig själf, får känna fullt
sitt lifs oändliga längtan, där hennes saknad
får brusa lika evigt outtömlig, lika vild och
stor och ohejdlig som det dånande fallet i
fjärran.
Där borta reser sig det väldiga Östaberget
som en mörk mur, en obeveklig, skym-
mande gräns, en dyster gåta. Det ter sig
så fruktansvärdt majestätiskt, så krossande
starkt, där det lugnt lagt sin kolossala massa
till evig hvila strax ofvanför den rasande
forsen. Ett slumrande lejon i vågen. Det
är en så tydlig bild af allt, som skiljer Anna
Rehn, Östadalens flicka, från den yngling
hon vill lära känna, älska, vinna, lycklig-
Minna Cauer.
V
årt land och vår hufvudstad gästas för
närvarande af en af den tyska kvin-
novärldens mest framstående representanter,
fru Minna Cauer från Berlin, hvars namn
man alltid ser i förbindelse med en hvar
för kvinnorörelsen viktig reform eller till-
dragelse i det stora kejsarriket. Fru Cauer
är utgifvarinna af kvinnotidskriften »Die
Frauenbewegung» samt ledde i egenskap af
vice ordförande fjolårets internationella kvin-
nokongress i Berlin. Vidare är hon stifta-
rinna och ordförande i föreningen »Frauen-
wohl», liksom hon gifvit uppslaget till den
berlinska understödsföreningen för kvinnliga
biträden, som för närvarande räknar 10,000
medlemmar.
Minna Cauer är född 1842 och härstammar
från en gammal prästfamilj. Hon var först
lärarinnna och blef sedan gift med den
framstående tyske pedagogen och skolrådet
Cauer. Sedan hon blifvit änka, ägnade
hon sig helt och hållet åt uppgiften att
förbättra kvinnans sociala ställning och grun-
dade då, tillsammans med Lily v. Gizicky,
för några år sedan den nämnda tidskriften,
hvilken sysselsätter sig med kvinnosakens
utveckling och framsteg. Minna Cauers mål
är att tillkämpa äfven kvinnokönet fulla
medborgerliga och politiska rättigheter, och
i sin tidskrift agiterar hon energiskt för
detta mål.
Vi ha trott att bilden af den talangfulla
tyska systern, då hon nu är vår gästvän,
borde intressera svenska kvinnor.
göra, lyfta till ett ädelt lif på jorden, till
salighet i himmelen.
De möttes en gång för många år sedan.
Han såg på henne. Det låg nästan bestört-
ning i blicken. Han såg sig om efter henne.
Det var, som om hans själ velat dröja hos
henne. Han såg så rörande god och sorgsen
ut. Och den skygga blicken med dess blixt
af bedjande smärta grep henne så under-
ligt. Det var allt, hvad hon såg och visste,
när han kom och gick.
Hon frågade sitt sällskap hvem han var,
och hon fick veta hans namn. Erik Ivars-
son var det, han, som var så rik, så oänd-
ligt rik. Han hade sin stora gård och sina
milsvida skogar bakom Östaberget i Selna-
byn, som låg där. Bortom Östaberget! Det
var, som om hon först nu sett dess tunga,
skyhöga vägg. Det hade rullat fram just
nu och gömt hennes framtid och stängt
henne från Erik Ivarsson.
Och dagar kommo och gingo, och år
kommo och gingo, och hennes hjärta frå-
gade och fick ej svar. Hurudan var Erik
Ivarsson? Hvad tänkte han, hvad gjorde
han där borta i Selnabyn? Skulle han aldrig
komma mer till Östadalen, till henne? Äl-
skade han en annan? Skulle hon kanske
snart få höra, att han trolofvat sig? Hon
önskade, att han i stället skulle älska henne,
tänka på henne, ej kunna glömma henne.
Så såg det ut som om det skulle blifva,
då de första gången möttes.
Men sedan hade allt sagt nej till denna
aning och önskan. Möttes de åter någon
gång, så förlopp allt såsom vid det första
mötet. Han stannade ej, närmade sig ej
sade intet. Hvad annat än brist på kärlek
höll honom tillbaka? Han var ju så rik, och
hon var så fattig. Han kunde ju komma
och lösa henne ur allt det bekymmer för
dagligt bröd och framtid, som nu tryckte
henne. Och han var ju mannen, som skall
taga initiativ, hon var ju kvinnan, som skall
tiga och vänta. Huru lätt borde det alltså
ej vara för honom att komma och fråga,
om hon ville lära känna och älska honom.
Lära känna! Ack, man älskar en person
långt förr, än man känner honom, och allt
hvad man sedan lär känna om honom en-
dast förökar kärleken. Hvad annat än brist
på kärlek höll honom borta? Kunde det fin-
nas något annat?
Jo. Han hade aldrig kommit i tillfälle
att umgås med henne. Han visste ju knappt,
om hon kände honom ens till utseendet.
Han kunde omöjligt ana, att hon någonsin
erinrade sig honom, än mindre att hon
skulle kunna längta efter honom.
Dessutom var hon känd för att hennes
sätt och väsen imponerade på männen och
förvirrade dem. Det sades, att hon var
kylig Och afvisande mot sina beundrare, att
hon lät dem känna, att hon, så fattig hon
än var, visste sig vara dem öfverlägsen.
Hon rådde icke för, att unge män sökte
hennes sällskap, att de förälskade sig och
kände sig försmådda. Hon hade ju hela
tiden blott längtat efter Erik Ivarsson. Det
var nog denna väntan, som kring hennes
hjärta och sätt slagit en sådan mur af oåt-
komlighet, kall och gåtfull för andra, all-
deles som Östaberget var för henne, där
det reste sig mellan henne och den älskade.
Det blef också ibland utspridt och trodt,
att hon skulle gifta sig med någon. Kanske
hade dessa rykten hunnit till Selnabyn.
Kanske trodde Erik Ivarsson, att hon älskade
någon i Östadalen.
Det var också något annat, som kunde
göra honom tveksam. Hon hade så stort
anseende. Hon var så duglig och så be-
gåfvad och så allmänt afhållen för sin god-
het och hjälpsamhet mot sjuka och fattiga.
Dessutom kunde hon anses mera bildad än
mängden i hennes trakt. Och så hade hon
utseendets och sällskapsgåfvans adelsmärke.
Hon var så olik andra. Hon visste det.
Hon väckte alltid uppseende, hvar hon vi-
sade sig. Hon samlade intresset omkring
sig. Det fanns också hos henne en sådan
sprudlande källåder af kvickhet, skalkaktig-
het och lekfullhet. Den kunde ej af något
hämmas. Icke ens hennes sorgefulla kärlek,
icke ens det, att hon hörde till de troende,
kunde göra henne dyster. Man tyckte, att
»hon var så obegripligt treflig och rolig och
snäll.» Så sade gamla och unga. Och det
fanns entusiaster bland hennes både man-
liga och kvinnliga vänner, som uttryckte
O TÎ
£ g
° £3
O xfl
ti t-,
g ft
î€5
VI
fH f-4
=P :c3
1*1 60
o
-p
O o
“ .M
■rl
c3
fl3 rt
S 1
0
ti
n
01
pj
oi
ti
W
W
3
31
MÎ
8"
ÏB
as
’S
fl
fl
■
£
Ü
d
ci
U
<£>
>
O
ed
o
■ ^
bo
d
o
w
CO
2 cu =
E o «
03 -3
n. 3
•■= ts 1
^ -t-* =
■—1 03
T3
Sg£
3 ° cö
t{_ x:
m
w
ti
o
Gammalt stickylle, klädningslappar, doffel, ull o. lin * Hildur Anderssons Ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag,
emottages till all slags spånad. — Pressning och beredning verkslälles. — Reelt arbete, billiga pris.
Gods afhämtas tacksamt afgiftsfritt. rur vigt om 18 kg. fraktfritt fram o. åter. ^
Allm. T. 76 63. Hötorget 12. Riks 163.
Filial Hornsgatan 1. Aiim. t. 30435.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
