Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 27 augusti 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
(DUN
1897
sig bättre, när det gällde att beskrifva Anna
Rehn. »Det finns hos henne en sådan rike-
dom af käckhet och lefnadsfriskhet, intelli-
gens och hjärtegodhet; och hennes yttre
skönhet är så präglad af allt hvad hon är
till sitt inre, att hela hennes uppträdande
blir fängslande originellt. Det finns ej hen-
nes make i hela Ostadalen. Lycklig den,
som får henne!» Det var någon, som hade
sagt så, och det var många, som af hjärtat
kunde instämma i detta omdöme.
Hon var dessutom skild från alla äfven
genom en annan gräns, trons ljusa ring,
öfver hvilken ingen otrogen ansågs böra få
komma. Erik Ivarsson kunde anse sig ute-
stängd.
Kunde hon alltså nöjaktigt förklara hans
uteblifvande? Han var kanske så förståndig
och blygsam, att han, om han jämförde sig
med Anna Rehn, ställde sig ensam på vå-
gen utan sina många hundra tusen. I så-
dant fall tyckte han kanske, att hon vägde
mera än han.
Skulle således hennes personliga egenska-
per och det anseende dessa förvärfvat henne
bilda en bländande och afskräckande strål-
glans omkring henne, en osynlig mur, som
hon ej ansåg sig kunna genombryta eller
komma öfver!? O, att de hade fått mötas
i en fjärran trakt, där båda varit främlin-
gar för alla, där hon fått vara endast en
flicka och han endast en yngling, där han
ej varit omgärdad med guldets glans och
hon med anseendets, där de fått dragas till
hvarandra endast med andarnas förenings-
band, den ömsesidiga kärlekens kraft, så
som det skedde vid deras första möte! Och
hvarför knnde man ej nu spränga öfver alla
murar, som dag efter dag och år efter år,
innan dessa unga människor visste om hvar-
andra, hade rest sig högre och högre för
att skilja dem åt. Hvarför kunde ej Anna
Rehn och Erik Ivarsson öfver det höga ber-
get komma till hvarandra med endast sig
själfva. Hvarför kunde ej den oförgängliga
andens oförgängliga kärlek till just det oför-
gängliga i den älskades väsen, till just per-
sonen själf och icke till dess rikedom eller
skönhet eller ära, —- hvarför kunde ej kär-
leken lyfta öfver de höga bergen?
O, det fanns kanske en annan mur dem
emellan, mörkare, hemskare, tyngre än alla
andra ! Hon kände dess svarta skuggor kasta
sin kyla långt in i själen. Den andades
is, död öfver hvarje uppspirande förhopp-
ning.
Här, öfver denna sköna bygd, rufvade
ett töcken, en återstod af hedendomens och
vidskepelsens dystra natt. Fatalismen, ödes-
tron kramade med järnklo så månget offer.
Där hvilade det gräsliga vidundret, sträc-
kande sina tunga, väldiga ramar ut öfver
stranden, förlamande sitt sköna rof och
kastande sin skugga öfver så månget män-
niskolif, som eljes skulle badat i solljus.
Östaberget skulle ej lyfta sig. Mörkrets
furste, det starka lejonet, skulle ej släppa
sitt rof. Ödestrons töcken skulle ej skingras.
Ty den var kristnad nu, den gamla ödes-
tron. Den var iklädd nittonde århundradets
helgonskrud. Och den hade blifvit upphöjd
på sin förra tron, och dess undersåtar voro
många. Och dess nya namn var »Guds
vilja sker».
Om Erik Ivarsson var bland dessa kristna
fatalister, så skulle han anse sig pliktig att
icke själf göra något för att sammanträffa
med Anna Rehn. Han skulle vänta, tills
han sig ovetande fördes tillsammans med
henne. Ja, han skulle t. o. m. undvika de
ställen, där han med säkerhet kunde veta,
att hon var. Blott på sådant sätt skulle
han kunna trygga sig mot faran att »komma
i förväg», att »själf ställa för sig och ej
låta Guds vilja ske». Då skulle han kunna
vänta hela sitt lif på ett de yttre omstän-
digheternas tecken till att han finge anse,
att han och Anna Rehn voro »bestämda»
för hvarandra. Äfven om han finge veta,
att hon älskade honom, skulle han ej våga
komma och hämta henne. Med bägaren
framför sig skulle han kunna dö af törst
hellre än att tömma den, förrän visaren
på Guds klocka visade, att »tiden var inne».
Hon kunde icke veta, hvilka insikter han
hade. Hans by var så oberörd af den nya
tidens strömdrag af upplysning. Där fanns
intet bönehus, ingen friförsamling, ingen
nykterhetsförening. Inga talare, vare sig
religiösa eller politiska, förirrade sig dit.
Huru skulle han, som bodde där, kunna
blifva en sann kristen? Huru skulle han
komma lös ur de hedniska föreställningarna
om Guds styrelse? Och huru skulle han för-
stå, att det högsta i lifvet är kärlek? Och
huru skulle han inse. att rika och fattiga
äro bröder med samma arfsrätt till jordens
skatter? Huru skulle väl allt detta ljusets
svall, som brutit in i hennes själ, nå äfven
till honom? Genom det mörka berget!?
För många år sedan, då hennes kärlek
till honom tändes, då skattade hon som
andra hans rikedom högt. Hon hade läng-
tat efter Erik Ivarsson äfven för att genom
honom blifva rik. Alltid hade hon ju dock
tänkt, att rikedomens högsta värde är, att
den sätter sin ägare i stånd att hjälpa fat-
tiga. Endast helt ringa glädje väntade hon
sig af att själf få vara vackert- klädd, bo
i stora fina rum, åka i präktig vagn och
få sin mat lagad och huset städadt utan
egen möda. Hon hade dock tänkt sig, hur
trefligt och smakfullt hon skulle hafva, när
hon blefve Erik Ivarssons hustru, och hur
älsklig och ståtlig hon skulle gå i hans präk-
tiga hem, en prydnad och stolthet för sin
man, en fägnad för hans öga och hjärta,
en värdinna, för hvilken ingen behöfde skäm-
mas. Hon hade t. o. m. tänkt på, hur alla
skulle säga, att hon gjort ett godt parti,
och prisa henne lycklig.
(Foits.)
——*–––––––––-
lcmcUliga bås.
grönskande dalen står hyddan min,
En näpen, en fin,
Med knutar så hvita som Rörstrands porslin,
Med väggar af murgröna prydda.
Att henne beundra man kan icke nog;
Hon är som ett löje i allvarlig skog,
Min lilla förtjusande hydda.
En täppa vi ha så förtrollande skön.
Kors, hvad hon är grön!
Vi sådde i den alla möjliga frön
En strålande soldag i våras.
Och när jag nu tittar på blommor och blad,
Så blir jag i själen så innerligt glad,
Att nästan mitt öga vill tåras.
Vid strand kretsar måsen vid skrän och vid skrin.
Den gossen är fini
Han nafsar all fisken, jag kallar för min,
Fast tillstånd till det han fått inget.
Men om icke slyngelen vill låta bli
Att handla så där, som ju är snatteri,
Så stämmer jag honom till tinget.
En källare ha vi med hängande lås,
Fast söndrigt gu’nà’s;
Därinne finns unghöns och småsvin och gås,
Som är en present ifrån Skåne;
Och där finnes rågbröd och stångkorf på spett
Och skinkor och torrfisk, som svärmor oss gett,
Och ost lika rund som en måne.
En barnkammar’ ha vi, en liten och skum.
Tänk hvad jag var dum!
Jag kunde ju redt mig ett diktarerum
I stället för barntomma båset.
Jag tänkte på kommande dagar förstås,
Men än ingen skrikhals vi hafva, gu’nà’s.
För storken är kringvridet låset.
Men vi ha tre rum, och det ena är mitt,
Det andra är ditt,
Min käraste skatt uti stugan, och ett
Jag fullt utaf vänner vill proppa;
Om dem vi se komma hem till oss en (lag,
Så bli vi så glada, bäd’ gumman och jag,
Att högt upp i taket vi hoppa.
Vi hafva en hund, som är platsens polis,
Och en liten gris,
Som nog blir just lagom till julen precis,
Ty »grymt» är ditt öde, o, nasse!
En kossa vi ha och en dansande kalf,
En fårkätte full och en dräng, som är half,
Tj» träben han har lille Lasse.
Det bästa som finns i mitt landtliga bås
Är gumman förstås;
Och far hennes, stormrik, tyvärr heter Lås,
Men gumman min hon heter — duga.
Ja, lycklig är jag, och jag säger nu blott,
Jag ville ej byta mot konungens slott
Min lilla förtjusande stuga.
Gustavus.
–––- *–––-
Kvinnorna på utställningen.
XII.
Turist- och sportutsfällningen.
i, mina damer, älska ju skön natur och fri-
luftslif i icke mindre grad än mannen, och
när sommaren kommer, längta ni ut och bort
från städernas kvalm, hän till skogarnas doft,
till fjällets rena luft och till de vida vattnens
klara speglar. Och om vintrarna, när snö och
is klädt naturen i sin hvita, kalla skrud, äro ni
lyckligtvis icke längre rädda för att träda stålsko
på er fot, för att hurtigt och muntert deltaga i
årstidens friska nöjen.
Därför, mina ärade läsarinnor, är jag fullt öf-
vertygad om att ni med icke mindre lefvande
intresse än vi män taga i betraktande den syn-
nerligt tilltalande och innehållsrika turist- och
sportpaviljongen på vår utställning. Ritningarna
till den vackra byggnaden äro utförda af »tusen-
konstnären», arkitekten Fredrik Liljekvist, och
de inre anordningarna äro fullbordade under
öfverinseende af ryttmästaren friherre S. Her-
melin.
Det är sanning att man genast vid inträdet i
den ljusa och luftiga hallen erfar en frisk och
upplifvande känsla! Låtom oss börja vår van-
dring härinne med midtelpartiet, där genast det
stora och praktfulla panoramat vid fondväggen
fängslar vår uppmärksamhet. Det är Storbofal-
let i Jämtland som här är framstäldt i vinter-
skrud. Naturligt vatten forsar här i vilda ka-
skader ned mellan de på hvarandra hopade sten-
blocken. Bilden är storslagen, nästan hemsk,
men synnerligt lockande för turisten som älskar
fjällnaturen. Det är artisten Anton Genberg som
framtrollat detta vackra återgifvande af en bland
de mest sevärda naturföreteelser i hans hemort.
Framför detta panorama och i paviljongens
midt hafva vi prof på de vackraste segelbåtar
och ett flertal roddbåtar, bland andra en sådan
där paddelkanot, där man »skall hålla tungan
rätt i mun» för att icke kantra. Vackrast är
dock den stora fenkölsbåten at teak och ceder-
trä, med sin eleganta segelskrud. I den kunna
damerna känna sig ganska säkra under godt be-
fäl för en lustig färd på skummande böljor.
Närmast ingången ha vi en särdeles tilltalande
modell af Visby, de sköna ruinernas, det vilda
vinets och rosornas stad, där den ligger badad
af Östersjöns svala vågor. Man kan med blic-
ken följa de smala och krokiga gatorna fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
