Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 10 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 283
kulosen. Denna kvinna är fru Julia Blom-
kvist, född Biörck, lärarinna i Östermalms
folkskola och grundläggarinna af den första
fjällkolonien i vårt land.
Själf genom fyra somrars vistelse i Jämt-
land befriad från en mångårig, inrotad
disposition för lungkatarrer, behärskades
fru Blomqvist af en innerlig önskan att få,
som aposteln säger, hugsvala andra med
den hugsvalelse, hvarmed vi själfva af
Gud hugsvalats, eller, med andra ord, att,
åtminstone under någon del af sommaren, kun-
na bereda de små bleka, hostande folksko-
lebarnen samma förmåner, som kommit
henne själf till godo, nämligen mild och
stärkande fjälluft samt.lämplig och närande
föda. Början gjordes med en cigarrarbeta-
res son, som under vintrarna plågades af
svår struphosta. Han tillbragte som gäst en
sommar hos herrskapet Blomqvist i Jämtland,
hvarpå han botad återvände till sina glada och
tacksamma föräldrar.
Detta gynnsamma resultat kräfde fort-
satta ansträngningar. De läkare, med hvilka
fru Blomqvist rådförde sig, förordade varmt
saken. Det fanns intet tvifvel om dess
gagn. Men utrustningen, resorna, under-
hållet — hvar taga medel till allt detta?
Af hvem få nödig handräckning och hjälp?
Rätte mannen till detta värf var barna-
och ungdomsvännen doktor Bergman, Stock-
holms folkskolors nitiske inspektor, storsla-
gen i sin förmåga att främja andras hjärte-
sak lika kraftigt som sin egen. Af järnvägs-
styrelsen utverkade han prisnedsättning
för kolonisternas resor, af folkskoleöfver-
styrelsen 1,000 kr. till koloniens under-
håll. För utrustningen ställde sig fru Blom-
qvist själf i spetsen. Under vintern 95—96
samlades hvarje onsdags eftermiddag i herr-
skapet Blomqvists trefna Stockholmshem en
mängd damer, som efter intaget kaffe, un-
der lifligt samspråk om det gemensamma
arbetet, uppbygglig lektyr af värden och
intressanta reseskildringar af en annan man-
lig medlem af sällskapet, sömmade täcken
samt fållade handdukar och lakan åt kolo-
nien eller förfärdigade sängmattor, couvre-
pieds, klockfickor, syväskor o. d. till den
stundande fjällkolonibazaren — njutnings-
och minnesrika stunder, sådana som de
flesta med god vilja kunna förskaffa sig.
Bazaren vann en storartad anslutning.
Präktiga gåfvor inströmmade från många
håll, bland annat från alla Stockholms folk-
skolor. Försäljningen i den med enar och
flaggdekorationer rikt prydda lokalen gick
med glans, och behållningen steg, tack vare
enskilda bidrag — bland dem synnerligen
frikostiga af prinsarne Carl och Eugène
samt fru Henrietta Kempe — till omkring
800 kronor. Denna summa i förening med
utensilier från tidingen Iduns forna skollofs-
koloni, af redaktionen ställda till fjällkolo-
niens förfogande, betryggade till fullo den-
nas tillvaro för sommaren 1896. Ofver-
skottet jämte inkomsten af en aftonunder-
hållning, arrangerad af lärjungarna i Beskow-
ska skolan — därvid rektorn, doktor Lind-
roth, i inledningstalet betonade de lyckligt
lottade barnens plikt att verka för sina
nödställda likar — har med ytterligare en
sommar, den innevarande, ökat den späda,
men lifskraftiga fjällinstitutionens existens.
Och nu några ord om ställningar och
förhållanden inom denna lilla värld. Af de
bröstsvaga — ej tuberkulösa ■— barn, som
från Stockholms alla folkskolor skickades till
besiktningen, godhetsfullt verkställd af dok-
tor Anselm Werner,valdes första året 15, andra
året 16, flickor och gossar mellan 9 och
14 års ålder. Enligt den ursprungliga planen
medtogos i år mer än hälften af fjolårets
kolonister, på det förbättringen måtte blif-
va grundlig och varaktig. Resultatet i år
var naturligtvis på grund häraf bättre än
det i fjol. Anförda af två lärarinnor — kolo-
niens varmhjärtade föreståndarinnor, hvilka
utan ersättning åt sina små skyddslingar
offra sina egna ferier — och en jungfru,
aflönad med 25 kronor, anträda de små
kolonisterna i en dubbelkupé sin dygnslånga
färd till det jämtländska sommarhemmet, be-
läget 1/i timmes väg från Anns station och
herrskapets Blomqvists villa, två stationer
från Storlien och 1800 fot öfver hafvet.
Resan är förtjusande. Tusentals nya in-
tryck insupas girigt af vidgade barnaögon
och barnaöron. Under vägen inträffa de
allra angenämaste afbrott: fru Skogh, den
driftiga hotellägarinnan, bjuder nämligen
hela skaran i Storvik på middag, i Bollnäs
på kaffe, en vänlighet, som upprepas under
hemresan.
Fem rum och kök, enkla och landtliga,
löfvade och med vidöppna föns ter, vänta
resenärerna i den rymliga bondstugan med
den långsträckta verandan. Midt emellan
gossarnas och flickornas sofrum ligger den
ena föreståndarinnans, hvarifrån man genom
ett litet fönster på hvardera väggen kan
öfvervaka ordningen i barnkamrarna. Kl. 9
på morgonen ätes frukost af välling och
bröd. Därpå hålles bön. Så utför hvar och
en sin dagliga gärning: bär in vatten, bär
in ved, städar, torkar damm o. s. v. Till
och med den klenaste lilla kolonisten har
sin beskärda del af lifvets allvar : hon skall
se till, att inga papperslappar ostäda gårds-
planen. Se där trippar hon beställsamt om-
kring som en liten kyckling och pickar sam-
vetsgrant upp äfven det minsta lilla pappers-
fragment. Sedan [läser man högt i roliga
böcker, medan åhörarna binda vispar, samt
leker »pappa, mamma och barn» eller »skola»
eller något annat lika roligt i de själfbygg-
da lekstugorna inne i skogsdungen, tills
middagen kl. 1 står på bordet. »Här är
det kalas hvarenda dag», skref en af småt-
tingarna hem till sin mamma. Men så har
man också en kokerska, som heter duga. Och
köttet är så saftigt, och mjölken är så fet,
och Schumachers fina knäckebröd — som
man hela sommaren får gratis af den snälle
bagaren — är så mört, att det smälter i
munnen. Kl. 5 får man aftonvard af ost
och bröd, men söndagseftermiddagen får man
kaffe med smörgåsar och Schumachers
rara kakor, och det är veckans allra läck-
raste mål. Till kvällsvard vankas gröt.
Och man sofver godt och äter godt, får
goda vanor och andas natt och dag in
fjälluft med både näsa och mun. Och
doktor Westerlund kommer kvistande från
Storlien, inspekterar nybygget och finner
allt ganska godt.
Men när de två månaderna äro slut,
packar man in husgerådet i lårar, skiljs
med tårar — vid ditresan grät en, vid
hemresan gräto alla — från den älskade
fjällstugan, ångar bort, följd af allmogens
»Lefve fjällkolonien!» och kommer hem så
trind eller fyrkantig af välmåga, att far
och mor och syskon knappt kunna känna
igen en. Och hostan — den är, som om
den aldrig hade varit. Och innerst inne
har man ett svagt, ett jublande litet hopp
— att få komma åter nästa år.
Nästa år, du lilla stackare, nästa år !
Hvem vet hur det är då? Du finns nog
än, men kolonien — har kanske vandrat
all världens väg .. . Nej, så Visst, som den
på sitt baner skrifvit läkarekonstens första och
yppersta bud: Du skall förekomma det onda.
Nästa år — låt oss se — nästa år, hvem hop-
pas ej som vi, att den käcka lilla friskaran
redan då med goda och barmhärtiga män-
skors bistånd nått de närmaste af sina
önskningsmål: fri transport, säkra krigs-
fonder och ett enkom uppförät sommarkvarter,
hvars doftande virke aldrig genompyrts af
den instängda vinterluften i ett gammal-
dags allmogehem.
Tora Kjellberg.
–––- *––––
”Som hundra gånger...”
Skiss för Idun af
EHn Ameen.
-Hrökeu Sandberg hade nyss återkommit
r från sin vanliga sommarrekreationsresa
till badorten Ugglebo. Mer än sex veckor
hvarje år kunde hon ej offra af sin dyr-
bara tid, men det gjorde hon regelbundet
för att få den besvärliga gikten att något
ge med sig i de svullna fotterna. Fröken
hade nämligen restauration och särskildt
middagsspisning för en del kontorister samt
några af tjänstemännen vid järnvägen, po-
sten och telegrafen. Det gick just inte så bra,
— »ur hand i mun», — brukade fröken
säga, och det slog nog in hvad det som serve-
rades beträffade. Någon behållning blef det
ej vidare heller, men »människan måste ju
arbeta och sträfva», och det gick ändå ihop,
och fröken mådde själf godt, hade sin lilla
våning, sitt »dagliga bröd», en svart siden-
klädning hvart tredje år och en badresa
hvar sommar.
Ordentligt och bra höll hon det för sina
spisgäster, det satte hon sin ära i; men
mån och noga om sitt var hon, det kunde
ej förnekas. Hon hade en stark misstro
till människor i allmänhet och tjänstfolk i
all synnerhet. Tummen höll hon på ögat
på sina jungfrur och i selen höll hon dem
hela dagen och en god del af natten. Hon
tilltrodde ingen annan än sig själf öfverse-
endet öfver det hela, litade icke på någon
annan och var alltid öfvertygad om att allt
skulle gå på tok, när hon reste bort. Men
det gjorde det aldrig, tack vare Lovisa,
frökens trotjänarinna och högra hand sedan
tjugu år. Under alla dessa år hade Lovisa
— mamsell Lovisa, som jungfru och mat-
gäster titulerade henne — troget stått vid
sin matmors sida, stekt sig framför köks-
spisen och farit ut och in som ett torrt
skinn, till dess hon nu också såg ut som
en uppbränd, förtorkad mumie med kaffe-
brun hy, rynkor kors och tvärs öfver hela
ansiktet, gestalten mager och hopkrympt.
Under samma tid hade matmoderns figur
tilltagit i fetma och hennes hy fått allt
högre rodnad, oaktadt hon själf ständigt
påstod sig magra, »så att kläderna ej hängde
kvar på hennes kropp», och att det endast
var elakhet af sömmerskan, som sade, att
hon hvart år fick öka i linningen med en
tum och det oaktadt brusto alla häktor och
knappar ur.
»Det är för det hon syr så dåligt,» sade
fröken.
»Det är för fröken vill ha så onaturligt
tätt åt sig,» svarade sömmerskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
