Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 10 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 ÏDUN 1897
Ja, så var då fröken hemma igen. Hon
hade just anländt med ångbåten och satt
i soffan inne i sitt förmak med upplösta
hattband, torkande svetten ur ansiktet. På
golfvet stod hennes koffert, en hattask, ett
par korgar och Lovisa, som just höll på att
öppna en af korgarne, hvilken innehöll fär-
ska ägg, dem fröken köpt upp på landet.
»Ja, så är man då, gudskelof, hemma
igen,» sade fröken med en suck af välbe-
hag och sträckte ut sina fötter fram på
golfvet; »jag har inte en minuts ro, medan
jag är borta.»
:’Fjorton, femton, sexton,» räknade Lovisa
äggen, som hon lade i ett stort lerfat ; »hvad
behöfver fröken vara orolig för — här går
allt lika bra, fast fröken är borta — sjut-
ton, aderton ...»
»Lika bra, jo, jag tackar jag,» fnös frö-
ken, tog af sig hatten med de gula smör-
blommorna och lade den försiktigt på bor-
det, »hur var det inte sist — bästa sopp-
terrinen sönderslagen, råtthål på damastdu-
ken, soteld i spisen, katten död af gift, ja
jag minns inte allt hvad ...»
»Det hade händt likadant, om fröken va-
rit hemma — ett tjog; ett, två, tre .. . Det
var Guds vilja,» sade Lovisa, som var and-
ligt sinnad.
»Ja, det är så lätt att skylla på vår
Herre, som du alltid gör, Lovisa; men det
kommer en dag att straffa sig själf, liksom
alla de lögner du och pigorna slå i mig,
när jag kommer hem ...»
Lovisas bruna hy kunde icke rodna mera,
vare sig af blygsel eller vrede, men hon
upphörde med räknandet och hennes små,
bruna ögon gnistrade.
»Har jag nâ’nsin ljugit för fröken — —
kan fröken beslå mig med det så . . . »
»Bevars, hvad du tar i — akta äggen,
du får betala dem, om du slår sönder dem!»
Lovisa lugnade sig vid detta perspektiv
och lade dem försiktigare ner i fatet.
»Nå, hur ha vi det nu med våra herrar,»
återtog fröken, »betala de ordentligt? Jan-
son och Petterson och Hellström?»
»Ja, hvarendaste en — d. v. s. han Olén
är på efterkälken, fast det kommer nog,
och Lindberg fick afdrag, för han var borta
i fem dagar och förlofvade sig.»
»Gud sig förbarma — hvem ville ha det
kräket?»
»En änka med sju barn.»
»Nej, hvad säger Lovisa — den besked-
lige karlen — så likt honom, för ett be-
skedligt nöt är han. Nå, lille Bergström
då?»
»Äsch, han — jag sa’ opp honom, för
han betalte aldrig ...»
»Sa’ du opp Bergström — hvem hade
bedt dig om det? Hur kunde du vara en
sådan — blodsugare — ja, det är hvad
du är, Lovisa, en blodsugare är du!»
»För det jag står på frökens bästa? Ska’
jag ha skällsord för det?» Lovisa hade all-
deles upphört med räkningen, där hon låg
på knä på golfvet, ögonen sprutade eld,
och hela hennes kropp skälfde. »Nästa
gång får jag väl heta skarprättare, kan jag
tro. Och det för att jag inte kunde se,
hur den där slyngeln åt ut fröken med hull
och hår. En sådan aptit — det var som
en bottenlös brunn allt som försvann i hans
stora gap. Och här har han gått månad
efter månad, och när han skulle till att be-
tala, så har han stått där och vändtutoch
in på sin tomma pung liksom på sina him-
melsblå ögon och sett så söt ut som en
gudsängel — och då har fröken bara skrat-
tat och låtit nåd gå för rätt. Men det har
svidit i mitt hjärta, ja, det har det, när
jag förstod att det bara var skoj och be-
drägeri, och jag ville inte se, hur alla de
bästa matbitarne och en half öl gratis flög
i halsen på honon. Och så lad’ jag fram
räkningen — för åtta månader — och så
bad jag om betalning — då vände han ut
och in på sina ögon, men på mig tar inte
sån’t där skräp, utan jag sa: betala eller
gå! Han gick, kan fröken väl förstå, och
har inte kommit tillbaka igen.»
»Det skulle du inte gjort, Lovisa, du
skulle ha frågat mig först; det är jag som
är herre här och inte du!»
»När fröken är förblindad och inte har
sitt vett i behåll, så, därför att fröken för-
älskat sig i den där talgdanken ...»
Fröken blef icke blott karmosinröd på
kinderna, utan ända upp till det tunna, po-
maderade hårfästet. Hon kom sig dock icke
genast för att svara, utan en synbar för-
lägenhet afspeglade sig på hennes ansikte.
Men hon hämtade sig och sade med vär-
dighet :
»Du behöfver inte chikanera mig för mitt
goda hjärta, Lovisa, och du skall ha re-
spekt för mig, för jag är din matmor och
du inte annat än min tjänare.»
»Ja, frökens goda hjärta brukar just inte
annars göra sig besvär så kvickt — och
hvad tjänare beträffar, så är jag en fri
människa och kan lämna fröken hvad stund
jag vill —■ —»
»Gör det, Lovisa, gör det, så slipper jag
från allt detta bråk, som förstör mina ner-
ver och lägger mig i en förtidig graf.»
»Ingen kommer i en förtidig graf — det
är Gud som kallar dem som dö.»
»Du har inte ett spår till hjärta, Lovisa,
du talar så lättsinnigt om döden till mig,
som inte tål att höra sådant.»
Lovisa svarade ingenting; hon räknade
äggen halfhögt, och när fatet var fullt, gick
hon ut med det.
Fröken lutade sig med matt min tillbaka
mot soffans ryggstöd och slöt sina ögon.
När Lovisa kom in igen med tomma fatet
för att åter fyl’a det, sneglade hon på sin
matmor. Då denna fortfarande höll ögonen
slutna, fortsatte Lovisa under tystnad att
räkna och lägga upp äggen.
»Lovisa!»
Denna vände litet på hufvudet.
»Du har en ny klädning — uppslag och
pös af siden — jo, jag tackar — hur har
du haft råd till det?»
»Ja, inte har det varit på min innestå-
ende lön inte, som räntat af sig i tjugu
år,» fräste Lovisa.
»Hvar har du fått pengarna ifrån?»
»Drickspengar, kan fröken väl veta —-
hvar skulle de annars kommit ifrån?»
»Och du vill inbilla mig, att du nà’nsin
fått en sådan massa med drickspengar!
Nu förstår jag, hvarför du inte skickade
mig mer än trettio kronor, fast jag bedt
om ferati — det andra gick i din klädning ! »
Nu reste sig Lovisa så häftigt, att hon
var nära att stöta kull hela äggkorgen, och
den bruna hyn fick en skiftning af bly-
grått.
»Nej, vet fröken, nu går det för långt
— först kallas jag för skarprättare och se-
dan beskylls jag för tjuf; och det till på
köpet, fast jag tog af mina egna sedan ett
par år hopsparade julpengar och skickade
fröken, när här inte fanns ett öre att ta’.
Men nu är det slut mellan fröken och mig
— nu går jag på eviga momangen — och
sedan får fröken se, hur det går med det
här kalaset.»
»För all del, gå bara, du,» svarade fröken
och slöt åter matt sina ögon, »du tar ändå
lifvet af mig; ju förr du är i väg, desto
bättre för mina stackars utpinade nerver.»
Lovisa gick, i det hon lämnade korgen
och fatet midt på golfvet. Fröken reste
sig upp och gick några långa steg framåt;
stannade därpå och ruskade på hufvudet.
Inte var gikten något bättre ännu — håhå,
men det kom väl sedan, hade doktorn sagt.
Fröken började si småningom ordna sina
effekter, lade undan hatt och handskar och
öppnade sina byrålådor.
Rätt som det var öppnades dörren och
Lovisa trädde in.
»Jag lämnar aldrig halfgjordt arbete,»
sade hon! »jag ska’ sluta med äggen, så
får någon annan göra allt det andra sedan. »
»Som du behagar,» svarade fröken. Se-
dan sade ingen af dem något på en god
stund. Lovisa fortsatte sitt göromål, och
fröken packade upp ur kofferten i lådorna.
Slutligen stannade fröken midt framför Lo-
visa med några kläder på sin arm och sade
i mildt förebrående ton:
»Det var ändå illa af dig, Lovisa, att
du körde af lille Bergström — gossen är
fattig och en rar pojke — inte hade jag
blifvit ruinerad på det hundskrap han fick. »
»Hundskrap — kallar fröken det för hund-
skrap?» Nu var Lovisa topprasande igen.
»På måndagarne fick han kallops med po-
tatis och saftsoppa; tisdagar fläskkotlett
med bruna bönor och buljong; onsdag gädda
eller torsk —- där var redd sås, men be-
vars han begärde alltid »smörsås med ägg»
—• Lovisa läspade, satte näsan i vädret och
härmade Bergström.
»Ja, det är bra; men i morgon skickar
jag bud till honom och säger, att han är
välkommen hit igen.»
»Ja, vill fröken föda honom med Egyf-
tens köttgrytor som Potifars hustru gjorde
med Josef, så var så god — jag är inte
längre här att se på, hur man bestjäl frö-
ken. Men innan fröken gör textamentet till
Bergströmmaren, så var god och kom ihåg
min innestående lön med ränta.»
»Ränta? När har du nà’nsin sett mig ha
ett öre öfver till annat än de dagliga be-
hofven?»
»Aldrig, fröken — det kan jag intyga.»
»Och du talar om ränta som en annan
ockrare; fy, Lovisa.»
Lovisa såg litet skamsen ut. Där blef
åter en paus. Sedan sade Lovisa plötsligt:
»Jag får be fröken skrifva ut mitt betyg
åt mig, för i morgon bittida är jag borta. »
»På allvar, Lovisa?»
»På, rena allvar.» Lovisa sväfvade litet
på rösten.
»Hvad skall jag sätta i betyget?»
»Hvad fröken vill -—■ bara inte skarp-
rättare, lögnare, tjuf. Fröken kan ju för
resten sätta, att jag inte fått ut min lön
på tjugu år annat än en fattig tia då och
då — och att när fröken låg sjuk i difteri
och ingen människa ville titta hit och hela
»affärden» var stängd och fröken höll på
att dö — då satt Lovisa hos fröken natt
och dag och skötte fröken och tog af sina
sparade drickspengar till medicin och annat,»
Lovisas röst hade blifvit allt gällare och
slutade till sist i en tjutande snyftning.
»Ja, Lovisa, och hvem tog dig för tjugu
Nya mönster i klädningstyg väfda af gammalt ylle i förening *
med ull. Ny modell å plaids äfven väfd af gammalt ylle.
Gods afhämtas tacksamt afeiftsfritt.
HILDUR ANDERSSONS.Ullspinneri och SKrädderiaktiebolag.
Allra. 76 53. HÖtOrffet 13. Riks. 165.
Filial: Hornsgatan 1. Aiim so 435.
För vikt om 18 kg fraktfritt fram och åter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
