Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 17 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 293
Dâ likväl bland dessa mänga befunnos
epileptiska, hvilka ej kunde eller borde blan-
das med de andra, beslöt jag försöka att
i Stockholm få till stånd ännu ett sällskap,
nämligen för de epileptiska. Den som nå-
got försökt sig med sådant arbete, vet nog,
huru svårt det är att väcka ett deltagande, till-
räckligt stort att ett helt land lyssnar till en
ropande röst. Likväl hade i åratal arbetats
för tanken och icke så få hade lofvat sin
medverkan, men i en dyrbar stiftelse be-
höfvas många. Med redan tunga bördor för
det barnhem, som ej hade andra bidrag
till sitt underhåll än låga kommunafgifter
och några få vänners årsafgifter, kunde jag
ej bilda ett nytt hem med allt hvad där-
till behöfves utan fasta bidrag och mora-
liskt stöd. Huru få allt detta, då man ej
önskade söka hjälp genom bazarer eller en-
skilda insamlingar?
Då beslöt jag söka audiens hos h. m.
konungen. Besöket förbereddes genom en
skriftlig uppsats om meningen med det nya
företaget; denna uppsats öfverlämnades ge-
nom den gamle bekante grefve Nils v. Ko-
sen, som sent glömmes af någon, hvilken
med honom stått i minsta beröring. Han
uppmuntrade äfven till sökandet af enskild
audiens. Jag gjorde så och’fick företräde
efter de vanliga tisdagsuppvaktningarnas
slut.
För de många, som besökt slottet, är det
således intet nytt att omtala : spänningen
under väntan i de stora salongerna, den
första, andra och tredje, och med hvilken
underlig, vördnadsfull bäfvan man inträder
i det lilla audiensrummet till konungen. Ge-
nom porträtt hade jag ju följt förändrin-
gen under de fyrtio åren, men verklighets-
bilden är ju så oändligt mera imponerande.
Ovillkorligt tänkte jag på drottning Esthers
besök hos konuug Ahasvérus. Med huldhet
utsträcktes handen mot den nigande, och
vinkande mot en liten soffa, satte h. m.
sig och anvisade mig platsen bredvid sig
i den. Så började han språka och fråga
om den tillämnade anstalten och undrade,
om ej drottningen vore lämpligare än han
själf att beskydda försöket. Det måste jag
åter afböja, emedan hennes majestät hade
andra hem om hand och min bön var blott,
att konung Oscar skulle åtaga sig betal-
ningen för det första epileptiska tarn, som
jag fann reda på i Stockholm. Årsafgif-
ten vore 500 kr., så länge antalet endast
var beräknadt till 6.
Han samtyckte genast med mycken älsk-
värdhet, och sedan jag erhållit tillstånd att
underrätta h. m. längre fram, huruvida de
öfriga detaljerna i planen lyckats lika bra,
fick jag en varm handtryckning till afsked
och lämnade slottet med de ljusaste utsik-
ter för det blifvande hemmet.
Det låg nästan ett halft sekel mellan
dessa tvänne möten, en olikhet som blott
ena parten var medveten om — ty att
kung Oscar glömt sin vänlighet mot den
unga flickan i Göteborg är väl säkert, men
äfven denna gång bekräftades det gamla
rönet, att gossen, ynglingen, är mannens
och den grånandes fader, ty hjärtelaget
var godt hos bägge. Ett år därefter hade
en 5-årig liten flicka, »kungens lilla Edla»,
med sex andra stackars, olyckliga barn, ett
godt och ljufligt hem på Wilhelmsro såsom
följd af det sista sammanträffandet och
samtalet med konung Oscar II.
E. B—y.
# *
»Det var en gång ...»
En landsmaninna, ej obekant för Iduns
läsarinnor och nu sedan många år bosatt
i fjärran Västern, i det aflägsna San Fran-
cisco, skrifver som följer:
»Det var en gång» — det är nu läuge,
länge se’n, det förefaller mig ibland, som
vore det ett hundrade år — och det är
nästan hälften — jag var en liten flicka
och vistades några veckor på Tullgarn i
närheten af den första »grindstugan» långt
ner vid ändan af allén. En dag kom det
några fattiga barnungar, som skulle till slot-
tet för att sälja bär — små röda, vilda
svenska smultron, jag tycker mig se dem
ännu! Jag följde strax med de små barfo-
tingarna, ty ens största förnöjelse var na-
turligtvis att »hänga» kring slottet så myc-
ket som möjligt’. Man kunde ju möjligtvis
få se någonting •— få se »de kungliga» ; drott-
ning Josephine och »prinsessan» (Eugénie)
såg jag ofta.
Där kommo nu på vägen tre ynglingar;
en af dem var prins Oscar, en hans yngre
bror (Dalaprinsen). Vi ungar, vi nego för-
stås alldeles förfärligi;, vi bokstafligen »rul-
lade oss i stoftet», som det heter, ty dam-
met stod i högan sky på vägen. Bären
gingo åt på stället, hur månget stort »4
skilling banco» kopparstycke har jag icke
sett kramas i små smutsiga händer med
en glädje långt större än våra gyllene 20
dollarstycken kunna frambringa!
Vi ströfvade sedan omkring i parken för
att »se» och funno, vill jag minnas, några
»äkta» små porslinsbitar från de kungliga
tallrikarna — det var ju riktiga skatter, för-
stås! Det var vid sidan af en liten pavil-
jong. Snart kommo de tre unge männen
ner till parken, och där framför paviljongen
talade prins Oscar till mig. Länge stod
jag vid hans knä, och han strök mig på
hufvudet med handen, det minns jag så väl.
Jag var alltid litet kvick i mun som liten
— »näbbig», sade man — och jag förmo-
dar han fann nöje i mina svar. Hur väl
minns jag ej ännu slottet och sjön och hur
solen sken och glittrade kring sandgångarna
och parken och den lilla paviljongen, där
gräset växte högt i skuggan af träden. »Det
var en gång. . .» en flyktig stund i barna-
ålderns fjärilslek, men det blef till ett so-
ligt minne för hela det långa, allvarstunga
lifvet. S. S.
•i» #
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
