Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 17 september 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 i D U N 1897
Mer än en gång fann då h. k. h. för godt
att belöna dessa prestationer i gymnastik
med det löftet: »Ni få kaffe i e. m. gossar»
(till hvilken förplägning prinsen då lät öf-
verlämna erforderliga medel till husmodern),
hvilket löfte naturligtvis ej tystade de re-
dan förut entusiastiska hurraropen, utan
blott kommo dem att ljuda än kraftigare och
mera mångfaldigade också från dem, som an-
tingen af brist på skicklighet i gymnasti-
ska öfningar eller af andra omständigheter
ännu befunno sig vid prinsens sida, men
af gammalt visste, att de ej därför stodo
utom löftet om den kärkomna extra för-
plägningen.
Till allt detta var jag visserligen, såsom
ej hörande till barnhusbarnen, en utomstå-
ende, men därför ej mindre hänförd åskå-
dare. Men då som oftast hände, att det
förunnades min far att fatta prinsens
till ett vänligt afsked framräckta hand, an-
såg jag mig, som min faders dotter, ha del
i denna ynnestbevisning och gladde mig
häråt mer äB alla de andra barnen tillsam-
mans kunde glädja sig åt det utlofvade
kaffet, hvilket jag gärna försakade för den
större nåd, jag ansåg kommit på min lott.
I mera personlig beröring med högst den-
samme kom jag vid ett tillfälle, då han
efter ett direktionssammanträde utan alla
förberedelser aflade ett besök i vårt anspråks-
lösa lilla hem. Då min far blott beklädde
en underordnad plats, voro våra villkor
mycket små och hemmet ytterst anspråks-
löst men med sin vanliga snabba uppfatt-
ning, af allt och alla slogs prins Oscar ge-
nast af den mönstergilla ordning, som till
min oförlikneliga moders förtjänst rådde
där, och jag minnes ännu med stolthet,
att han i berömmande ordalag uttalade sig
om ett och annat med afseende härpå.
Mitt allra stoltaste minne är dock, att
jag som mycket litet barn haft den nåden
att sitta på h. m:ts arm. Härtill kom jag,
då jag vid ett af hans redan omtalade be-
sök hos barnhusbarnen som vanligt gjorde
mig till ett lifligt intresseradt vittne. För-
modligen var min beundran redan då så
stor, att den lyste fram i det lilla barna-
ansiktet och tilldrog sig prinsens uppmärk-
samhet samt - förhjälpte mig till denna stora
utmärkelse.
K,anske tycka nu de, som möjligen ge-
nomögna dessa rader, och jag med dem,
att mitt eget lilla obetydliga jag här allt
för ofta framträder och får spela en för
stor roll, men då jag dristat komma med
mina minnen i den goda afsikten att få
påvisa, hur vår folkkäre konung alltid ve-
lat och förstått att ställa sig i personligt
förhållande till och så att säga au niveau
o. s. att minnas med t. o. m. de minsta
bland sitt folk, så må djärfheten förlåtas
mig. Ära åt vår älskade konung för här
påvisade som för alla hans stora egenska-
per! Men först och sist ett varmt tack
till Gud, som låtit vårt svenska folk intill
detta stora jubileumsår stå under hägnet
af denne vår konung, öfver hvilken Han
själf så rikligen slösat sina håfvor.
A . . . s.
& #
*
»I sjömanshjärtan.»
Hvad jag mins om kung Oscar? Ja,
det är egentligen ingenting, enär jag ej
haft lyckan att någonsin komma i beröring
med hans majestät.
Men jag läste Iduns upprop för min
pappa, hvilken som matros seglat under
konungen, då han ännu var hertig af Öster-
götland, och som »min pappa» undernämn-
da sjöresa ofta hade tillträde till h. k. h:s
kajuta, i det att han af fartygschefen blif-
vit utnämnd till ett slags »k. hoflamp-
putsare», d. v. s. han skulle hålla alla
lampor o. d. i kajutor och hytter putsade
och i ordning, så blef han vittne till flere
drag ur prinsens enskilda lif ombord, som
visserligen äro af obetydligt intresse, men
som kanske dock äga något sådant, om ej
annat, så det att visa huru prinsen upp-
fattades af folket »för om masten».
Skulle åter dessa, min pappas små an-
teckningar ej anses förtjänte af annat än
en expressbiljett till papperskorgen, så har
jag dock fått visa, att äfven jag, i min un-
dangömda vrå, lifligt intresserar mig för
Iduns vackra hyllningstanke, och nu får
min pappa berätta:
Det var på ångkorvetten »Thor» år 1864
jag gjorde min första resa som jungman.
Kriget rasade emellan det förenade Tyskland
och Österrike å ena sidan och det lilla
Danmark å den andra. Bland oss sjömän
cirkulerade hela vintern och våren det ryk-
tet, att kung Carl lofvat Danmark Sveriges
hjälp i striden, och som alla örlogsmatroser
vid denna tid voro entusiastiska skandina-
ver, gladdes vi af själ och hjärta, då ge-
neralordern förkunnade, att en svensk-norsk
eskader skulle sammandragas under h. k.
h. prins Oscars befäl.
Prins Oscar var redan förut matrosernas
afgud. Han hade trampat flere af flottans
däck som officer, och bland alla »för om
masten» fanns det ingen, som ej ville våga
sitt lif på hans order eller tviflade på, att
seger och ära, prispenningar och befordran
skulle vinnas under hans befäl.
Min glädje var således stor, då jag blef
kommenderad på själfva chefsfartyget, jag
skulle kämpa under prinsens ögon, mod
saknades icke, jag skulle naturligtvis ut-
märka mig och det var ej utan att amirals-
epåletterna hägrade i fjärran för den oer-
farne ynglingens blickar.
Eskadern hade ankrat på Elfsborgsfjorden
utanför Göteborg och »Thor» ångade in till
staden för att hämta flottans furstlige chef.
Med hamnlast ombord styrde vi upp mot
hamnpiren, då — en stöt och korvetten
hade satt sig fast i älfbottnen. Lotsen hade
tagit en något felaktig kurs. Nu började
ett ansträngande arbete att få skutan loss,
hvilket ock snart lyckades, och innan det
furstligatåget ankomtill Göteborg, låg »Thor»
trots grundstötning och hällregn, putsad
och fin, färdig att emottaga sin höge be-
fälhafvare. Men sjömän äro och hafva all-
tid varit skrockfulla, och det var ej utan,
att det obetydliga missödet uppfattades som
ett mindre uppmuntrande omen. Lagrarne
i fjärran började blekna — men se där är
prinsen !
Han stiger ombord under »råmanning»
och hurrarop, hälsar gladt och hurtigt på
befäl och manskap, hvisselpiporna ljuda,
trossarne kastas loss, maskinen i gång, full
fart ut till eskadern, som i festskrud, un-
der råmanning och kanonsalut, gör honnör
för amiralsflaggan, som »blåser ut» från
»Thors » stortopp.
Skeppscheferna komma ombord, prinsen
hälsar dem alla; välvilligt och aktningsfullt,
nästan som en yngre kamrat, på de äldre,
flärdlöst och öppet på de yngre. Förtroende
och hoppfulla blickar möta honom från alla,
och när generalordern uppläses, dånar »ur
svenska hjärtans djup» ett väldigt och se-
gervisst »hurra!» från hela den förenade
eskaderns hängifna och jublande besätt-
ning.
Jag minnes ej nu innehållet af denna,
med hänförelse emottagna dagorder, men
nog var grundtonen däri amiral Nelsons be-
kanta signal vid Trafalgar: »Fäderneslan-
det väntar, att hvar man gör sin plikt!»
om det skulle behöfvas — och nog uppfatta-
des den så. Om prinsen önskade, att den
förenade eskadern skulle uppträda aktivt i
förening med danska flottan, är ej bekant,
men det berättades, att på hans skrifbord
ständigt låg ett försegladt större bref med
påskrift: »Öppnas när engelska eskadern
visar sig i Kattegat.» Emellertid syntes
aldrig någon engelsk eskader till och vår
expedition hade städse karaktären af en
vanlig öfningsexpedition. Vi kryssade i
Kattegat, besökte ett par norska hamnar,
gjorde allt emellan en liten titt in till Gö-
teborg o. s. v.
Enformigheten af lifvet ombord afbröts
stundom genom något uppptåg bland folket
eller någon särskild öfning bland officerame.
Så lät en dag h. k. h. upphänga en mål-
skjutningstafla under fockrånocken. Prin-
sen hade nämligen en kammarladdnings-
karbin, som han lär erhållit i present af
ingen mindre än kejsar Napoleon III, och
den skulle profskjutas.
Först sköt prinsen, så officerame; skotten
voro mer och mindre lyckade, och till sist
frågade prinsen, om någon af besättningen
ville skjuta.
En Gotlandsbåtsman utpekades som skick-
lig skytt, han vinkades upp påkommando-
bryggan hvarifrån skotten aflossades, fick den
laddade karbinen i hand och sköt — bom.
»Baa-h! » utropade prinsen, i det han gjorde
en riktig skolpojksgest med fingrarne ut-
sträckta från nässpetsen. Men båtsmannen
lät sig ej bekomma, utan utropade: »Får jag
skjuta ett skott till, ska’ ja’ la träffa pricka!»
»Är du så säker?» sa’ prinsen.
»Ja vars!» svarade båtsmannen.
»Nå, så kör till då!»
Båtsmannen återfick den laddade karbi-
nen, sköt och träffade midt i pricken. »Ja1
kände la inte bössa,» sa’ han.
»Bra, min gosse !» sade prinsen och räckte
honom en silfverslant. —
Under eskaderöfningarna växlades natur-
ligtvis ständiga signaler; detta gaf officerame
anledning till ett lustigt skämt. De gåfvo
hvarandra namn efter de signalflaggor, som
genom sitt utseende eller sin betydelse i
signalbrefvet på något sätt påminde om
deras personer eller deras karaktär.
En dag steg prinsen upp på däck, just
då officerame som bäst höilo på att under
muntert glam tilltala hvarandra med signal-
flaggornas namn eller nummer. Prinsen
frågade, hvad den något högljudda munter-
heten betydde, och fick upplysning därom.
»Nå, hvad för du för flagg, Rosengren?»
frågade han fartygschefen, den rödlette, nå-
got korpulente och godmodige kommendör-
kaptenen af detta namn.
»Sveriges, ers kungl. höghet,» blef sva-
ret.
»Å, nej, jag menar i signalbrefvet?»
»Likhetsfiaggen! » svarade i chefens ställe
kapten Hjelmstierna, den gladlynte stabs-
adjutanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0298.html
