Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 17 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 DUN 295
»Särdeles passande,» sa prinsen. —• Lik-
hetsflaggen, n:r 11 i gamla signalbrefvet,
var nämligen en fyrkantig röd flagga med
en stor hvit kvadrat nti.
»Nå, jag har väl äfven fått ett nummer
i signalsystemet?» fortsatte prinsen.
»Ja visst, ers kungl. höghet,» svarades
honom.
»Kan tro det. Jag är väl ordervimpeln
då, ty någon längre och smalare signal fin-
nes ej i signalsystemet!»
»Alldeles rätt, och dessutom så...»
»Ger jag order, menar du; misstag, min
kära Hjelmstierna, det är Diedrichs, flagg-
kaptenen, som ger ut order till både mig
och eskadern, och dessutom så komma de
allt från annat håll,» tilläde han tankfull.
En dag, jag tror det var den 16 juni,
hertigen af Värmlands, nuvarande kron-
prinsens födelsedag, gafs fest ombord för
alla eskaderns chefer och en del af dess
öfrige officerare. Prinsen lät gifva alla be-
säftningarne extra förplägning samt cigar-
rer eller tobak.
Då prinsen efter middagen kom upp på
däck, framträdde en matros och höll ett tal
i anledning af dagens betydelse samt slu-
tade med orden: »Gud bevare konung och
fosterland ! »
Prinsen syntes rörd och tackade i några
enkla, hjärtliga ord, tilläggande: »Ja, du har
rätt, Gud bevare konung och fosterland!»
Ett lefve för h. k. h. höjdes af någon
matros, och trots disciplinen och vördnaden
för den höge befälhafvaren dånade ett väl-
digt: hurra! från hela besättningen. —
En härlig söndagsmorgon äntrade en ung,
lefnadsglad jungman upp på förtoppen för att
klargöra för bramråns upptagande. Under
det han fullgjorde sitt arbete, fasthöll han
sig vid ett tåg, som löpte ned från stång-
toppen, detta tåg bief af en eller annan
orsak lossadt i märsen och ett skri höres,
jungmannen faller, men blir lyckligtvis hän-
gande på storstångstaget och intagen i mär-
sen af där arbetande kamrater och ned-
buren. Läkaren tar genast vård om ynglin-
gen, men är han dock, med ett kortare af-
brott, sanslös till kl. 4 à 5 e. m. Genast
som det blef bekant, lät h. k. h. uppre-
pade gånger efterhöra, huru han befann sig,
och sände på aftonen ut buljong m. m.,
fast ynglingen icke kunde förtära något
däraf.
Under det han sedan låg för ankar i
kojen, skulle prinsen hvarje dag hafva rap-
port öfver hans befinnande, åtgärder vid-
togos att för framtiden söka förebygga dy-
lika olyckshändelser, och visade h. k. h.
en öm oro för gossen, ända tills han rap-
porterades frisk.
Om han blef fullkomligt frisk? Ja, min
stumpa, det blef han, och han sitter nu här
och förtäljer för dig sina enkla minnen från
de stolta dagar, då han seglade under h.
k. h. hertigens af Östergötland befäl.
Nog komma i dessa dagar många episo-
der om ädelsinnade handlingar och ädla
tankar att berättas om den älskade fursten,
men hvarför skulle ej den gamle matrosen
äfven få gifva uttryck åt sina minnen och
sin hängifvenhet.
Danmark kämpade emellertid sin ädla
strid och förlorade fot för fot af fäderne-
jorden. Visserligen hade dess flotta några
framgångar och tillkämpade sig segern vid
Helgoland, men med stormningen af den
sista Dybbölskansen var Slesvig förloradt
för alltid.
Svenska flottans kanoner fingo ej blanda
sin kraftiga röst i den dånande konserten,
eskadern upplöstes och befälstecknet ströks
å »Thor», men ännu lefver »Prins Oscars»
minne i hvarje sjömanshjärta, som klappade
om bord å något af eskaderns fartyg år
1864.
A. Ii.
»Tack för astrakanerna!»
Det var hösten 1864. Bandelen Nässjö—
Jönköping var då ej ännu fullfärdig för
trafik, och som dåvarande hertigen af Öster-
götland med gemål och söner på väg sö-
derifrån med järnväg till Stockholm, öfver
Falköping, ej kunde begagna sista milen
emellan Tenhult och Jönköping, måste tåget
stanna cirka 10 minuters väg från Tenhult
och den återstående vägen tillryggaläggas
efter hästar.
Årstiden bjöd just då på klara astraka-
ner, och tvänne små flickor ifrån Tenhults
herregård fingo erbjuda småprinsarne äpp-
len ur en silfverkorg. Hertigen tog vänligt
emot korgen för att lämna äpplena till sina
i vagnen ’ inneslutna söner, men dessför-
innan tog han själf några af de öfverst
liggande genomklara astrakanerna och stop-
pade i sin egen ficka. Härpå tog han och
upplyfte den minsta af gifvarinnorna till
den kungliga vagnens fönster för att hon
skulle få se prinsarne.
Vid nämnda bandels invigning, då en
större bal gafs å Jönköpings stora hotell
den 1 december samma höst, kom hertigen
af Östergötland vänligt emot ägarinnan till
Tenhult, tog henne i hand och tackade
hjärtligt för de sköna, klara astrakanerna.
Han hade således ej glömt denna lilla hän-
delse och försummade ej att med vanlig
hjärtevinnande godhet uttrycka sin tack-
samhet.
En af småflickorna
som aflämnade äpplena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
