- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1897 /
295

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 17 september 1897 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1897 DUN 295
»Särdeles passande,» sa prinsen. —• Lik-
hetsflaggen, n:r 11 i gamla signalbrefvet,
var nämligen en fyrkantig röd flagga med
en stor hvit kvadrat nti.
»Nå, jag har väl äfven fått ett nummer
i signalsystemet?» fortsatte prinsen.
»Ja visst, ers kungl. höghet,» svarades
honom.
»Kan tro det. Jag är väl ordervimpeln
då, ty någon längre och smalare signal fin-
nes ej i signalsystemet!»
»Alldeles rätt, och dessutom så...»
»Ger jag order, menar du; misstag, min
kära Hjelmstierna, det är Diedrichs, flagg-
kaptenen, som ger ut order till både mig
och eskadern, och dessutom så komma de
allt från annat håll,» tilläde han tankfull.
En dag, jag tror det var den 16 juni,
hertigen af Värmlands, nuvarande kron-
prinsens födelsedag, gafs fest ombord för
alla eskaderns chefer och en del af dess
öfrige officerare. Prinsen lät gifva alla be-
säftningarne extra förplägning samt cigar-
rer eller tobak.
Då prinsen efter middagen kom upp på
däck, framträdde en matros och höll ett tal
i anledning af dagens betydelse samt slu-
tade med orden: »Gud bevare konung och
fosterland ! »
Prinsen syntes rörd och tackade i några
enkla, hjärtliga ord, tilläggande: »Ja, du har
rätt, Gud bevare konung och fosterland!»
Ett lefve för h. k. h. höjdes af någon
matros, och trots disciplinen och vördnaden
för den höge befälhafvaren dånade ett väl-
digt: hurra! från hela besättningen. —
En härlig söndagsmorgon äntrade en ung,
lefnadsglad jungman upp på förtoppen för att
klargöra för bramråns upptagande. Under
det han fullgjorde sitt arbete, fasthöll han
sig vid ett tåg, som löpte ned från stång-
toppen, detta tåg bief af en eller annan
orsak lossadt i märsen och ett skri höres,
jungmannen faller, men blir lyckligtvis hän-
gande på storstångstaget och intagen i mär-
sen af där arbetande kamrater och ned-
buren. Läkaren tar genast vård om ynglin-
gen, men är han dock, med ett kortare af-
brott, sanslös till kl. 4 à 5 e. m. Genast
som det blef bekant, lät h. k. h. uppre-
pade gånger efterhöra, huru han befann sig,
och sände på aftonen ut buljong m. m.,
fast ynglingen icke kunde förtära något
däraf.
Under det han sedan låg för ankar i
kojen, skulle prinsen hvarje dag hafva rap-
port öfver hans befinnande, åtgärder vid-
togos att för framtiden söka förebygga dy-
lika olyckshändelser, och visade h. k. h.
en öm oro för gossen, ända tills han rap-
porterades frisk.
Om han blef fullkomligt frisk? Ja, min
stumpa, det blef han, och han sitter nu här
och förtäljer för dig sina enkla minnen från
de stolta dagar, då han seglade under h.
k. h. hertigens af Östergötland befäl.
Nog komma i dessa dagar många episo-
der om ädelsinnade handlingar och ädla
tankar att berättas om den älskade fursten,
men hvarför skulle ej den gamle matrosen
äfven få gifva uttryck åt sina minnen och
sin hängifvenhet.
Danmark kämpade emellertid sin ädla
strid och förlorade fot för fot af fäderne-
jorden. Visserligen hade dess flotta några
framgångar och tillkämpade sig segern vid
Helgoland, men med stormningen af den
sista Dybbölskansen var Slesvig förloradt
för alltid.
Svenska flottans kanoner fingo ej blanda
sin kraftiga röst i den dånande konserten,
eskadern upplöstes och befälstecknet ströks
å »Thor», men ännu lefver »Prins Oscars»
minne i hvarje sjömanshjärta, som klappade
om bord å något af eskaderns fartyg år
1864.
A. Ii.
»Tack för astrakanerna!»
Det var hösten 1864. Bandelen Nässjö—
Jönköping var då ej ännu fullfärdig för
trafik, och som dåvarande hertigen af Öster-
götland med gemål och söner på väg sö-
derifrån med järnväg till Stockholm, öfver
Falköping, ej kunde begagna sista milen
emellan Tenhult och Jönköping, måste tåget
stanna cirka 10 minuters väg från Tenhult
och den återstående vägen tillryggaläggas
efter hästar.
Årstiden bjöd just då på klara astraka-
ner, och tvänne små flickor ifrån Tenhults
herregård fingo erbjuda småprinsarne äpp-
len ur en silfverkorg. Hertigen tog vänligt
emot korgen för att lämna äpplena till sina
i vagnen ’ inneslutna söner, men dessför-
innan tog han själf några af de öfverst
liggande genomklara astrakanerna och stop-
pade i sin egen ficka. Härpå tog han och
upplyfte den minsta af gifvarinnorna till
den kungliga vagnens fönster för att hon
skulle få se prinsarne.
Vid nämnda bandels invigning, då en
större bal gafs å Jönköpings stora hotell
den 1 december samma höst, kom hertigen
af Östergötland vänligt emot ägarinnan till
Tenhult, tog henne i hand och tackade
hjärtligt för de sköna, klara astrakanerna.
Han hade således ej glömt denna lilla hän-
delse och försummade ej att med vanlig
hjärtevinnande godhet uttrycka sin tack-
samhet.
En af småflickorna
som aflämnade äpplena.

*


På elevuppvisning i »akademien».
»Nästa lektion få vi storfrämmande,» sade
direktör mus. Winge, lärare i harmoni vid
kungl. musikaliska akademien, för några
och trettio år sedan till mig och min lek-
tionskamrat i harmoniklassen. »Hans hög-
het hertigen af Östergötland, akademiens
præses,» tilläde han, »kommer då att åhöra
lektionen, och jag hoppas mamsellerna göra
sitt bästa, men framför allt icke skolka.»
Min kamrat — ovanligt skicklig pianist,
men lika ovanligt klen harmonist — mot-
tog denna i mitt tycke tillintetgörande ny-
het med allra största lugn och fortsatte
likgiltigt att än mera trassla in sig vid
lösningen af ett enkelt musikaliskt problem.
Men förklaringen till gåtan lät ej vänta
på sig, ty så snart vår lärare —professorn,
som han redan då gärna lät kalla sig —
trogen sin vana gick att ställa sig vid fönst-
ret och sakta trumma på detsamma, hvi-
skade hon: »Jag ämnar visst inte komma.»
Ehuru jag insåg att detta steg, både för
henne själf och för professorn, vore det klo-
kaste hon kunde göra, föreställde jag henne
dock, huru föga kamratlikt det vore att
gifva mig ensam till pris åt det säkra ne-
derlaget. Men på alla mina öfvertalnings-
försök fick jag af henne blott uppmaning
att göra som hon och hålla mig hemma,
»ty,» menade hon, »hvilken skulle ha lust
att för hertigen spela på ett sådant där
uselt hackbräde?»
Trumningen på rutan afslutades plötsligt
med ett par starka hvirflar, det var som
hade W. känt, att det låg konspiration i
luften, men som en klok general använde
han den gången krigslist och sade: »Nästa
gång transponera ni endast, hvad jag har
skrifvit upp på taflan.»
»Men att sedan spela upp det på ett så
dåligt instrument inför hertigen blir ju all-
deles förskräckligt,» dristade jag mig att
invända.
»Min klass har visst icke det sämsta
pianot,» svarade W., »det beror endast på
huru man kan traktera detsamma,» tilläde
han litet ironiskt.
Min kamrat log ett litet hånleende och
uppmånade mig allt fortfarande att taga till
reträtten, men som W. alltid var en human
lärare, ville jag ej, så att säga, ställa ho-
nom i sticket att ha lektion utan elever,
och därigenom gifva honom till pris åt de
öfriga lärarnes munterhet.
Alltså vandrade jag den ödesdigra lektions-
dagen med tungt hjärta och iklädd svart
klädning, hvit spetskrage och manschetter,
till det gamla Kirsteinska huset vid Klara
Strandgata, dåvarande musikaliska akade-
mien.
Klockan fattades ännu tio minuter i den
utsatta lektionstimmen, men detta oaktadt
stod W. redan i dörren till lektionsrummen
och spejade oroligt efter sina tvänne elever
Antagligen stod hans hopp till mig, ty mitt
inträde belönades med en ovanligt artig
bugning och hela W:s hållning blef plötsligt
en annan: han rätade upp sig, tryckte den
trekantiga hatten fastare under armen och
fattade helt martialiskt om värjfästet samt
jämkade på den broderade rockkragen, och
hans stora, liksom i sten huggna ansikte
fick ett vänligt uttryck — ett mimiskt »väl-
kommen!»
På slaget och just som jag vecklade upp
mitt notpapper, öppnades hastigt dörren, och
in steg en högväxt, vacker ung man, klädd
i en enkel, men elegant vårdräkt — det
var dåvarande hertigen af Östergötland, nu
konung Oscar II.
Hertigen tog professorn i hand och hälsade
mig med en vänlig böjning af hufvudet.
Jag hade skyndsamt rest mig och neg så
djupt jag förmådde. Blodet rusade till
mitt ansikte; men i nästa ögonblick kände
jag, att jag bleknade, noterna på svarta
taflan dansade för mina ögon och jag kände
kallsvetten sippra. O, ve, huru skulle det gå
med hela lektionen!
Kanske märkte hertigen min oro, ty han
vinkade uppmuntrande med handen och
sade med klangfull stämma: »sitt ned och
fortsätt ! »
Jag doppade pennan långsamt och bör-
jade skrifva, men aldrig hade en basklav
blifvit mera lik ett bakvändt C och diskant-
klaven mera lång och mager än den gången.
Hertigen tycktes alldeles vilja glömma
bort, att det var jag som var det stackars
lektionsoffret, ty han vände sig till hälften
ifrån mig och till svarta taflan och började
själf på den samma transponera W:s kompo-
sition. Allt som oftast lade han ned krit-
biten för att intressant och sakrikt réson-
nera med W. angående hans läroämne.
Jag glömde min oro, den var som bort-
blåst; handen blef allt säkrare, noterna allt
mera afrundade — det var som hade en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free