Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 17 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 iDUN 1897
god genius — kanske musikens — sänkt
sig ned i vårt tarfliga lektionsrum, och jag
kände att en stor ande var i min närhet.
Minuterna ilade bort — det var som hade
jag velat hålla tiden tillbaka, men nu var
mitt lilla arbete färdigt och professorn ge-
nomläste det och öfverräckte det åt hertigen.
Han genomögnade detsamma, sade »bra!»
och satte det på notställaren. Men i ett
nu kom all min fruktan tillbaka. Att be-
höfva spela upp för akademiens præses en
så ful komposition och på ett så afskyvärdt
instrument vore detsamma som att för alltid
gifva dödsstöten åt mitt anseende som pia-
nist ! Hertigen smålog, han hade utan tvif-
vel i mitt ansikte läst min förfäran och
frågade :
»Är pianot icke bra?»
»Nej, ers kunglig höghet, det är för-
skräckligt,» lydde mitt uppriktiga’ svar.
Hertigen skrattade. W. såg häpen ut. »Vi
få väl då se till att skaffa hit ett bättre,»
sade hertigen, vinkade farväl och skyndade
ut, men kvarlämnade ett så djupt och out-
plånligt, intryck af storsinthet och konungs-
lighet, att den förut bäfvande eleven från
den stunden bief en stark rojalist.
. L. 8.
På elevuppvisning å kungliga Teatern.
Den blomstrande maj var inne. Vårter-
minen led mot sitt slut år 1867 och
årets elever vid kungliga teatern gingo i
stor oro. Inom kort skulle man få veta,
om proftiden var till ända, om man skulle
få flytta upp i de aflönade elevernas klass
eller ora man kanske till och med — så
långt sträckte sig en och annans sanginiska
förhoppning — skulle vinna aktörs- eller
aktriskontrakt.
Man gick med ett ord omkring, lefvande
i sjuttonåringarnas Ijufva, färgrika drömmar
om en framtid, belyst af idel solstrålar och
smyckad af lagrar och rosor. De unga
hjärnorna hade ännu icke en aning om
stormarna, som snart skulle bortsopa alla
blommor och till och med krossa deras
ideallängtan. Och det var väl, — ty en
ungdom utan fantasi, ärelystnad och entu-
siasm, den är sannerligen ingen ungdom !
Öfverläraren vid k. teaterns elevskola var
den tiden nu aflidne skådespelaren och
skriftställaren Johan Jolin, och läraren i de-
klamation var den ännu lefvande celebre
författaren Frans Hedberg. Jolin — eller
gamle »Jo-jo», som han kallades — var
alla elevernas stora favorit, ty icke var
han sträng såsom lärare, och därtill lekte
skämtet ständigt på hans leende läppar.
Däremot hade vi vida mera respekt för
Frans Hedberg, som tog sitt lärarekall med
stort allvar.
Lärosalarna voro i artistfoyererna i det
gamla, anrika operahuset, men vid uppvis-
ningar begagnades den s. k. barnteatern,
en trappa upp i hörnet af Gustaf Adolfs
torg och Arsenalsgatan.
Nåväl, det återstod endast några dagar
till spelterminens slut och för eleverna
endast ett par lektioner.
Vi voro alla samlade en eftermiddag i stora
foyern, väntande vår lärare och sins emellan
dryftande våraframtidsförhoppningar, då Jo-
han Jolin trädde in. Han såg denna dag ovan-
ligt högtidlig ut och hade ingen putslustig
hälsning till hands. Ganska stel trädde
han fram och blef stående framför sitt bord.
Vi undrade storligen, hvad som komma
skulle. Slutligen kom det ! »Mina barn» —•
började han — »jag får meddela eder, att
uppvisningen nästkommande fredag kom-
mer att öfvervaras af prins Oscar, hertig
af Östergötland, som gifvit tillkänna sin
önskan att se och höra, hvilka framsteg
årets elever gjort. På samma gång som
det är en stor ära som vederfares oss, så-
väl lärare som elever, så är mitt hjärta
uppfyldt af oro, att vi icke skola kunna
motsvara den konstälskande prinsens for-
dringar. Emellertid hoppas jag, att hvar och
en gör sitt bästa, och de återstående dagar-
na skola vi använda till flitiga öfningar. »
Det gick ett djupt andetag, genom den
unga kretsen. Prinsen på uppvisningen!
Ynglingarne rodnade och kastade ängsliga
blickar på hvarandra. Flickornas ögon strå-
lade och inneburo mod och förtröstan. Det
finns verkligen tillfällen, då unga damer äro
mycket modigare än unge män, icke minst
när det är fråga om att stå öga mot öga
med en ung vacker prins !
Emellertid blef det nu flit och arbete de
återstående dagarna. »Jo-jo» var ovanligt
kinkig med sina »etyder», Hedberg lugn
och bestämd som alltid.
Ändtligen kom den stora dagen, — jag
minns tydligt, att jag hade svårt att sofva
om natten, — och vi voro alla samlade på
barnteatern, iförda våra bästa kläder.
Framme på den lilla upphöjningen fram-
för den primitiva scenen voro ett par för-
gyllda stolar placerade för prinsen och
hans uppvaktning, och där bakom funnos
platser för lärare och teaterns regissör, hr
Ludvig Josephson.
»Jo-jo» gick orolig och nervös fram
och tillbaka och vi ungdomar stodo sam-
lade i flock där nere på »scenen» och kände
oss icke vidare modiga.
Ändtligen slogos dörrarna upp på vid
gafvel och prins Oscar inträdde, hög, smärt,
ståtlig, med de vackra blå ögonen strålan-
de af glädje och godhet. Han var åt-
följd af teaterns chef, hofmarskalken af
Edholm, och kabinettskammarherren gref-
ve Gyldenstolpe. Efter att ha växlat några
ord med våra lärare, nickade han flere
gånger med leende min åt oss elever
och hälsade oss med orden: »God dag, god
dag, mina unga vänner ! » Hvarefter han
tog plats.
Det var en egendomlig verkan prinsens
vänliga och enkla uppträdande hade. All
rädsla var med ens bortblåst.
Nu började uppvisningen med Jolins
»etyder». De voro hopsatta af honom själf
och bestodo däri, att vi alla trettio elever
sprungo öfver scenen, den ena efter den
andra, upprepande samma fras, till ex. ȁh,
hvilka sköna smultron .. . hu, en orm !–––-
nej, sådan stackare jag är . . . det är ju
endast en trädgren!» Meningen var att’
söka nyansera de olika stämningarna.
Prins Oscar hade ofantligt roligt åt
denna del af uppvisningen, äfven om den
måhända var något enformig.
Så följde deklamationsnummer, och nu
blef prinsen allvarsam, slöt ögonen och lyss-
nade. Vältaligheten, rytmen och välljudet
var han mästaren att förstå.
Bland det årets profelever, var äfven
Selma Lindqvist, som sedermera under en
tid blef publikens gunstling, innan stjärnan
gick in i moln. Nu vinkades hon fram af
Hedberg och deklamerade Geijers »Kolar-
gossen». Den sonora, sköna stämman dall-
rade af inre rörelse, men snart blef den
fastare och fick sitt fulla djup och sin hela,
rena klang och prinsen lyssnade stilla, tills
den sista strofen ljöd:
»Då suckar det så tungt uti skogen!»
Prins Oscar höjde hufvudet och det låg
ett tårskimmer öfver blicken. Han vinkade
hastigt den unga eleven till sig och beröm-
de henne i varma ordalag. Därefter vände
han sig till Edholm, Hedberg, Jolin och
Josephson samt talade ifrigt med dem under
en lång stund. Jag har anledning tro, att detta
samtal föranledde Selma Lindqvists debut
följande höst som »min ros i skogen»,
hvilken lysande teaterafton säkert en del
af läsarinnorna ännu erinrar sig.
Nå, uppvisningen fortgick och slöt, och
prins Oscar syntes i det hela nöjd och
hälsade oss till afsked med några vänliga
ord.
Det är trettio år sedan dess, men de
som voro med, glömma säkert icke den
stund, när man fick deklamera vers för
skalden, hertigen af Östergötland.
Konung Oscar har viktigare värf att sköta
— och jag tror icke att han sedan maj
1867 gifvit sig tid att öfvervara en elev-
uppvisning på kungliga teatern.
— er.
t-
På Avasaksa.
Åtföljd af adjutanten baron Stjernstedt
och landshöfding Bergman, anlände då-
varaude prins Oscar med ångaren »Hapa-
randa» den 22 juni 1870 kl. 8 f. m. till
den en svensk mil från staden med samma
namn belägna lastageplatsen Salmis, där
han hälsades med kunglig salut samt mot-
togs af stadens myndigheter. Det då för
tiden starka strömdraget tillät icke ångaren
Salmis att komma upp till staden, hvarför
f. d. handelsman Burman lät bemanna en
båt med fyra af -sina karlar, hvilka staka-
de den höge gästen uppför strömmen. Då
båten närmade sig land, dånade åter kungl.
salut och kunglig regementsmusik, blandad
med jubel och hurrarop från en talrik män-
niskomassa. F. d. handelsman Fale Bure
Burman var en mycket gammal man, som
hade att glädja sig åt en lugn och sorgfri
ålderdom. På sitt invid staden belägna
landtställe Kopukka samlade han hvarje jul-
afton sina många barn och barnbarn, inalles
60 personer. I egenskap af riksdagsman
år 1829 hade Fale Bure enligt gammal
svensk sed stått fadder på slottet. Oscar
Fredrik, hertig af Östergötland, var således
hans gudson. Erinrad härom slog prinsen
honom hjärtligt på axeln och frågade:
»Tycker inte guffar, att pojken växt duk-
tigt se’n sist?»
Vid denna tid var det Burmanska nam-
net talrikt representeradt i Haparanda cch
omnejd. Utom Fale Bure och prosten Bur-
man träffade man tjänstgörande Burmän-
ner i sparbanken, på telegrafen, i folk-
skolan förutom ingeniörer och ångbåtsbefäl-
hafvare. Därför hette det också med skäl att:
»Går du stan omkring, vid hvarje knut
får du se en Burman titta ut.»
Man kunde äfven varit fullt berättigad
att tillägga:
»Står du se’n en timme blott och gapar,
får du se du träffar bara Grapar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
