Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 17 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 297
Det förberedelser man gjort för prinsens
mottagande voro i sanning väl lyckade.
Genom improviserade alléer af björkar led-
sagades han af stadens myndigheter frän
tullbryggan upp till torget. Den svenska
flaggan svajade å stadshuset, skolan, tull-
huset samt å flere privata hus i staden.
Stadshussalongen var smakfullt dekorerad.
Omsorgsfullt bundna guirlander af grönt,
slingrande sig uppför salens alla pelare och
musikläktaren, erinrade om ett kolossalt blom-
sterbord med hertigens byst liksom inbäd-
dad i rosor. Norrbottens vapen, hansmaje-
stät konungens bröstbild och valspråk äfven-
som hertigens och hertiginnans af Östergöt-
land porträtter jämte flaggor och grönt,
bildade en fonddekoration, som gjorde stadens
festkomiterade all heder och en dyrbar ta-
petsering fullkomligt obehöflig, enär de öfriga
väggytorna äfven voro täckta med artistiskt
anbragta flaggdekorationer och grönt. Men
de båda förmaken voro oomtvistligt damer-
nas pièce de resistance. Yid tapetseringen
hade man gått tillväga på så sätt : billiga
tapeter köptes och beströkos med stark
limlösning, hvari fästes vacker renmossa.
Mellan hvarje sådan tapetrad löpte en fin,
tunn kråkrisranka. Det hela fick härige-
nom en påfallande likhet med tjock, i grå-
grönt skiftande schagg.
Kl. 3 afreste hertigen till Torneå att åse
kosackmanövern, hvarefter resan till Ava-
saksa skulle anträdas.
Ett envist moln, som denna afton syntes
tätna allt mer och mer, hindrade solen att
visa sig och framkallade på de talrikt när-
varandes anlete ett drag af sviken förvän-
tan. Dock tröstade man sig snart, ty fick
man icke se solen den natten, så skulle
man ju få se prinsen.
Ah! Där kommer han redan jämte adju-
tanten och öfriga uppvaktande kavaljerer.
Med ett lätt, elastiskt språng är han uppe
på bergtoppen, och hans höga, furstliga ge-
stalt behärskar den församlade menigheten,
hvilken han hälsar med ett ljudligt »Hyvä
päivä ! » Skallande hurrarop från svenska
och finska strupar besvara prinsens hälsning
och medan jublet och hurraropen ännu eka
bland bergen, vänder sig prins Oscar till
den österrikiske grefve Waldenkirchen, pekar
på det vackra natursceneriet, som i norr
erbjuder ett storartadt perspektiv af gigan-
tiska bergformationer och utropar : »Hier
ist wunderschön ! »
Och visst måste det vara skönt att låta
sina lungor i djupa drag fyllas af den rena,
lätta luften, att känna bröstet vidgas af
hänryckning ; att veta sig stå upplyft öfver
lifvet därnere med dess oro, dess småaktig-
heter; att erfara dessa vaknande förnimmel-
ser, som sporra menniskoanden att söka
genomtränga det oändliga, det, som döljer
sig bortom tiden, likt solen bakom det lilla
envisa molnet, och att känna en lifsfläkt af
ljufva aningar om något högre, renare,
skönare, liksom hoppet skymtar på andra
sidan vid det oupphinneligas gräns, hvars
yttersta linie själen för ett ögonblick tror
sig beröra.
För en stund stod hertigen försjunken i
åskådande, men vände sig snart åter till
sin omgifning, skålade med den och talade
svenska och finska om hvartannat.
Liksom genom en öfverenskommelse hade
man ordnäts i kotterier, fyllt sina glas och
samtidigt skålat för den afhållne fursten.
Stämningen blef oaktadt solens lilla mid-
sommarnyck ledig och glad. Man sökte ut
platser för sina sällskap, kokade kaffe, åt
ur matsäckar, fläktade bort moskiterna, som
voro mer än besvärliga, kikade uppåt för
att få en liten skymt af solen, under det
andra, däribland prins Oscar, läto rista sina
namn i berghällen. De höga gästerna uppe-
höllo sig tre timmar på Avasaksa, och
mången kraftig fosterländsk sång, alterneran-
de med vemodiga finska melodier, tonade
ut i den stilla sommarnatten, ty man tyckte
om att sjunga, man ville sjunga, man
måste sjunga för att ge känslorna luft.
Skada blott, att solen höll sig undan den
natten. Dock sades det, att prins Oscar
på nedresan lyckades få se henne i sin
fulla glans en natt från Kvickjoeks höjder.
A. L.
* *
%
När sorgebudet kom.
Ved at læse den indtrængende Opfordring
i »Idun» om at yde endog det allerringe-
ste Bidrag til »Hvad jag minns om Kung
Oscar», tror jeg det kan være af Interesse
at mindes et lidet Træk om Hans Maje-
stæts barnlig troende Bind.
Det var under hans Besag her i Bergen
för 25 Aar siden og Byen foranstaltede en
Festmiddag till Ære for ham, i hvilken
min Far, Grosserer M., ogsaa deltog. Ved
Bordet emodtog Prins Oscar et Telegram
om, at Kong Carl, som for sin Helbreds
Skyld var rest til Udlandet, var dödssyg.
Dybt bevæget reiste han sig og meddelte
de Tilstedeværende den sorgelige Tidende,
idet han saa smukt sluttede med de Ord :
»Jeg tror paa Forbönnens Magt og beder
de Tilstedeværende frembære Köngen, min
kjære Bror Carl, for Naadens Trono.»
Alle bleve dybt grebne og min Far kunde
aldrig glemme, hvilket uudsletteligt Indtrvk
det gjorde, at Prinsen saa frimodig lagde
sin Gudsfrygt och Tro for Dagen. — Desse
skjönne Ord vandt ham manges Hjerter
her i Bergen.
B. U.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
