- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1897 /
297

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 17 september 1897 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1897 IDUN 297
Det förberedelser man gjort för prinsens
mottagande voro i sanning väl lyckade.
Genom improviserade alléer af björkar led-
sagades han af stadens myndigheter frän
tullbryggan upp till torget. Den svenska
flaggan svajade å stadshuset, skolan, tull-
huset samt å flere privata hus i staden.
Stadshussalongen var smakfullt dekorerad.
Omsorgsfullt bundna guirlander af grönt,
slingrande sig uppför salens alla pelare och
musikläktaren, erinrade om ett kolossalt blom-
sterbord med hertigens byst liksom inbäd-
dad i rosor. Norrbottens vapen, hansmaje-
stät konungens bröstbild och valspråk äfven-
som hertigens och hertiginnans af Östergöt-
land porträtter jämte flaggor och grönt,
bildade en fonddekoration, som gjorde stadens
festkomiterade all heder och en dyrbar ta-
petsering fullkomligt obehöflig, enär de öfriga
väggytorna äfven voro täckta med artistiskt
anbragta flaggdekorationer och grönt. Men
de båda förmaken voro oomtvistligt damer-
nas pièce de resistance. Yid tapetseringen
hade man gått tillväga på så sätt : billiga
tapeter köptes och beströkos med stark
limlösning, hvari fästes vacker renmossa.
Mellan hvarje sådan tapetrad löpte en fin,
tunn kråkrisranka. Det hela fick härige-
nom en påfallande likhet med tjock, i grå-
grönt skiftande schagg.
Kl. 3 afreste hertigen till Torneå att åse
kosackmanövern, hvarefter resan till Ava-
saksa skulle anträdas.
Ett envist moln, som denna afton syntes
tätna allt mer och mer, hindrade solen att
visa sig och framkallade på de talrikt när-
varandes anlete ett drag af sviken förvän-
tan. Dock tröstade man sig snart, ty fick
man icke se solen den natten, så skulle
man ju få se prinsen.
Ah! Där kommer han redan jämte adju-
tanten och öfriga uppvaktande kavaljerer.
Med ett lätt, elastiskt språng är han uppe
på bergtoppen, och hans höga, furstliga ge-
stalt behärskar den församlade menigheten,
hvilken han hälsar med ett ljudligt »Hyvä
päivä ! » Skallande hurrarop från svenska
och finska strupar besvara prinsens hälsning
och medan jublet och hurraropen ännu eka
bland bergen, vänder sig prins Oscar till
den österrikiske grefve Waldenkirchen, pekar
på det vackra natursceneriet, som i norr
erbjuder ett storartadt perspektiv af gigan-
tiska bergformationer och utropar : »Hier
ist wunderschön ! »
Och visst måste det vara skönt att låta
sina lungor i djupa drag fyllas af den rena,
lätta luften, att känna bröstet vidgas af
hänryckning ; att veta sig stå upplyft öfver
lifvet därnere med dess oro, dess småaktig-
heter; att erfara dessa vaknande förnimmel-
ser, som sporra menniskoanden att söka
genomtränga det oändliga, det, som döljer
sig bortom tiden, likt solen bakom det lilla
envisa molnet, och att känna en lifsfläkt af
ljufva aningar om något högre, renare,
skönare, liksom hoppet skymtar på andra
sidan vid det oupphinneligas gräns, hvars
yttersta linie själen för ett ögonblick tror
sig beröra.
För en stund stod hertigen försjunken i
åskådande, men vände sig snart åter till
sin omgifning, skålade med den och talade
svenska och finska om hvartannat.
Liksom genom en öfverenskommelse hade
man ordnäts i kotterier, fyllt sina glas och
samtidigt skålat för den afhållne fursten.
Stämningen blef oaktadt solens lilla mid-
sommarnyck ledig och glad. Man sökte ut
platser för sina sällskap, kokade kaffe, åt
ur matsäckar, fläktade bort moskiterna, som
voro mer än besvärliga, kikade uppåt för
att få en liten skymt af solen, under det
andra, däribland prins Oscar, läto rista sina
namn i berghällen. De höga gästerna uppe-
höllo sig tre timmar på Avasaksa, och
mången kraftig fosterländsk sång, alterneran-
de med vemodiga finska melodier, tonade
ut i den stilla sommarnatten, ty man tyckte
om att sjunga, man ville sjunga, man
måste sjunga för att ge känslorna luft.
Skada blott, att solen höll sig undan den
natten. Dock sades det, att prins Oscar
på nedresan lyckades få se henne i sin
fulla glans en natt från Kvickjoeks höjder.
A. L.
* *
%
När sorgebudet kom.
Ved at læse den indtrængende Opfordring
i »Idun» om at yde endog det allerringe-
ste Bidrag til »Hvad jag minns om Kung
Oscar», tror jeg det kan være af Interesse
at mindes et lidet Træk om Hans Maje-
stæts barnlig troende Bind.
Det var under hans Besag her i Bergen
för 25 Aar siden og Byen foranstaltede en
Festmiddag till Ære for ham, i hvilken
min Far, Grosserer M., ogsaa deltog. Ved
Bordet emodtog Prins Oscar et Telegram
om, at Kong Carl, som for sin Helbreds
Skyld var rest til Udlandet, var dödssyg.
Dybt bevæget reiste han sig og meddelte
de Tilstedeværende den sorgelige Tidende,
idet han saa smukt sluttede med de Ord :
»Jeg tror paa Forbönnens Magt og beder
de Tilstedeværende frembære Köngen, min
kjære Bror Carl, for Naadens Trono.»
Alle bleve dybt grebne og min Far kunde
aldrig glemme, hvilket uudsletteligt Indtrvk
det gjorde, at Prinsen saa frimodig lagde
sin Gudsfrygt och Tro for Dagen. — Desse
skjönne Ord vandt ham manges Hjerter
her i Bergen.
B. U.

*


*


En kunglig räddare.
Våren 1885 var jag på källaren Eunan
i Stockholm för att genomgå en kurs i mat-
lagning. En söndag i slutet af maj var
jag bjuden till bekanta på Västerlånggatan.
Jag var ute i god tid och tog därför en
omväg åt slottet. Då jag kom upp på
borggården, var där folksamling, jag gick
fram, frågade efter anledningen därtill, och
man upplyste mig om, att konungen var
ute och åkte och snart skulle komma hem.
Att jag stannade, var gifvet.
Om några minuter fingo vi se de kung-
liga vagnarna; en liten flicka på 8 à 10
år skyndar sig fram för att bättre kunna
se och ställer sig alldeles ensam vid slotts-
portens mur. Jag fruktade, att hästarne
skulle skygga för det lilla »knytet»; ingen
anhörig till flickan syntes till.
Jag skulle just springa fram och rycka
undan henne, då i och med detsamma den
kungliga vagnen i rask fart rullade fram.
Mycket riktigt: hästen blir rädd, sparkar
upp och träffar barnet, som störtar omkull
under hästarnas hofvar. Som en blixt hop-
par konungen ur vagnen, får tag i den
lilla, rycker henne undan vagnshjulen, som
just skulle till att gå öfver henne, och bär
den kvidande varelsen på sina armar in i
slottet.
Vi alla, som åsågo händelsen, stodo där
häpna af förskräckelse, men konungen tänkte
och handlade! Allt var ett ögonblicks verk
för honom.
Huru det gick med den lilla flickan, fick
jag ej veta, men nog var hon i godt för-
var, då hon låg i sin konungs famn.
L. Ö.
* *
*


I det grusade Sundsvall.
Det var 1888 den 26 juni, dagen efter -
den stora brand, genom hvilken Sundsvall
i grunden grusades. Till följd af den af-
brutna post- och telegrafförbindelsen och
alla tidningars uteblifvande var konungens
ankomst ej så allmänt bekant, men rykten
hade dock nått fram, att han skulle besöka
de arma invånarne. Därför mötte honom
också en ganska stor människomassa, när
han om aftonen anlände. Huru annorlunda
tedde sig ej Sundsvall nu, mot då han se-
nast — år 1882 — såg det i utställningens
festskrud. Nu var allt jämnadt med jorden,
endast skorstenarnes nakna skelett afteck-
nade sig skarpt mot den blå sommarhim-
meln. På alla öppna och planterade plat-
ser hade tält uppslagits åt de af olyckan
så svårt hemsökta familjerna, isynnerhet
vid kyrkan, och Sundsvall såg vid den tiden
ut som ett tillhåll för bivuakerande soldater.
Tyst och vördnadsfullt mottogs landets
fader på perrongen, tyst och allvarsam var
han själf, det öfverensstämde ju också med
orsaken för hans hitkomst. När konungen
utträdde från järnvägsstationen, hvilken
som genom ett under lämnats fullkomligt
orörd af elden, gjordes visserligen ett svagt
försök till hurrarop, men konungen vinkade
afvärjande med handen, och åt de närmaste
yttrade han, att det brunna Sundsvall ej
vore platsen för några glädjeyttringar.
Vid stadsfiskalens arm skred konungen
fram genom staden, besökande de större
gatorna, uttryckande sitt djupa beklagande
öfver det skedda. Hur väl minnes jag ej
kung Oscar vid detta tillfälle, där han smärt
och högrest som en yngling med spänstiga
steg gick staden rundt, hack i häl följd af
folket, i hvars främsta led jag — då en
9-årig tös — naturligtvis befann mig, och
där jag troget höll ut hela tiden. Vid pas-
serandet af en gata låg midt öfver den-
samma en massa telefontråd, stängande vä-
gen. Det fåtal af polismän, som utom stads-
fiskalen följde konungen, böjde sig natur-
ligtvis ned för att göra vägen klar, hvarvid
jag, som till min stora glädje nu kommit
alldeles vid konungens sida, fick ett osökt
tillfälle att visa honom min tillgifvenhet, i
det jag och en jämnårig kamrat voro po-
lismännen behjälpliga i deras arbete. Den
nick hvarmed vi belönades för vårt besvär,
tog jag för egen räkning och den gjorde
mig öfverlycklig.
Tänk bara, kungen hade ju nickat åt
mig, o, höjd af lycka! Säkert minnes ko-
nungen, trodde jag, alltid den lilla flicka,
som vid hans besök i Sundsvall 1888 drog
telefonsträngarne undan hans fötter.
Och sedan, när han reste, var jag väl
bland de sista, som lämnade perrongen
efter tågets afgång. Men konungen såg så
sorgsen ut, han log ej en enda gång. Sä-
kert var han mycket god, när han kunde
se så bedröfvad ut för andras skull, ehuru.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free