Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 17 september 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 IDUN 1897
det inte hade brunnit för honom själf,
tänkte jag. En sista viftning — och borta
var vår käre konung! Duo.
* *
*
»Kungen kommer!»*
»Kungen kommer!» ljöd det från hvarje
mun i flere veckor däruppe i den fagra
Helsingebygden. Att dessa ord uppfyllde
allas hjärtan-med längtan — det säger sig
själft.
Så långt jag kan minnas tillhaka, hade
jag hyst en brinnande, ännu ouppfylld
önskan att få se »kungen», och nu—skulle
denna önskan gå i fullbordan.
Den 20 augusti 1890 var konung Oscar
väntad till L. järnverk såsom gäst till dess
ägare, grefve von H.
Tusentals nyfikna från stad och land
samlades i samma ändamål, nämligen att
få se »kungen». Äfven jag var en af dem.
Från tidigt på morgonen hade vi väntat,
och nu kl. 1 middagen skulle tiden vara
inne för konungens ankomst.
Ja, verkligen, där kommer konungens
eget, ståtliga fartyg Drott. Allas blickar
riktas dit och alla besjälas af samma ön-
skan — att få sc en skymt af konungen.
Vid sidan af Drott ligger nu en liten
slup — den skall föra hans maj:t hit öfver
till de väntande. Se där står han själf,
högre än alla de andre — en konung lik
— iklädd civil dräkt och den vackra hvita
mössan. Nu ser jag honom för första gån-
gen, vår egen afhållne konung — jag kan
ej alls taga blicken ifrån honom. Så lägger
båten till, lätt och vig hoppar konungen
upp, mottagen af sitt värdfolk, grefve v.
H:s, brukets tjänstemän, arbetare och en
böljande skara af nyfikna. Jag höll i han-
den en bnkett, nej, en stor kvast af blå-
klint, medtagen i den välmenande afsikten
att som en hyllning kastas för konungens
fötter, men — jag kom alldeles af mig i
häpenheten. En jättebukett af gula rosor
frambars af grefvinnan v. H. Sedan togs
vägen genom äreportar, flaggor och led af
hvitklädda unga flickor, som blomsterströdde
konungens väg, och fram till »Villan», där
allt var festligt ordnadt för mottagandet af
en så hög gäst.
I lugn och ro låta vi konungen intaga
sin måltid, men nog ser man gärna en
skymt af hans glada, vänliga ansikte. Så
försvinner han för oss, och nu först komma
vi att tänka på, att, fastän man också ser
konungen för första gången, man nog också
själf behöfver litet till lifs. Alltså logo vi
vägen öfver åt andra sidan af älfven, där vi
voro inbjudna till middag hos konsul M.
Knappt hade vi njutit vår måltid, förrän
värden ropar: »Flickor, skynda er, kungen
kommer snart öfver på denna sidan.»
* Bland de många skrifvelser, som ingått till
Idun med anledning af vår uppmaning att med-
dela »Svad jag minnes om kung Oscar», rör£ sig,
naturligt nog, ett stort flertal om konungens be-
sök under årens lopp i olika landsändar och de
festliga anordningar och glada känslor, hvarmed
befolkningen därvid mottagit landsfadern. Otve-
tydigt och allstämmigt vittna de om den hän-
gifna kärlek, konung Oscar i hvarje vrå af sitt
vida rike lyckats förvärfva sig, men återgifna i
tryck skulle de helt visst genom sin stora in-
bördes likhet verka allt för enformigt. Vi ha
därför nöjt oss med att utvälja nedan följande
skildring såsom typisk, vissa att den »lilla landt-
tösens» blyga blåklintsminnen skola väcka-liknande
erinringar till lif i talrika undersåtliga hjärtan.
Bed:s anm.
Då blef det lif och rörelse bland ung-
domen, alla skyndade ut för att få se på
nära håll — ännu syntes han dröja, och
i afvaktan härpå var någon omtänksam nog
att utropa: blommor! »Ja, ja,» svarades i
korus, »vi skola binda små söta buketter och
kasta i vagnen.»
Sagdt och gjordt, där blef ett röfvarelif
bland rosenknoppar, penséer och förgätmigej,
en ifver och brådska utan gräns, hvar och
en ville ha de vackraste.
Endast undertecknad var så »afsigkom-
men», att hon ej kom sig för med något,
förrän jag fick en vänlig knuff och en af
mina vänner sade : » Skynda dig, där kom-
ma de, äfven du skall väl ha en blomma. »
Jag hinner ej som de andra binda bu-
kett med staniol om — men jag kastar väl
dit några blåklint, de ligga därborta i det
af regnet fuktiga gräset. — Ett rop af
förfäran ljöd omkring mig; skulle jag våga
taga af dem, skulle jag så vårdslöst rycka
lös några få — nej, det går ej an!
»Nu kommer kungen!» Hvar och en har
att göra med sina »små söta» buketter och
ingen ger akt på, hur jag sakta löser nå-
gra små blå blommor, fogar dem samman
till en liten bukett och — binder stjälken
af en omkring. Så enkel, kan jag väl —
men, hvad gör det en konung, som endast
skall trampa därpå. Vi ställa oss nu in-
nanför grinden för att tydligt få se kun-
gen passera, vi sex flickor.
Nu, nu komma tre vagnar, nej, i den
första är han ej, den andra — ja — döm
om vår förvåning, då alla vagnarne stanna
och konungen vänligt leende säger: »Kom
hit, flickor, och kasta i vagnen.» — Den
modigaste af oss klef fram, så vi andra —
jag visste ej, hvar jag lade buketten eller
hur den kom i vagnen, ty jag endast såg
på »kungen» och hur rar han såg ut, då
han sade: »Tack ska ni ha, flickor.»
Vagnarne rullade bort, kungen skulle här
bese hyttan och smedjan. Nu blef ett
kacklande och nu skulle vi se, om någon
bukett togs upp, alla väntade få se sin
»lilla söta» i konungens hand. Så skyn-
dade vi oss efter, men höllo oss, förstås,
på tillbörligt afstånd. Jag höll på att ropa
högt af förtjusning och gaf min granne en
just icke så mild knuff, då jag fick se hvad
det var konungen höll i sin hand. Ingen
enda af de små, verkligen söta rosenbuket-
terna med staniol om stjälkarne — nej,
den enkla lilla blåklintsbuketten, af alla för-
aktad, se — den håller han ännu i sin hand,
då han far tillbaka. Jag kände mig lycklig,
men teg.
Mina vänner hade gjort sig så mycken
möda att få det vackert, då jag däremot
trodde, att intet kunde göras vackert nog
för att tilltala en konung, däraf hade han
alltför nog. Och jag ville lika enkelt som
oförmärkt lägga mina älsklingsblommor för
hans fötter.
Det var i mitt tycke en illustration till
det mänskliga lifvet — så tog åtminstone
jag, lilla enfaldiga landttös det; ofta händer
det nog, att det dyrbara, det vackra, det
bästa trampas i stoftet, under det det ringa,
föraktade och förbisedda kommer till ära.
Och minnet af konung Oscar kvarstår för
alltid, omkransadt af blåklint —• ett minne,
öfver hvilket jag känner mig både stolt och
lycklig.
Då vi sent på aftonen ombord från båten
sågo konungen stå där, hög och rak, på
»Drotts» kommandobrygga, omgifven af
tusen olika ljus, då var det som en saga
ur »Tusen och en natt» — obeskrifligt
trolskt och fagert, där allt var insvept i
ljus och dunkel som i en dröm. Och hvarje
år jag ser den första blåklinten titta fram,
förnyas och föryngras mitt minne af vår
folkkäre konung Oscar.
Liten landttös.
❖ *
*
»En sväng med flickorna».
En vacker sommardag år 1894 voro
några bekanta ungherrar och damer försam-
lade i societetssalen på den lilla trefliga bad-
orten Arvidsvik på Koön. Kung Oscar, åt-
följd af tvänne yngre officerare från Drott,
hade just nyss landstigit för att ta en pro-
menad inåt ön. När nu konungen med
sällskap passerade förbi societetssalen, hörde
de skratt och musik därifrån, hvadan kun-
gen kom upp för trappan samt in i salen.
Naturligtvis afbröts vid detta öfverraskan-
de och höga besök genast dansen, så mycket
mer som vid pianot satt en Göteborgsgros-
sör, hvilkens förmåga i pianospel var myc-
ket ringa och som därför ej på villkor ville
fortsätta, oaktadt kungen flere gånger bad
oss icke upphöra med dansen.
Slutligen frågade konungen, om vi ville,
att han skulle spela för oss, hvarpå han gick
fram till pianot och satte sig, sedan han
först tillsagt sina unga officerare att »ta en
sväng med flickorna». Men nu tyckte visst
vår göteborgare, att »skammen gick på torra
landet», så att han tog mod till sig, gick
fram till konungen och förklarade, att han
skulle spela »så godt han kunde». Konun-
gen lämnade då sin plats och vår vän fort-
satte sitt spel.
Sedan konungen på sitt kända vänliga
sätt språkat med oss alla, aflägsnade han
sig inåt ön, flere gånger hälsande oss med
mössan, då vi höjde ett ljudeligt »länge
lefve kung Oscar!»
* *
*
Ett kungaminne från midnattssolens land.
(Den 3 aug. 1894.)
När man drömt något riktigt vackert
och lifs lefvande, tycker man ju det borde
vara den enklaste sak i världen att sedan
tala om alltsammans, men hur man bjuder
till, blir det ändå bara lappverk, och ingen
beskrifning går upp mot drömmen.
Just så där obeskrifligt och drömlikt ter
sig det ögonblicksminne jag nu vill försöka
skildra, och som i tre år varit så att säga
skrinlagdt i »bästa lådan», i sällskap med
en lång, hvit silkesvante.
En stad i festskrud har ju på sista år-
tiondet åtminstone inte just varit någon
ovanlig syn, i anledning af kungabesök
och järnvägsinvigningar. Men är därtill
staden belägen i yttersta Thule och ännu
lidande af brandskador m. m., som vår
egen goda stad, hvart kommer man då
med sina festliga bemödanden? Alltid så
långt ändå som till ett försök — ett gamin-
försök att »stå på näsan för en slant».
Men bort med alla jämförelser med bättre
lottade samhällen och isynnerhet med mer
lyckligt lottade, jag menar på kungsminnen
rikare, kvinnoindivider, ty annars skulle
för det första detta mitt minne komma allt
för mycket till korta. Och för resten är
det min öfvertygelse, att vår älskade lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0302.html
