Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 24 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 IDUN 1897
»Jag vill tala om maten... Grosshandlarn är
till midda’n ... Om Amanda först vädrar . .. Det
kommer sillos i rummen.»
Näsan fnyser — dras tillbaka — synes åter.
»Amanda vet, jag har lofvat värden .. .fönstret
. . . inte dörrn !... Intet matos i förstugan !»
Nu står Amanda inför problemet — vid det
breda köksbordet framför det höga fönstret med
innanfönster.
OI hvad »Dumbom» hade rätt! »Ju simplare,
dess enklare,» sa han. Några hans själsfränder ur
senare generationer ha inredt de lägenheter, där
bordet är inbygdt vid en sidovägg — och fönstret
fritt att öppnas, som andra fönster!
Men här står Amanda, som sagdt, framför ett
svårt problem. Sträckt på tå, tryckande sig
öfver bordskanten, så att det gör ondt i magen,
lyckas hon genom ett par ansatser med kroppen
sträcka sin trinda arm så, att yttersta finger-
spetsarna på ett par tum när räcka upp mot
öfre fönsterhaken.
En kokerska bör verkligen ej vara »långfingrad»,
särdeles när hon, som Amanda, har en matfrisk
artillerist till fästman.
Dock, det där var blott en rörelse af pietet för
den matmoderliga befallningen. Amanda visste
ju, att hon måste upp på bordet. Men ett in-
nanfönster går inåt — diskarna stodo framför,
och, hvad mera var, hon var väl mätt och kände
ingen håg för gymnastik. Hon gick direkt och
slog upp förstugudörren på vid gafvel.
Tillfälligtvis kom ingen matlukt från köket
midtemot, men dörren stod ännu öppen, när
hennes nåd trädde ut.
»Hvacl var det jag sade ... Amanda!...»
»Ja, det var så svårt att nå upp i fönstret. . .
Kanske hennes nåd hjälper mig?» var det spet-
siga svaret.
Majorskan var kortare och fetare än kokerskan.
Det gifves ögonblick, då man gör bäst att re-
signera. Med en åtbörd bjöd hon att dörren
stängdes och bestämde så rätterna med den lilla
ovärderligt fyndiga kokerskan.
Efter ett par timmar syntes godt, att man
skulle ha middag och en fin sådan.
Husan hade plockat ut bättre servis och glas
på bordet för att torkas, och bredvid stod ett
fat röda rykande kräftor.
Inte svalades de bättre där än annorstädes i
rummet, men de voro instinktmässigt satta vid
fönstret, hvilket också var alldeles dunkelt af
imman.
Buljongen ångade, och kokerskan hade just
hämtat grädde till vaniljsåsen, som hon satte på
elden.
Nu hördes en kort, rask knackning. Hon spratt
till och sprang att öppna. En treflig liten ar-
tillerist klef in, stängde dörren med ena handen
och tog henne om lifvet med den andra.
»Men är du rysk, karl ! »
»Ahnej, inte ännu!»
»Men jag har ingen tid . .. du får gå strax . .
Hennes nåd...»
»Gumman! ... Hon står och pratar hos Gerells
. . . Jag ska till löjtnantens .. . Den, som fick
passa här i stället!»
»Du har ju så gjort ock!»
»Ja, men den tiden var inte du här!»
»Nej, men hon var där, du!.. . hon midtemot!»
»Hå, det var ingenting — bara hon, som ville
ha en under hvar arm om söndagarne! Men
jag . .. jag . .. retirerade.»
»Ja, hon frågte också i söndags, om vi haft
harstek . .. Det osade så hare! . . . Hon gör allt
försmädligt för mig, sätter opp gamla fröken i
mellandörren att klaga på matos för värden, gå
han går och tittar och snokar, så en kan ...»
»Ack, min vackra tös... låt värden ha sin
gång! .. . Jag vill ha en kyss!»
Och kyssen brann af. — Men omedelbart efter
dess eld förnams ett fräsande, smattrande ljud,
som vid en gevärssalfva, uthållande, bedöf-
vande —
»Buljongen !... Kitteln !... Jag hade ju flyt-
tat den midtöfver ! Gå din väg !... Vi ha mid-
dag .. . Hennes nåd...»
Men han stod rnidt i röken liksom besluten
att våga allt.
»Bara era till!» bad han med dämpad stämma.
»En enda! ... så går jag . .. En enda!»
Hon kunde ej motstå, lade försiktigt kittel-
locket åt sidan och slog sina bara armar om
hans hals.
»Älskar du mig?» sade han med högtidlig röst.
Hur gammal skall den kokerska vara, som i
ett dylikt ögonblick ej kokar öfver maten ! »Hvad
ungdomsblodet dock kokar öfver!» kunde hennes
nåd ha sagt med Tegnér.
Pfschisch-isch-iischiisch-rrr-rrrr-sch-schiisch-isch
. »Vaniljsåsen!... Jag glömde!... Åh!... å-åh?»
Man kunde, knappast se för sig.
»Öppna dörrn!»
Artilleristen rusade mot dörren.
»Nej!... nej !... Hon är ju där! .. . Öppna
fönstret !»
Han rusade mot fönstret — det vill säga emot
bordet,
Han var ej lång, hade med knapp nöd hållit
målet. Med en förtviflad blick upp mot fönster-
haken sträckte han sig framåt och kom i allt
närmare beröring med klingande glas — tills
Amanda kunde lämna spiseln för att skjuta litet
på brickorna. ’
»Opp på-bordet!» kommenderade hon.
Där var han nu, med knäna hopklämda för
att taga möjligast minsta plats, fick upp haken
— och så kroppen i en båge utåt golfvet, nära
att fara baklänges, för att gifva plats åt innan-
fönstret, hvilket också snart i hela sin bredd
skrapat öfver bordet och vid inre hörnet hvälft
omkull ett blomglas —-
Dörren från förstugan öppnades. Majorskan
stannade på tröskeln och höll handen för ögonen.
Hennes första rörelse blef att slå upp dörren
helt och hållet för att kunna begagna syn- och
andningsorganer. Hon tog ett steg framåt, fläm-
tande :
»Hvad? ... Ilvem? ...»
Artilleristen släppte innanfönstret och sökte
handfäste mellan porslinet, krökte sig för att se
bakom sig, visste ej om han nu skulle öppna
ytterfönstret eller låta bli, och medan han jäm-
kade på knäna, rördes oroligt de skinnbeklädda
delarna af hans person.
»Säg, Amanda! Är det n:r 4?»
»Hennes nåd! Jag är en anständig flicka!
Det är n:r 1.»
Majorskan gaf den djärfva skämterskan en
majestätisk blick och tog sin lorgnett.
»Jag förstår inte ... jag känner inte riktigt
igen ...»
»Då är väl skinnet nytt,» sade Amanda för sig
själf, medan hon ilade att stänga dörren, ty
gamla frökens röst hördes, gnällande öfver det
outhärdliga oset.
Han på bordet hade försiktigt kommit därhän,
att en kräfta från fatet med ett lätt »kratsch»
hoppade i golfvet, och han själf efter, baklänges
som en lefvande kräfta — i ansiktet lik en kokt
— och sist en äkta kopp.
»Det är det usla fönstret skuld till!» jämrade
Amanda. »Aldrig öppnar jag det mer och aldrig
ber jag någon ann’ göra’t heller! . .. Förr flyt-
tar jag till den första i nästa månad.»
Nu vaknade den uppskakade majorskan till
fullt medvetande af verkligheten.
»Amanda!» framstötte hon nästan bevekligt,
»klockan fem är han här!»
»Hennes nåd, var inte rädd! Maten svarar
jag för!» sade Åmanda med återvunnen fattning.
Och n:r 4 gick allra rakaste väg ut genom
dörren, men, det måste nämnas till skam för
hans matematiska begåfning, utan att vidare
begrunda detta märkliga problem: »Att på en
gifven vink ställa upp ett gifvet fönster bortom
ett gifvet bord,» hvilket problems lösning fordrar
en så ytterst besvärlig konstruktion, att man
måste uppdraga sin egen person, som en annan
likbent figur, på det gifna bordet etc., etc.
Nej, i stället gick han i sälla drömmar om den
dag han finge hemkomma till en älskad maka,
mottagen på långt håll med lockande os af fläsk
och potatis från egen härd — ty det finns verk-
ligen förstugor, där man ej fruktar matlukt. Ja,
det finns lägenheter till och med, där ingen be-
höft klaga på att kraftbuljong och vaniljsås
pöst öfver, och där möjligheten atr åstadkomma
något som helst matos är och blir svåraste pro-
blemet.
–––- ––––-
Några öfverblifna exemplar
finnas ännu att tillgå å Iduns expedition af
BARNGARDEROBE^I
för innevarande år. Mot insändande af 2 kr.
i postanvisning erhållas alla de under året ut-
komna numren, äfvensom de återstående till årets
slut.
Detta tillfälle att för billigt pris erhålla en
mängd mönster och modeller till barnkläder o.
dyl. torde ej böra försummas.
Iduns Expedition.
■–––––––––-4*––––- —
Ur almanackans mysterier.
En historia om Ebba.
Ja, som alla våra läsarinnor redan kän-
na, kommer nu vår hederliga, omedgörligtr,
stock-konservativa gamla almanacka att näp-
sta år bjuda på hela två nya kvinnonamn
— tack vare »blå prinsens» utmärkta idé:
att åt Sverige återbörda Carl XV:s dotter-
dotter! Det vackra, fornnordiska Ingeborg
rycker in i själfva blomstermånaden den 28
maj, som för året betecknar ingenting min-
dre än pingstaftonen, hänryckningshögtidens
helgsmålskväll. Och Ebba, som har fått göra
välförtjänt sällskåp, ger namn åt den 6
mars, andra söndagen i fastan.
Ingen kommer väl heller att begråta de
gamla inhysingar, som fått lämna plats åt
de populära damerna: herrar Germanus och
Fulgentius. Gänge de i frid! Däremot har
en allmän önskan försports, att Ingeborg
skulle få åtföljas af sin Frithiof — de äro
ju ett i nordisk saga och sång — men så
långt har nu inte kungl. vetenskapsakade-
mien vågat gå i revolutionär uppstudsighet
mot sina »gamla gudar». Det har nog
svidit tillräckligt att offra gullgossarne Ger-
manus och Fulgentius!
Emellertid kan Idun berätta en sak, hvil-
ken helt visst som ett pikant à propos skall
intressera våra läsarinnor, ja, kanske själf-
va Vetenskapsakademien, som säkerligen för
länge sedan förgätit hvad den hade för
»fukter» för sig på 1820-talet. Ty om den
nu inbillar sig, att den för första gången
släpper Ebba in i almanackan med år 1898,
så misstar den sig fullkomligt! Ebba har
en gång förut haft sin plats i vår alma-
nacka, ehuru den tyvärr blef af kort var-
aktighet: ett enda år, hvarken mer eller
mindre. Historien om, hur detta tillgick, är
rätt skämtsam och bevisar, att de lärde
akademifarbrödernas hjärtan på den tiden
voro vida mottagligare för ett artigt galan-
ten än hvad numera tyckes vara fallet.
I medlet på 1820-talet fanns nere i Karls-
krona en intagande, strålande vacker och
synnerligen firad ung dam, fröken EbbaPalm-
qvist. I kretsen af sina beundrare, som för
öfrigt räknade allt hvad samhället ägde af
manlig blomma, beklagade hon sig en dag
bitterligen öfver att Ebba ej befunnits vär-
dig en plats i svenska almanackan och att
således hon — som alla andra Ebbor —-
saknade namnsdag. En gammal inflytelse-
rik herre i sällskapet kände sig djupt be-
rörd af den unga damens hjärtesorg och be-
slöt i all tysthet att göra hvad han för-
mådde till densammas lisande. I djupaste
hemlighet skref han upp till Stockholm, och
fina relationer måste han ha haft bland »ve-
derbörande», ty ett faktum blef, att i föl-
jande års almanacka inrymdes namnet Ebba,
till stor och glad öfverraskning för den fi-
rade lilla Karlskronaskönheten, som på sin
så oförväntade namnsdag högtidligen upp-
vaktades af »hela staden», hvarvid öfver-
lämnades ett exemplar af samhällets då en-
da tidning, »Karlskrona Veckoblad», som
inleddes med ståtliga gratulationsverser till
Ebba.
Skulle nu någon betvifla sannfärdigheten
af denna relation, behöfver vår Tomas
endast slå upp den 26 november i 1826 års
almanacka och skall där finna »svart på
hvitt» på saken.
Den värda Stockholmsakademien måtte
emellertid hastigt nog ha gripits af ruelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
