Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 24 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 305
öfver sin artiga svaghet, ty redan i nästa
års almanacka fick Ebba åter stryka på fo-
ten, och Linus återinsattes i de rättigheter,
han ännu okvaldt åtnjuter.
Hjältinnan i denna lilla episod, fröken
Ebba Palmqvist, blef snart därefter en lyck-
lig maka och moder genom sitt giftermål
med kommendören vid flottan greffe Gu-
staf Edvard Ruuth, af hvilket äkta förbund
ännu en son finnes i lifvet, nämligen hbf-
stallmästaren grefve Gösta Kuuth å Ruuths-
bo fideikommiss i Skåne. Men någon Ebba-
dag fick hon aldrig mer fira eller upplefva!
Det blef först sekelslutet beskärdt att, un-
der en annan svensk adelsdams ägid, be-
reda en — vi skola väl hoppas det — var-
aktigare plats åt Ebba i almanackan.
J. N—g.
–––- *–––-
”Hvad jag minns om kung
Oscar”.
Det utfästa hederspriset
— ett större porträtt af h. m:t konungen
inom präktig, förgylld ram — har till-
erkänts signaturen A. H. för uppsatsen
»/ sjömanshjärtan» i förra numret, och
torde märkets innehafvare förprisets öfver-
sändande godhetsfullt sätta sig i förbin-
delse med
Redaktionen.
–––––––*––––––
En Föst ur tjänarinnornas.
eget led.
Till redaktionen af Idun!
Jag hoppas, att Iduns redaktion ursäktar en tjänst-
flicka hennes djärfhet att besvära med en artikel.
Men jag kom att läsa » Träldomsmärke» i n:r 33
af Idun och jag fick ingen ro, förrän jag fick svara
därpå.
Det är många fel, jag vet det nog, menjag skulle
vara bra tacksam om »nåd får ga för raff» och
det finge komma till fruarnas kännedom. I hopp om
att min djärfhet blir ursäktad, skrifver med hög-
aktning En tjänarinna.
I n:r 33 af Idun kom jag händelsevis
att läsa en artikel med ofvannämnda rubrik.
Och som det gällde tjänstflickors sedlighet
och matmödrars förhållande därtill, så hop-
pas jag att Iduns läsarinnor inte misstycka
några ord af en flicka nr de tjänandes eget
led.
»En annan Stockholmsfru» talar om de
olika samhällsklassernas uppkomst, därmed
belysande orsakerna, hvarför åsikterna äro
så olika i fråga om det passande i förhål-
landet könen emellan bland »bättre» och
»sämre» folk. Hon säger, att om hon be-
handlar tjänarinnan som sin dotter, hon då
också har att fordra samma uppförande af
henne som af sin egen dotter.
Hon funderar, om ett förbud för tjänst-
flickor att efter en viss tid sällskapa med
eller mottaga besök af manliga bekanta
skulle knnna göra någon nytta i sedligt af-
seende.
Men bon, beräknar därvid icke, att det
gifves husets unga dotter så många till-
fällen att roa sig på, som en tjänarinna ej
kan få och ej heller begär. Skall hon nu,
som af sitt arbete är hindrad att deltaga
i några nöjen den tid då det anses passande,
alldeles utestängas därifrån? Betänk, att hon
också är ung, har samma längtan efter »nå-
got roligt» som eder egen dotter.
Och tro icke, att I genom riglar och lås
gören dem någon nytta. »Förbjuden frukt
smakar bäst.» Hon får det intrycket, att
det måste vara något bättre, än hvad det
verkligen är. Och kommen på en annan
plats, där icke så stor vikt fästes därvid,
skall hon hejdlöst njuta af sin nyvunna
frihet.
Yiljen I verkligen vara i moders ställe
för eder tjänarinna, så finns det så oändligt
många andra medel, genom hvilka I lättare
skolen nå målet.
Varen först och främst själfva, både i
ord och gärningar, en föresyn för henne!
Låt henne märka, att hon kommit in i en
ren atmosfer! I knnnen genom edra samtal
med henne omärkligt gifva hennes tankar
en rätt riktning. Visen henne lifvets faror i
hela deras vidd, men på samma gång visen
henne också, att hon inom sig bär kraft att
kämpa sig igenom dem ! Låten henne märka,
att I liten på henne, och uppväcken hennes
själfkänsla att därigenom lättare motstå
frestelsen !
Lären henne älska dygden för dess egen
skull och visen henne att »dygd är makt!»
Visen henne, att följderna för en man äro
få eller inga, då däremot hennes lif får en
fläck, som icke kan utplånas, och att hon
därför i detta förhållande skall, så att säga,
vara mannens samvete. Öfvertygen henne
om att en man, huru djupt sjunken han
vara må, dock i grund och botten måste
högakta en flicka med karaktär, han må
motsäga det huru mycket han behagar!
Låten det dock icke blifva i predikostil, ty
då går det blott in genom det ena örat och
ut genom det andra. För en verkligt bildad,
en som verkligen besitter själens bildning,
inte en sådan, som finner det under sin
värdighet att samtala med sin tjänarinna,
gifves det så många tillfällen att så ut den
goda säden, och det skall inte göras för-
gäfves, därpå är jag viss.
Jag vet själf, genom egen erfarenhet,
huru mycket godt en flicka har genom att,
då hon först kommer nt i lifvet, få en mat-
moder som vårdar sig om hennes andliga
utveckling. •— Må vår Herre gifva henne
sin välsignelse därför, jag skall alltid min-
nas min första plats med tacksamhet. Jag
känner så mycket som jag ville skrifva om,
men jag vet inte huru jag skall finna pas-
sande uttryckssätt. I förstån nog ändå, huru
jag menar det. Det var bara det jag ville
säga med dessa rader, att genom att stänga
tjänsteflickorna inne, vinnen I intet; hon
skall blott, om hon en gång får råda sig
själf, så mycket lättare falla i frestarens
våld. En van roddare styr säkrare sin far-
kost genom bränning och skär än en, som
aldrig skött en åra.
Så är också förhållandet bland lifvets
stormar och blindskär. Van och säker arm
och målet i sikte, och hon skall med Guds
hjälp lotsa sig i hamn.
Och så till sist, uppfostren edra söner
med aktning för kvinnan, möta de henne
än i tjänarinnans eller fabriksflickans ske-
pelse.
Många fruar skola nog med förakt rynka
på näsan åt detta mitt första och troligtvis
sista försök att skrifva i »Damernas egen
tidning», menande, att jag gjort bättre i
att stoppa ett par strumpor eller dylikt.
Jag hoppas ändå att någon förstått min me-
ning och låter den öfverskyla bristerna. Det
önskar innerligt en Tjänstflicka.
–––- *–––-
Den första förkämpen.
Ett hundraårsminne.
et är ett egendomligt sammanträffan-
de att »Svenska kvinnornas natio-
nalförbunds konferens » blifvit utsatt att
öppnas nära nog på hundrade årsdagen af
den kvinnas död, hvars verksamhet i kvinno-
emancipationens tjänst bildar epok i hela den-
na rörelses historia. Den 10 september hade
jämt ett sekel förflutit, sedan Mary Woll-
stonecraft slutade sin korta, men betydelse-
fulla och af en intensiv verksamhet upp-
fyllda bana.
Mary Wollstonecraft föddes den 27 april
1759 i en af Londons förstäder och upp-
växte i ett olyckligt hem, där en rå och
ntsväfvande fader och make misshandlade
dottern och hennes moder. Tanken på
kvinnans materiella oafhängighet, hennes
själfbefrielse, började härigenom tidigt gro
i Marys själ. Hennes första skrift med
dess långa titel: »Tankar öfver döttrars
uppfostran samt reflexioner öfver kvinnans
uppförande i förhållande till lifvets vikti-
gaste plikter» visar redan i flyktiga drag,
hvarthän den blifvande reformatorn syftar.
Hennes förläggare Johnson blef Mary en
högst värdefull bekantskap. Efter fäderne-
hemmets ruin hade hon åtagit sig föräldra-
plikter för syskonen, och efter åtskilliga
fåfänga försök att lifnära sig genom under-
visning gick hon in på Johnsons förslag
att uteslutande ägna sig åt skriftställeri. I
sin förläggares hus råkade Mary många af
Londons litterära storheter, särskildt de
franska revolutionssvärmarne Thomas Payne
och William Godvin, den senare hennes
blifvande make.
Här var Mary i sitt element, och när
1790 Edmund Burkes »Reflexioner öfver
franska revolutionen» utkommo ’ och striden
om människorättigheterna öfverflyttades på
engelsk mark, kommo Marys egna innersta
hjärtetankar i ovanlig friskhet, skärpa och
omedelbarhet til! utbrott, och världen hörde
för första gången i boktiteln »A vindication
of the riglhs of women» (1792) uttrycket
»kvinnans rättigheter».
Boken erhöll en storartad framgång och
Mary Wollstonecraft blef med ens en be-
römdhet i England. Några år senare in-
gick hon sitt ofvan antydda äktenskap med
William Godvin. Deras husliga lycka blef
emellertid kort: den 30 aug. 1797 gaf Mary
lifvet åt en dotter, Shelleys blifvande maka,
och den 10 sept, var hennes korta, men
märkliga bana fulländad.
Mary Wollstonecrafts stora arbete: »Kvin-
nans rättigheter» är emellertid ännu allt-
jämt ett verk, i hvilket man i det stora
hela finner den nuvarande kvinnofrågans
alla många punkter afhandlade eller åt-
minstone antydda.
Vi svenskar ha dessutom en alldeles sär-
skild anledning att erinra oss Mary Woll-
stonecraft. Sommaren 1795 företog hon
nämligen en resa till Sverige, Norge och
Danmark. De bref, hon från denna färd
hemsände, utgåfvos året därpå i bokform
och gifva de varmaste uttryck åt hennes
beundran för den nordiska naturens stor-
slagenhet, för det lägre folkets enkelhet och
ofördärfvade seder, men också åt hennes
skarpa kritik af svenska missförhållanden,
särskildt i fråga om kvinnans ställning och
tjänarnes behandling.
–––- ❖–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
