Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 24 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 IDUN 1897
Från Iduns läsekrets.
Bland de mångfaldiga tacksägelseskrifvelser,
som ingått till Lovisa Petterkvist med anledning
af hennes utställningsbref i Idun, meddela vi
här ännu en ur högen att tala för sig och alla
de andra:
6tt tacl<
till
Lovisa Petterkvist.
»Tant Lova,» nu du slutat skrifva
Uti vår kära Iduns spalt,
Blott hjärtligt tack vi kunna gifva,
På tonen hörer du dess halt.
Tack för hvar gång du oss beredde
Åt skämtet friskt och muntert le,
För hvarje gång som du oss ledde
•Att rätt vår Utställning bese.
Vi länge glada nu ha vandrat
Med dig och med din käre »Buff»,
Och du oss säkert icke klandrat,
Om vi ibland ha’ ropat »uff».
Ty svaghet finns i all naturen
Och trötthet är ett mänskligt fel,
Som vi i sanning haft den turen
Att få rätt mycket på vår del.
Pock att vi fullt vår sommar njutit
Är din förtjänst, och den är stor,
Du lif uti oss alla gjutit
Med din ovanliga humor (!).
»Tant Lova,» så jag vågat kalla
Vår kära Iduns bästa vän,
Ett hjärtligt tack ifrån oss alla
Kom snart, ja, mycket snart igen !
Min önskan att dig hyllning bringa
1-Iar-gjort, att jag på lyran slog,
Jag annars aldrig lyckas tvinga
En tön ur den, som synes nog.
Öppet bref till Fru Lovisa Petterkvist,
Från en af folkköksvärdinnorna på
utställningen.
^[enom Iduns alltid lika välvilliga postkontor
sändes detta öppna bref till fru Lovisa
Petterkvist med anledning af hennes reflexioner
öfver utställningens folkkök (i Idun n:r 32) un-
der förhoppning, att det läses med kärlekens
glasögon :
Den store människokännaren Andersen talar
i en af sina många lärorika sagor (den hvilken
han benämner »Snödrottningen») om en spegel,
som hade den egenskapen att hvem som såg i
den fick allt, människor såväl som ting, »for-
keert» för sig. Om en enda liten, liten skärfva
af denna underliga spegel inträngde i ett hjärta
eller öga, så isades de till och kunde ej upp-
fatta det som var stort och ädelt — men det var
ej ögats eller hjärtats fel — det var skärfvans!
Den sagan hafva kanske de flesta af oss män-
niskobarn, som hunnit ett stjmke ut i lifvet,
genomlefvat, medvetet eller omedvetet Det har
gifvits tillfällen då vi bedömt lefvande och döda
ting, ej sådana såsom de äro i sig själfva —
vi hafva ej förmått eller velat sätta oss in i
deras förhållanden — vi hafva dömt dem såsom
vi för tillfället känt oss stämda och under in-
verkan af den där lilla farliga skärfvan. — Och
säg, Lovisa, var det ej en sådan där liten skärf-
va, som kom helt oförhappandes i din väg, när
du trodde att det var »bara en barmhärtighets-
inrättning» i stället för ett folkkök där ute på
utställningen.
Barmhärtigheten bör göra och gör sin stora
insats i lifvet — men här är och vore den ej
på sin rätta plats.
Till folkköket komma arbetets söner och dött-
rar i stora troppar med sin själfförvärfvade pen-
ning i handen, gladt spörjande: »Hvad bjudes
man på i dag?» Huru skulle de känna det, om
maten gafs dem af barmhärtighet? De skulle visst
aldrig vända åter dag efter dag, som de nu göra.
Nog skulle kanske mången gång både de och
vi önska, att maten serverades dem varmare —
men vi känna förhållandena och veta att deras
frihetsminuter äro räknade, för dem har det
mera värde, mera nytta med sig att erhålla
den genast. Den som har tid och vill vänta,
den får så gärna sin matportion så kokande het
som endast ett ångkök kan bjuda.
Mer än gärna skulle vi se att knifvarne kun-
de räckas lika blanka och skinande, som under
de första timmarne af serveringen, men tiden
vill ej räcka till mera än att diska dem rena
och detta göres grundligt i hvar mans åsyn.
Lovisa lilla, dii, som de flesta af oss hvilka
stå här, är själf husmoder, och nog vilja både
du och vi så innerligen gärna, att vårt eget rike
skall vara mönstergilt, men huru ofta kan ej denna
vår önskan af en eller annan anledning slå fel —
och nog får din och vår »Buff» mera än en gång
tåligt bida till bättre dag kommer. Och så är
det här ute i den stora bikupan, mycket skulle
den goda viljan önska hafva annorlunda, om det
blott ginge för sig.
Vi anse oss ej ofelbara, vi äro endast några
trådar i den rikt veckade mantel, som den väna
mälardrottningen kastat äfven sina axlar i denna
härliga sommar, svaga trådar som dock hafva
sin betydelse, sin plats att fylla.
Kom, Lovisa, ställ dig ibland oss, låt skärfvan
smälta, räck oss handen, hjälp att ändra livad
ej godt är. Den utanför stående ser ofta skarpare,
tydligare än den som står där inom.
Se på det unga Sverige, de som en gång skola
taga vid där vi sluta, se, huru de komma led
vid led, med tindrande blickar stå de där i valet
och kvalet emellan köttbullar och skinka eller
något dylikt, frågande hvarandra: »hvilket tar du,
hvilket du?» De äro så viktiga, så lyckliga, de
hafva ännu ej fått någon bit af skärfvan, som
ser felen. Man värmes vid att se dem ocli vill
taga dem alla i famnen med ett: »signe Gud eder,
I små, och låten eder alltid förblifva barn i
hjärta och sinne !»
Iledersgumma, har aldrig din bästa sidenkläd
ning fått en fläck på de stora festerna därute
i världen — nog hafva våra mera än en gång
fått sin del af denna världens öfverflöd, men vi
hafva så fint och i enrum hehandlat dem, så att
ej någon skulle se eller ana att de fått en ska-
vank. Om så kan hända i festgemaken, så är
det väl förlåtligt om här, där allt måste gå med
svindlande fart, en eller annan soppskål gör en
opåräl^nad kullerbytta och hamnar på orätt plats.
Brist finnes ej på näpna små pappersservietter
att torka både munnen och fläckar med, om så
behöfves. •— Kom ut någon morgonstund och se,
huru brödet skäres i bitar af rena fina händer
och ordnas på de rentvättade borden så smak-
ligt som helst. Se, huru de präktiga råämnena
behandlas för dagens middag. Har du någon
bättre metod, så lär oss den.
Hvad trängseln beträffar, har den nog sin stora
sanning, men den kommer sig däraf att folkköket
från början hade en i vår tid ytterst sällsynt
egenskap : det var för anspråkslöst, trodde ej att
till dess ringa boning mångtusen personer skulle
vilja komma för att mätta sin hunger. Hade
det kunnat ana detta, skulle portarne blifvit höga,
väggarna vida. Nu har det endast att vänligt
ropa till sina gäster: »Låt sämja ge rum, vänta
en stund, medan våra små tjänsteandar hinna
torka af horden och taga bort de begagnade
kärlen, innan ni slår er ned.»
Skulle du, kvinna med det varma hjärtat, som
vid många tillfällen visat, att du äger ett sådant,
skulle du kunna, när du sitter däruppe i det
trefna hemmet i Jockmock, omgifven af allt, som
du äget d3rrt och kärt, sända ut en hatets bann-
stråle — nej, och åter tusen gånger nej ! Samma
förhållande är det med oss!
— e —
Tjänarinnorna och sedligheten.
Den lilla uppsatsen »Träldomsmärke» i Idun n:r
33 bör genom sitt tänkvärda innehåll intressera
hvarje sann husmor.
Tjänarinnorna äro, eller böra vara, de också, med-
lemmar af den familj, hos hvilken de vistas. Är
nu dessa familjemedlemmars uppförande ej öfver-
ensstämmande med det som är rätt oeh passande,
så kastar detta uppförande en skugga öfver hela
hemmet.
För öfrigt, den tjänarinna som ej sofver om nat-
ten, hon utför illa sina sysslor om dagen, och dess-
utom ger ett osedligt lefnadssält en allt annat än
behaglig prägel åt hennes utseende och person.
Mindre angenämt är det att se en ung kvinua gå
omkring i ens hem med sömniga ögon och bleka,
slappa drag.
Det är just de icke anständiga tjänarinnorna, som
många familjer i småstäderna och på landsbygden
ha att tacka för den där ofta förekommande oseden
att manliga individer sent på kvällen eller på natten
knacka på köks- eller jungfrukammarfönsterna eller
prata, skratta och föra oväsen därutanför. Detta
oskick borde på det allra strängaste bekämpas af
såväl husbondfolk som alla dem, som hafva till upp-
gift att skydda hemmens och ordningens helgd.
Det gifves säkerligen i hvarje hem tillfälle för
dess tjänarinnor, särskildt söndagseftermiddagarne,
att några timmar sällskapa med vänner och bekanta,
så att nattens oeh hvilans tid ej behöfver upptagas
af denna förströelse.
Hvem unnar ej gärna den som arbetar både hvila
oeh nöje, men bådadera i rätt tid.
Sedligheten är för såväl individen som nationen
ett af de förnämsta villkoren för hälsa och lycka,
därför är det en oafvislig plikt för hvar och en att
i sin mån söka bidraga till sedlighetens höjande.
Låtom oss söka göra klart för de dåraktiga unga
kvinnor, som vilja när som helst sällskapa med hvem
de behaga, att den som behärskas af en dålig passion
är en slaf, då däremot den som behärskar sina pas-
sioner är en friboren varelse, han eller hon må ut
föra det simplaste, mest förbisedda arbete.
Ingen nation kan tala om verklig frihet och upp-
lysning, förrän dess olika individer göra sedligheten
till en af religionens förnämsta plikter. Kristus sä-
ger: »Salige äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.»
Do osedlige äro ej renhjärtade.
Måtte präster, lärare och husbondfolk ej tröttna
att framhålla för de unga renhetens gudomliga väl-
signelser oeh ingifva dem fasa för det onda, för allt
som förgiftar såväl kropp som själ.
Måtte det inom vårt land uppväxa en stam af
goda, sanna, renhjärtade unga kvinnor oeh tjänarin-
nor, som hålla sig själfva oeh hemmen i ära.
Eva W—g.
–––––––-*î<–––––––-
Kvartalsprenumeranter
uppmanas att nu ofördröjligen verkställa pre-
numerationen för sista kvartalet, på det intet
afhrott i tidningens expedition må hehöfva upp-
stå. Som bekant medföljer under detta kvartal
till alla prenumeranter:
Iduns ytterst intressanta och värdefulla
julnummer,
hvilket i år med särskild anledning af
tidningens tioårstillvaro
till såväl omfång, utstyrsel som innehåll till
och med kommer att öfverträffa föregående år-
gångars.
Bäst därför att nu genast i god tid
förnya kvartalsprenumerationen!
Redaktionen af Idun.
––––-*
ÜF notisboken.
Det bekanta kvinnliga läroverket i huf-
vudstaden,. den s. k. Ählinska skolan, firar vid
denna tid sitt 50 års-jubileum. Vid 17 års ålder
grundade fröken Karin Åhlin år 1847 på Kungs-
holmen en skola för flickor, hvilken genast fick
17 elever. År 1859 voro lärjungarne 57, år 1867
flyttade skolan till Fx-edsgatan 19, och samtidigt
växte antalet lärjungar. År 1871 voro de 266,
år 1875 400. År 1887 flyttade skolan till den
nuvarande lokalen vid Malmskilnadsgatan 52.
Under förra året var lärjungarnes antal 395, inne-
varande hösttermin öfverstiger antalet 400. Under
det gångna halfseklet har skolan i lifvet utsändt
mer än 4,000 elever. Vid 67 års ålder kan alltså
den vördnadsvärda stiftarinnan, än i dag skolans
föreståndarinna, blicka tillbaka på en sällsynt
berömvärd verksamhet i fosterlandets tjänst.
il:
Kvinnlig medaljör. Patriotiska sällskapets
stora guldmedalj har tilldelats lärarinnan vid
Murbeckska uppfostringsanstalten i Stockholm,
fi-öken Erika Ericsson, som nu i nära 35 år ägnat
ett plikttroget och nitiskt arbete åt denna in-
rättnings tjänst. Medaljen öfverlämnades åt
fröken Ericsson vid inrättningens 150 års fest af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
