Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 24 september 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189? I D U N 307
ordföranden i styrelsen, prof. Oskar Montelius,
som tackade henne för hvad hon verkat samt
uttryckte den förhoppningen, att inrättningen
ännu många år skulle få lyckan att räkna på
fröken Ericssons stöd och hjälp.
Kvinnan på apoteken. Sex kvinnliga provi-
sorer finnas nu i Sverige. Under innevarande
examensperiod har nämligen vid Farmaceutiska
institutet farmacie studiosiexamen aflagts af ej
mindre än fyra kvinnliga apotekselever, frök-
narna: Agnes Hildegard Arvidson,-född 1875, elev
å apot. Lejonet i Malmö, är efter examen anställd
å apot. i Ronneby; Eva Eleonora Christofferson,
i. 15 mars 1876; Gerda I. A. C. Borgström, f.
25 december 1877, båda å apot. Svanen i Kri-
stianstad; samt Jenny Ulrika Larson, f. 31 decem-
ber 1877, tjänstgör å apot. i Arvika.
Den första kvinnliga farmaceuten är, som Iduns
läsarinnor väl känna, fröken Leth, dotter till
apotekaren Leth i Karlshamn. Den andra i ord-
ningen blef fröken Andréen från Borås, dotter
till fördelningsläkare Andréen.
Kvinnlig teknolog. Innevarande hösttermin
har tekniska högskolan erhållit sin första kvinn-
liga elev, fröken Agnes Magnett. Fröken Magnell,
som beredts för inträde vid Schwartzska skolan,
lär komma att utbildas till arkitekt.
Af Hulda Lundins »Handledning i meto-
disk undervisning uti kvinnlig slöjd» har på
O. E. Fritzes hofbokhandel utkommit en andra
upplaga, sedan den första, som utkom 1892, redan
hunnit blifva slutsåld. Den nya upplagan, som
innehåller icke mindre än 95 teckningar af Ebba
Carlin, däraf flere nya, kommer säkerligen att
liksom den första i vida kretsar fylla ett verkligt
behof.
Kristine Dahl, den bekanta ihärdiga för-
kämpen för den kvinnliga reformdräkten, har i
dessa dagar ingått äktenskap med adjunkten
Wilhelm Troye i Bergen.
Nu, då hösten nalkas, och damerna skola
förse sig med nya hattar, torde det vara på sin
plats att åter erinra om några or,d, som af våra
djurskyddsvänner förut ofta riktats till Sveriges
kvinnor: »Köpen aldrig för edra klädedräkter
uppstoppade fåglar ej heller fjädrar af sådana
fåglar, hvilka icke för matnyttiga ändamål än-
dock måst uppoffras I»
Det vore högeligen önskvärdt, att våra damer
allmänt beaktade detta vid nu förestående val af
prydnader till höst- och vinterhattarna. Zoolo-
ger och statsmän, jordbrukare och skogsodlare,
alla äro ense om behofvet att på det kraftigaste
söka skydda småfåglarna, om ej en obotlig ska-
da skall ske. Tusentals kvinnor i skilda länder
och äf alla samhällsklasser hafva också formli-
gen förbundit sig att aldrig bära en så dåraktig
prydnad. Så har bl. a. drottningen af Danmark
redan förlidet år uttalat sin lifliga anslutningtill
dessa sträfvanden, och i våras uttryckte vår egen
drottning sina varma sympatier för hvad den
svenska kvinnoföreningen till djurens skydd
verkat i samma syfte.
Teater och. musik.
Galaspektaklet å k. operan.
Säkerligen har väl k. operans salong aldrig
förr företett en så i ordets alla bemärkelser ly-
sande anblick som vid galaspektaklet i tisdags
med anledning af h. m:t konungens regerings-
jubileum. Särskilda anordningar hade för till-
fället vidtagits. Sålunda hade raderna smyckats
med gröna guirlander, i hvilka omväxlande in-
flätats blommor och glödlampor, och på öfre
parkett samt parterr hade uppförts en ny kung
lig loge, öfver hvilken tronade en kunglig krona,
omgifven af vackra draperier. Midtplatsen i för-
sta stolraden i denna loge upptogs naturligtvis
af h. m:t konungen, som till höger om sig hade
kronprinsessorna Lovisa af Danmark och Victoria
af Sverige samt till vänster storfurstinnan Eli-
sabet af Ryssland och arfstorhertiginnan Hilda
af Baden. Bakom dessa sutto ej mindre än 23
furstliga personer jämte en hel del andra gäster
och uppvaktande. I den vanliga kungliga logen
sutto diplomatiska kårens medlemmar med da-
mer. Parketten, första raden och en del af den
andra voro reserverade för konungens in- och
utländska gäster denna afton, herrarne i stor
uniform och damerna i glänsande ljusa toaletter.
Naturligtvis såg man äfven på de platser, till
hvilka biljetter. sålts, uteslutande en distingue-
rad och högtidsklädd publik. Allt bidrog så-
lunda att breda ett sällsynt lysande skimmer
öfver det hela, som sent skall förgätas.
Klockan strax efter nio inträdde konungen
med sitt lysande följe, hvarvid hela publiken
reste sig och hofkapellet uppstämde under förste
hofkapellmästaren C. Nordqvists ledning en af
denne komponerad ståtligoch anslåendejubileums-
festmarsch.
Kom så Vilhelm Peterson-Bergers sagodrama-
tiska festspel »Sveagaldrar», i 4 bilder. Texten,
som äfven är skrifven af kompositören, alltigenom
på alliterationsvers, stundom afbruten af rimmad
vers, däri dock likaledes förekomma talrika
bokstafsrim, bör noga studeras af en hvar, som
vid åhörandet vill någorlunda kunna följa med
innehållet i det musikaliska sagodramat. Den är
ingalunda lätt-tydd, hvilket ock synes vara veder-
börandes mening, enär man på festprogrammet
inom parentes ansett sig böra angifva, hvad för-
fattaren egentligen menat med hvad han skrifvit.
Är sålunda meningen dunkel, så är emellertid
textens form så mycket klarare och vackrare,
och vi hafva sällan sett så briljanta alliterationer.
Hr P.-B. har häri sökt efterhärma Richard Wagner.
Men det är nog ej endast häri. Äfven i musiken
har han tydligen ställt den store mästaren som
förebild, och erkännas måste, att flerstädes mu-
siken höjer sig till äkta wagneriansk storslagen-
het och kraft. Instrumenteringen är ock med
få undantag lyckligt gjord. Öfver det hela med
de åånga och långa recitativen hvilar dock en
monoton och tröttande enformighet, som ej är
riktigt lämplig för ett festspel. Ett felgrepp anse
vi vara, att andra och tredje bilderna i festspelet
äro till innehållet så lika hvarandra, att det nära
nog endast är de yttre dekorationerna, som skilja
dem åt. Festspelet skulle gifvet hafva vunnit
på, att dessa båda bilder samarbetats till en.
Med allt detta förtjänar dock kompositören, på
hvilken man gärna vill ställa stora fordringar,
erkännande för sitt verk, hvilket ock gifvet tyder
på en mindre vanlig begåfning och ställer i ut-
sikt, att han snart kan våga sig på lösandet af
djupare uppgifter i musikaliskt hänseende.
Texten innebär en varm hyllning till kungen-
jubilaren :
»Skön skall runan skäras
som skedet prisar
efter fem och tjugu somrars sol.»
Personerna äro drotten (hr Séllergren), drott-
ningen (stum person), Saga (fru Östberg), Svea
(fru Linden), en yngling (hr ödmann) och en mö
(fröken Thulin), de båda senare betecknande
folkets själ och hjärta, samt en häroldj(hr Lejd-
ström). Sagas och Sveas partier äro de båda
förnämsta och erhöllo ett alltigenom förträffligt
utförande. Äfven de öfriga rollinnehafvarne för-
tjäna erkännande. Med ett dylikt språk, som i
detta festspel förekommer, är det dock mer än
eljes nödvändigt, att texten tydligt uttalas. Åt-
skilligt gick dock förloradt. Af de vackra kö-
rerna från osynliga skogsandar och hafsjungfrur
hördes knappt ett ord. Slutscenen med sköld-
mödansen var mycket effektfull, och stämningen
stegras till varm entusiasm vid den ståtliga
slutkören :
»Hyllom då honom,
som härskat har
så länge till frihets fromma,
tusenstämmigt tack
för trogen vakt
ur jublande hjärtan ljude!»
Dekorationerna voro synnerligen vackra, sär-
deles i den sista bilden med sin präktiga forn-
nordiska sal och det vackra månskenslandskåpet
i bakgrunden.
Efter styckets slut gick ridån ånyo upp för
en tablå eller apoteos, då man bland annat såg
i luften sväfvande genier lagerkransa konung
Oscar II:s byst. Härvid utfördes »Ur svenska
hjärtans djup», i hvilken sång publiken instämde
stående. Ett lefve för konungen hade naturligt-
vis nu varit på sin plats och skulle lika gifvet
åtföljts af de lifiigaste ovationer. Alla inväntade
det ock synbarligen, men ingen kom sig märk-
värdigt nog för att utbringa detsamma. Och så
var den enastående föreställningen slut.
K. Dramatiska teatern gaf i onsdags sitt första
nya — eller åtminstone delvis nya — program
för hösten. Det upptog, utom den gamla väl-
kända »Kapten Puff eller storprataren», en
italiensk enaktare »Jephtas dotter» och en »ju-
bileumspjes» af Frans Hedberg : »Mästerlotsens
minnesdag». Vi återkomma.
Södra teatern har äfven bjudit på ett jubile-
umsstycke, som sedan i måndags ges som efter-
rätt till »Durand och Durand». »Tvänne århun-
draden» framställer — i form af en framtidssyn
af en gammal fattig präst i slutet på 1700-talet
— i tvänne tablåer först Karl Johans landstig-
ning på svensk jord, sedan hans sonson hyllad
efter tjugufemårig fredsäll regering. Det lilla
versifierade tillfällighetsstycket uppbäres af varm
patriotisk känsla och mottogs på premiéren myc-
ket välvilligt af publiken.
De stora sångarfesterna på onsdagen och fre-
dagen i denna vecka kunna vi ej omnämna
förrän i nästa nummer.
HP»
§
pS
ta
o ta
Ö P*
’*3
ta ,
& =&
Ph g>
O
43
-p
O o
■C
cS
feo
■ _tS
o
glans på
redan gul-
j\(är jrukterna /alla.
Af Fredrik Nycander.
I Jet är en blid sensommardag. Solens
gula sken faller genom en luft, så kri-
stalliskt klar, att man tycker sig se många
mil. Det faller med vemodig
skog, redan lätt rodnande, äng,
nande. Det faller på den gamla herrgårdens,
lindar, de hundråriga, som nu åter efter
en sommar blekna. Det faller på trädgården
där äppleträden digna af rödmogen frukt,
det faller metalliskt på de gyllene äpplena
och rosenhägrarne, dinglande på sköra stjäl-
kar. Det är vindstilla i trädgården. Fruk-
ten är färdig att bärgas, men än har herr-
gårdsfolket ej kommit med stegar och kor-
gar för att plocka ned den. Man hör blott
då och då ett äpple falla till marken, med
ett ljud, som liknar en suck . . .
Syrsorna sjunga i trädgårdsmuren, en
bizarr, söfvande melodi. De sjunga i det
yfviga vildvinet, som slingrar sig kring
herrgårdsverandans spalier och börjar gå
rödt. . .
Det är en så stilla, väntansfull ton
luften, en så blidblek dager öfver hela
huset. Allt tycks vara dödt, ingen skrattar
eller slamrar i denna sensommardagens elegi.
Det är som om alla voro döda eller skulle
till att dö, som om allt och alla vore trötta
och längtade efter sista andedraget och t
falla liksom frukterna på gräsmattan ...
Alla äro dock icke döda i det bleka huset.
Men man går så lätt därinne öfver golfven,
ty den gamle herrgårdsmannen är sjuk.
Han sitter ensam inne i sitt rum, hvars
dörr han tillslutit, och den bleka d;
silar sig in genom de stora rutorna, öfver
hvilka markiserna halft nedfällts.
Han sitter så blek och lutad på en stol,
med en massa papper i handen. Han är
gråhårig och gråskäggig, det magra ansik
tet är fullt af fåror, plöjda af lidande, och
melankolien blickar fram ur de trötta ögo-
nen, liksom ur kindens vemodiga . . .
Han ordnar sina papper, ty han känner
att han skall dö. Han har läst upp sitt skåp
där alla värdehandlingarna ligga, tagit fram
de olika högarne, och nu lägger han dem
i den ordning, att man efter hans död
skall finna meningen med dem. Testamente
och allt skall vara klart. Och hans efter-
lämnade skola välsigna hans minne.
Han skall dö — doktorn har sagt det. Han
är ej rädd för döden, hans lif har varit
sorgligt, han har mist sin hustru, som nu
hvilar i familjegrafven, däruppe, i den liden,
s
0
ti
ti
1
H
ti
01
ti
H
W
O
å!
o 5
ÜÏ
H*
o-
mi
a
a
-W
«
M)
SE
«
a
a
■
i*
■
O bo
S3
O
M
CO
"5 ai ë
O. «
ra co
cd co
’■F Ä =
1- =
:s
.1*=^
3 0 CÖ
s: ■£
m
ti
ti
<
o
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
