Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 1 oktober 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I DUN 311
krigsskolan samt den äldre af döttrarna
gift med notarien i järnvägsstyrelsen H.
Rydin.
–––- *–––-
Çïolslagon spådom.
(Ur diktsamlingen »Skärgardsminnen», belönad med
hedersomnämnande af Svenska Akademien■)
»et år då verkligen synd och skam
att sådant folk ska få lefva,»
sad’ långlotsänkan Beata Stam
om mästerlots Sjöbergs Eva.
■»Hon tjänte i Stockholm hos en kamrer .
för hundrafemti om året.
Till jul och midsommar fick hon mer —
finns någon af er som försmår’et?
Hon gick i galoscher, var klådd i hatt
och hörde på vaktparaden,
då farsgubben, stackarn, här hemma satt
och lade långref på ftaden.
Och nu, kära söta, nu reser hon bort
från ståten och kommer om månda’
till Per sin åter, och inom kort,
kan tänka, ska bröllopet stånda.
Jag aldrig för människor ofärd spår,
det ingen sagt, som mig kände —
men lita på mig, innan nästa vår
det blir ett grufligt elände.
Ser han något ut? Han år svart som en korp
och hon så hvit som ett lakan,
och ingenting har han mer än sitt torp,
så nog blir det smått om kakan.»
& #
*
Så spådde den gamla med dyster håg,
men fick ej sin spådom gilla —
i fjol jag med egna ögon såg
Per Johanssons nybyggda villa.
Visst år han svart som en korp i hyn
(det redan nog år beskrifvet),
men lyckligtvis ej med mörklagd syn
han skådar på månniskolifvet.
Och Eva, som tjänat i sta’n en gång,
är stoltast bland skärgårdsmatronor —
kamrern hyr villan hvar ny säsong
och ger trehundrade kronor.
Döende toner.
om jag stod i begrepp att flytta från
en våning, den jag länge bebott, till
en annan, fattade jag det välvisa beslutet
att göra mig af med en mängd öfverflöds-
artiklar, af hvilka jag, när jag gick till
rätta med mitt minne, fann mig under
gångna tio år ej haft den ringaste nytta,
samt dessutom en del dubletter i notväg,
särdeles fyrhändiga noter.
När jag så erinrade mig att i fönstren
af åtskilliga af hufvudstadens antikvariat ha
läst: »Böcker och musikalier uppköpas till
högsta pris,» kände jag mig helt lättad vid
tanken, att genom att afyttra detöfverflö-
diga, kunna påräkna ett välkommet bidrag
till flyttningskostnaderna.
Med min tunga notpacke under armen
(tjänare bära ej gärna tunga bördor i dessa
tider), men lätt i hågen gaf jag mig i väg till
närmaste antikvariat, framställde med friskt
mod mitt ärende och betonade särskildt
med förlåtlig stolthet, att jag bland de ut-
bjudna musikalierna ägde Beethowens sym-
fonier och Mozarts samtliga operor, allt för
fyra händer. Jag misstog mig dock grufligt,
då jag trodde att två sådana faktorer som
våra största kompositörers alster i fyrhän-
dig sättning skulle höja affärens begärlighet.
Jag erhöll en medlidsam blick och en öf-
verlägset delgifven försäkran, att »ingen i
dessa tider ger något för klassiska operor» —
symfonier skall man nu icke tala om, och att
komma med fyrhändigt . ..! »Man spelar icke
fyrhändigt numera. » — Fanns däremot någon
lättare musik för två händer, så . . .?
Jag lämnade några bitar, som blifvit
medtagna som fyllnadsgods, och gick med
packen under armen; tunga hade tankarna,
tung bördan blifvit. »Fyrhändigt spelas ieke
mera» -—- orden ringde i mina öron som
texten till en sorgehymn.
Spela då icke mödrarna längre med sina
barn, icke syskonen med hvarandra!? Jag
minnes, hvilken kläm »förra tiders barn»
lade in i de enkla, men så vackra melo-
dierna, i Diabellis a quatre mains, huru
stolta, huru utan fruktan de uppträdde för
att på födelsedagar och andra festligheter
till familjens glädje låta höra sig, när mam-
ma eller äldre syster eller bror tog »basen»
och ansvaret på sig. Huru annorlunda tog
den sig nu ej ut, den enkla visan: »Jag ser
uppå dina ögon, att du har en annan kär,»
•— då syster, som gått och läst, trampade
in »känsla» i den med dämmaren, än när
man ensam satt och öfvade in stycket, takt
för takt, utan att höra hvad det skulle
föreställa. Och marscherna sedan, »Du
gamla du friska» eller »Mandom mod» m. fl.,
och längre fram alla de trefliga operamelo-
dierna, symfonierna, som liksom satte en
höjande arom på hemkvällarna, när lampan
tändes på arbetsbordet och husfadern med
händerna på ryggen stod mediterande fram-
för brasan och vid tonerna inväntade ögon-
blicket för spjällets stängande.
Gamle Beethowen, Haydn, Mendelsohn,
Gounod, Brahms, ja, själfve Strauss — när
jag ser de gamla slitna pärmarna, inom
hvilka edra mästerverk förvaras, blir min
blick varm, min hand berör er som en
smekning, ett tack, ej blott för edra melo-
diers skönhet och harmoni, utan ock för
den trefnad och harmoni, som genom dem
komma hemmet till del. Konstlöst utförda,
verkade de dock sammanhållande, bildade
de en gyllene länk i hvardagslifvets kedja.
Att inlära för att virtuosmässigt kunna
utföra ett musikstycke, det må nu vara af
större eller mindre värde, är ju ej att för-
kasta, men det tar bort mycken tid och man
blir därigenom förtrogen med blott ett få-
tal af de musikens heroer, om hvilka en
väl uppfostrad person ej gärna vill med-
gifva sig sakna kännedom. Har man däre-
mot från barndomen blifvit van att, om
ock blott som belöning för väl öfverspeladt’
och utfördt lektionspensum, a prima vista
gå igenom för ålder och kunskaper passande
kompositioner, så har man öfvat ögat vid att
snabbt läsa nya noter och man skallframdeles
finna, att denna förmåga blir källan till
många stunder af gemensam njutning och
en vederkvickelse, som ej behöfver köpas
roed årslånga dyrbara lektioner. Man lär
sig känna och uppskatta såväl de klassiska
kompositionerna som nutidens himlastor-
mande musikgenier; den glada, lätta musi-
ken för dagen behöfver ej heller blifva
främmande för den, som i ett ögonblick
kan »draga igenom» den.
Bröder och systrar, mödrar och barn,
visst skolen I nu som förr spela fyrhändigt
med hvarandra! Det »skär ej i» så ofta
i lifvet, det är ej så svårt kanske att där
rätta sig efter hvarandra, när man lärt att
göra det vid pianot. När »diskanten» lärt
sig att ej skena i väg endast med tanke
på sin egen melodi och utmärkta färdighet,
utan bjuder till att rätta sig efter »basen»,
och när »basen» å sin sida ej brummar och
dunkar, som om hela tonstycket berodde
endast af honom, utan söker att foga sig
efter medspelanden, då först framstår kom-
positionen som dess mästare tänkt sig den,
eller åtminstone — något ditåt! I yttran-
det: »man spelar icke fyrhändigt nu mera»
låg liksom ett underförstådt : »man rättar
sig icke efter hvarandra nu mera».
Notpacken, som jag bar på, började mo-
ralisera, men så blidt, som om gamle Haydn
själf äskat ljud. Beethowen föll in med
ett mäktigt ackord om gudomliga för-
pliktelser till gudsgåfvan, den rena höga
musiken. Mozart log så ljust. Det blef
lätt inom mig och så varmt om hjärtat.
Jag tryckte uotbunten intill mig och beredde
sedan i nya hemmet ett rum åt den i not-
hyllan, där den nu tills vidare hvilar. Men
snart skall den ut, ej till antikvariatet, men
som gåfva till något ungt hem. Jag tycker
mig förstå, att jag skulle ut med den
tunga notpacken till bokmäklaren, för att
de odödlige mästarne därigenom skulle
väckas till lif i något hem, där de i verk-
ligheten varit och äro älskade, men dock
oförmärkt slumrat in, och där man blott ej
kommit sig för med att väcka dem!
Laura Fitinghoff.
–––- *–––-
Orel oefy aftal.
Af Eva Vigström (Ave.)
I.
„"^Punktlighet är furstarnes höflighet,» heter det;
y men det skulle vara en stor vinst förmän-
niskolifvet, om denna furstliga dygd idkades,
mera än nu är fallet, af personer i alla samhälls-
lager. Punktlighet har sin rot i aktningen och
vördnaden för gifna ord och gjorda aftal, antin-
gen dessa gälla s. k. småsaker eller stora ting,
som förekomma i vårt förhållande till andra.
Ingenting är mera pröfvande för tålamodet eller
upprifvande för känslan, än beröringen med per-
soner, hvilka ej akta för något att bryta ord och
aftal, så snart nämligen dessa komma i den rin-
gaste konflikt med deras egna tillfälliga tycken
eller att korsa deras små planer. En längre tids
daglig sammanvaro med en eller flere individer
af denna kategori är olidligare än till och med
en tillfällig beröring med någon notoriskdyrkare af
en af de sju dödssynderna, ty för en dylik person
kan man taga sig i akt; man vet hvar man har
honom och kan gå ur vägen för honom.
Men en människa, som i det dagliga lifvet, af
pur egoism eller tankelättja, bryter ord och af-
tal lika lättsinnigt, som hon gör upp förslag och
planer, är så oberäknelig, att man aldrig får sin-
nesro i hennes närhet. Slingrande som hennes
tankegång blir hennes handlingssätt, och tio
gånger om dagen står man i fara att stöta sam-
man med något af hennes hugskott och lika
många gånger får man passa på att ej bli in-
trasslad i det släp af olika uppgifter, »omforma-
de fakta» och undanflykter, som följa detta slags
opålitlighet i hälarne. Ty denna karaktärsbrist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0315.html
