Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 1 oktober 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 IDUN 1897
finner man ej så sällan förenad med stor energi,
då den egna viljan skall genomdrifvas, och fram-
gången däri inger en sådan människa en hög
föreställning om sig själf och en absolut motvilja
för att inför någon erkänna sig ha begått ett fel
eller en orättvisa.
Denna karaktärsbrist synes mera sällan före-
komma bland män, emedan deras verksamhet, i
de flesta fall, tvingar dem till att hålla ord och
aftal i de ting, som ligga inom deras arbetsfält
eller affärsverksamhet; och skulle de svika häri,
är deras undergång blott en kort tidsfråga. Men
punktlighet och ordhållighet på dessa områden
äro långt ifrån alltid förenade med aktning för ord
och aftal i hvad som rör bemlifvet och familjen;
här söker mången man att liksom taga sin skada
igen för det plikttvång, som samhället pålägger ho-
nom, och det tyckes ibland som om en sådan person
funne ett sjukligt nöje i att omkullkasta hvarje
aftal, som han ingått med sina närmaste, när
dessa aftal i minsta mån besvära honom.
»Den kvinnliga naturen», som beskylles och ur-
säktas för så många särskilda svagheter, tillskrif-
ves jû företrädesvis bristen på ordhållighet, och
visst är att denna brist visar sig för världen vida
oftare hos kvinnor än hos män. Eller rättare,
den har hittills framträdt oftare hos de förra än
hos de senare; ty i samma mån som kvinnan in-
träder i affärslifvet och, öfver hufvud taget, på
samma arbetsfält som mannen, tvingas äfven
hon att i samma grad som han hålla ord och
aftal, och det blir då en öppen fråga, huruvida
ej de båda könens »natur», i afseende på ord-
hållighet i s. k. småsaker, är ungefär densamma.
Studerar man lifvet, människorna, utan att
vara inpyrd med inlärda teorier och insupna för-
domar, kommer man förr eller senare till den
åsikten, att det som kallas brister i vår natur,
oftast är en brist i en persons uppfostran och
handledning under barndoms- och ungdomstiden.
Hur mycket trassel, obehag och sorger skulle
ej försvinna ur familjelifvet, om hvarje barn lika
noggrant lärde sig hålla ord och aftal, som det
tillhålles säga sitt eget namn, hälsa på en gäst,
lära sig a b c och multiplikationstabellen! Huru
många brutna vänskapsband, hur många olyckor
och brott hafva icke sin egentliga källa i en
lättsinnig och själfvisk lek med ord och aftal,
fast man mången gång söker denna källa på helt
andra af människosvagheternas område och så
sorgligt ringa påaktar vikten af att bibringa det
unga släktet aktning och vördnad för hvarje in-
gånget aftal.
»Som de gamla sjunga, så kvittra de unga,»
säger ordspråket, och det är icke barnanaturens,
utan uppfostrarnes skuld, om ungdomen lika lätt
ingår på aftal och gifver sitt ord, som den
bryter desamma. Ingenting är vanligare, än att
de, som uppfostra sina barn, tanklöst gifva sitt
ord på det eller det; än är det ett hotfullt löfte
om straff, än ett aftal om en gåfva eller att
nöje; men straffet uteblifver, aftalet slås bort,
utan att uppfyllas, och barnen lefva i en stän-
dig osäkerhet om hvad de skola tro eller vän-
ta. Snart känna de instinktmässigt, att det
stöd, deras inre människa kräfver, är som ett
vajande rör; bor en stark ande i barnet, för-
härdas den då lätt i ringaktning och trots
mot föräldra- och läraremyndigheter; de sva-
gare bli själfva rör, som drifvas hit och dit
af hvarje lifvets inkast. I båda fallen kunna de
— om lyckan är dem huld ■— blifva så kallade
hyggliga människor, men där skall ske ett under-
verk eller ock en tidig och häftig omstörtning
i rådande förhållanden, om barn, hvilka lefvat i
ett dylikt osäkerhetstillstånd, utträda i världen,
utan att vara behäftade med samma karaktärs-
brist som sina uppfostrare.
Om det är »af födsel» eller blott af »ohindrad
vana», som barn i allmänhet ha en sådan böjelse
för att taga löften och göra aftal med jämnåriga
lekkamrater, kan ju lämnas därhän ; men det är
af största vikt att tidigt bibringa de små en så-
dan vördnad för löften och aftal, att de taga sig
i akt föratt lofva annat, än hvad de veta sig
kunna hålla. Och beträdas de med att t. ex.
ha lofvat en kamrat en handräckning i lek eller
vid något arbete, måste de strängt tillhållas att
uppfylla aftalet, hur det än månde kosta på och
huru stor försakelse af något nöje eller fördel
som blifver följden. Ett till dylik plikttrohet
uppfostradt barn utöfvar ett i hög grad stärkan-
de exempel på kamrater och tvingar äfven dem
till en ordhållighet, som slutligen införlifvas i
den böjliga, tillväxande karaktären, och man har
mindre att befara af dåligt kamratskap för ett
barn, som lärt sig hålla ord och aftal, emedan
denna, i ädlaste mening, furstliga egenskap ut-
öfvar ett slags härskarvälde, som ingifver respekt
och vördnad.
En form af aftal förekommer ofta bland barn
och stundom äfven emellan äldre personer. Hvem
känner nämligeA ej igen detta: »Lofva mig att
göra det jag nu vill be dig om!» Eller detta:
»Lofva mig heligt att förtiga hvad jag nu vill
säga dig!» Eller också: »Du skall få (så eller så
mycket), om du lofvar att uträtta det, som jag
har i sinnet att be dig om!» Dylika förslag till
aftal anses ju af de flesta som något rent oskyl-
digt, och dock äro de till sina möjliga konsekven-
ser allt annat än delta. Det kan ej nog varmt
och klart inskärpas i det gryende barnaförstån-
det, att man hvarken kan eller får göra löften
eller aftal i blindo.
Många af våra gamla folksagor innehålla be-
rättelser om de sorger, som vållats genom dylika
aftal med hemlighetsfulla makter, och äfven den
bibliska skildringen om den halft hedniske här-
föraren Jephtas’ förhastade löfte är — i förbi-
gående sagdt — väl ägnad att bibringa en hälso-
sam fruktan för ingående af något slags aftal, utan
att veta hvad saken kan komma att gälla.
Men skulle ändå barnet falla i denna snara,
lagd för dess nyfikenhet, måste man taga saken
allvarligt, ty i barnets värld finnas egentligen
inga småsaker, och det borde i fråga om löften
ej heller finnas några sådana för oss äldre. Det
är troligt, att, ifall en dylik uppfostran blefve
mera allmän, skulle färre hemliga ordenssällskap
trifvas, men här blefve säkert i stället en större
ärlighet i samfundslifvet och mera harmoni och
glädje i våra sällskapskretsar samt i hemmets
värld.
–––- *—–– -
Iduns romanbibliotek”.
Sedan det omtyckta poetiska albumet »Kvin-
nornas bok» nu afslutats med Jenny Nyströms
vackra försältsplanscher, hvilka medfölja dagens
nummer, begynna vi med nästa vecka ett nytt
svenskt originalarbete;
Mot sin lycka,
berättelse af
Sigrid Elmblad (Toivo).
Den begåfvade författarinnan är väl bekant
för vår publik, särskildt genom sin poetiska
alstring och äfven en och annan fängslande
prosanovell. »Mot sin lyckay> utgör emellertid
hennes första försök i den stora romanens stil
och innebär således i viss mån debutens pi-
kanta intresse. Vi äro visse, att den nya be-
rättelsen lifligi kommer att fängsla våra lä-
sarinnor.
–––- *–––-
^vinno^on/erenserv
enlighet med vårt löfte i förra veckans
r nummer vilja vi nu här gifva våra lä-
sarinnor en resumé öfver den nyss afslutade
kvinnokonferensens särskilda föredrag och
förhandlingar.
Första föredraget hölls af professorskan
Agda Montelius om Välgörenhetens mål och
medel. Efter en inledande påpekning af
huru misskändt och misstydt ordet väl-
görenhet blifvit i såväl ’de gifvandes som
de mottagandes läger öfvergick talarinnan
till en återblick på medeltidens och kato-
licismens allmosegifvande. Då skänktes och
härbergerades med den förutsättning att
den gifvande själf kunde räkna sig den
goda gärningen till förtjänst eller som ett
försonande af ett begånget ondt; och månne
man icke stundom än i dag påträffar en
reminiscens af detta åskådningssätt? Där-
efter framhölls den stora fara, som ligger
i ett omdömeslöst, om ock välvilligt gif-
vande, ty almosan förslöar lätt. Första
gången är det den fattige svårt att tigga,
för hvarje följande går det allt lättare.
En individs, liksom ett folks största skatter
äro själfkänslan och oberoendet. Det be-
höfves en varaktig, stödjande, ledande
hjälp, som verkar återupprättande och slut-
ligen gör hjälp obehöflig. Härpå följde en
redogörelse för Föreningens för välgören-
hetens ordnande syftemål och arbetssätt
samt en uppmaning till hvar och en att i
välgörenhetsväg verka för sammanhållning
och planmässigt arbete.
Härefter talade fröken Gertrud Adelborg
om Fredrika-Bremer-förbundets uppkomst och
utveckling. Citerande Sofia Adlersparres ord:
»arbetet är lifvets betingelse, arbetet är lif-
vets välsignelse», framhöll talarinnan, huru-
som kvinnorörelsen har till mål att åt kvin-
nan vinna rätt att efter förmåga arbeta för
samhället och att få detta sitt arbete er-
kändt lika med mannens. Men tyvärr var
det blott på de lägsta posterna inom äm-
betsverken som staten öppnat tillträde för
kvinnan, och lönevillkoren tvinga henne till
sådana ekonomiska försakelser, att hon ej
alltid vore i stånd att gifva det bästa möj-
liga af sin kraft. Statens sätt att så handla
påverkar den enskilde arbetsgifvaren och
förringar uppfattningen om kvinnans arbete.
Äfven påvisades, huru förhållandet tedde
sig på det industriela gebitet, och den grad-
skala af försakelser, ända till nöd, som
fabriksarbeterskan är underkastad. Här-
efter öfvergick talarinnan till en öfversikt
af de arbetsfält, som för kvinnorna voro
tillgängliga, samt dessas nuvarande rättig-
heter inom det kommunala och politiska
lifvet. Redogörande för Fredrika-Bremer-
förbundets verksamhet, samt hur bland för-
bundets syften ett af de främsta vore att
särskildt hjälpa den bildade arbetande kvin-
nan, betonade talarinnan skarpt nödvändig-
heten af en praktisk specialbildning. Skol-
undervisningen är dock för flickan mera
kostsam än för gossen, och att kunskap är
en lika viktig sak för henne som honom
tyckes ej ännu genomträngt det allmänna
begreppet. Ordspråket: »spar på far, pojke,
så mors dotter får med» är att väl beakta.
För att underlätta denna flickornas sträfvan
till studier hade från Fredrika-Bremer-för-
hundet utgått initiativet till samlandet af
en stipendiefond, som nu uppgår till 191,180
kronor. Härmed är så ordnadt att hvarje
län utdelar sin egen därinom samlade fond;
det hela står under kontroll af en förvalt-
ningsstyrelse i Stockholm. Talarinnan slöt
med en uppmaning till fast och enig sam-
manslutning i och för en lugn, sansad och
agitationsfri kvinnoemancipation. (Starka
applåder.)
Fröken Gina Krog från Norge höll här-
efter föredrag om Kvinnosaken i Norge.
»Norge, Norge, du er vort, du er frem-
tidens land ! Er du virkelig vort? Er du
fremtidens land? Dir er det, hvis du bliver
vort — kvindernes land — da er du frem-
tidens, mænds og kvinders land. » Med dessa
entusiastiska ord började talarinnan, och
hennes egen »dybe fölelse» ryckte genast
hela auditoriet med sig. Fröken Krog redo-
gjorde för kvinnosakens utveckling inom
Norge allt från den första väckelsen, som
utgick från Camilla Collet, författarinnan
till: »Fra de stummes lejr». Äfven Henrik
Ibsens diktning hade haft ett djupt kändt
inflytande på den norska kvinnans kamp för
frigörelse. I praktiskt hänseende vore visser-
ligen ännu ej mycket vunnet, Norge var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
